Ledarsidans kolumnist Thomas Gür höll ett föredrag på temat ”Varför ungdomar bör läsa gamla döda filosofer” när MUF Stockholm invigde sitt nya bibliotek. Utifrån det föredraget har han skrivit ihop en artikel som nu går att läsa på Svensk Tidskrift. Där radar Gür upp fem goda anledningar för ungdomar och givetvis alla andra att ta till sig gamla döda filosofers tankar och ger en lång rad lästips under artikelns gång. Artikeln är en synnerligen god anledning att viga en liten stund av helgen åt läsning.

Arabförbundet har agerat över all förväntan i hanteringen av Syrien. Den kritik som förblir varaktig är att det har gått lite långsamt, men det är stora steg som har tagits. Att förbundet uppmanar al-Assad att avgå är stort och att man fört upp frågan till FN:s säkerhetsråd är bra. Frågan är nu om utvecklingen har gått så långt att Arabförbundet är mer förmögna att stoppa blodsutgjutelsen i Syrien än vad FN är. Ryssland och Kina har ju envist förvägrat alla initiativ om sanktioner mot Syrien förverkligande. Återstår att se om förnuftet segrar till slut eller om FN ännu en gång visar sig från sin sämsta sida.

Tämligen färska siffror från SCB visar att allt färre LO-medlemmar sympatiserar med S. I november 2011 var det mindre än hälften (48,5) av LO:s medlemmar som skulle röstat på S om det varit val då.

Frågan borde ju infinna sig i LO Borgen på Norrmalm i Stockholm: Är det rimligt att LO:s ledning hänger ihop med ett parti som inte ens hälften av medlemmarna sympatiserar med? Är det för det första försvarligt mot de medlemmar som röstar på helt andra partier och är det, för det andra, verkligen rätt väg för LO för att vända den negativa medlemstrenden?

Medan en av fackets mest kända företrädare tar över Partiet kandiderar ett gäng andra personer för att ta över LO. Den som för tillfället sägs ligga bra till är Tobias Baudin, vice ordförande för Kommunal. Enligt Irene Wennemo har Baudin signalerat (det är finlir i politiken) att LO bör minska sitt umgänge med S.

Den så kallade exponentiella samtiden, att all förändring går allt snabbare, kan kanske komma att märkas även i Partiet och Facket. Förr än någon hade vågat hoppas.

Men verkligheten har sprungit om LO förr. Medlemsskaran speglas dåligt i LO-borgen och den traditionella internrekryteringen gör att uppdragen tillsätts av idel ombudsmän. Om dessa kan säkert sägas mycket, men det är väl knappast i den skaran arbetarrörelsen finner sina främsta förnyare.

Kanske kommer vi att se den paradoxala tillfälligheten att medan en fackpamp tar över Socialdemokraterna, kommer LO att inta en något friare roll?

På Aftonbladets hemsida kan hågade läsa om en incident från inspelningen av Mot alla odds. Programledaren Natasha Illum Berg som ska vara Afrikas första kvinnliga licensierade storviltsjägare, tidigare sommarpratare i P1 samt Lundsbergalumn fick sitt vapen beslagtaget när expeditionen passerade gränsen till Namibia. Av relativt uppenbara skäl var hon allt annat än nöjd med situationen.

När Aftonbladet ber Daniel Lägersten, projektledaren på SVT, att berätta om vad som hände förklarar han att ”Vapnet är som hennes handväska”. Hur då? Om han hade sagt att vapnet för henne är som Margareth Thatchers handväska hade jag möjligtvis kunnat köpa det. Men nu är det ju enbart att förlöjliga en väldigt kompetent människa och det på ett helt poänglöst sätt. För inte kan väl SVT skylla på bristande mediaträning?

Det kan vara så olika. Medan den svenska vänstern hellre vill se alla lika fattiga än ett tillstånd där alla får det bättre men inkomstskillnader ökar, vill det danska vänsterpartiet (Socialistisk Folkeparti) ta intryck av den svenska skattepolitiken med jobbskatteavdrag. Danmarks skatteminister Thor Möger Pedersen säger till tidningen Politiken:

”Regeringen er klar til at tage livtag med fattigdomsdiskussionen og øger gerne uligheden for at gøre det mere attraktivt at arbejde.”

När S är i kris och oppositionen har problem att finna en gemensam linje i många frågor, rekommenderas en inspirerande resa till Köbenhavn och Christiansborg.

Läs mer i Politiken eller på Reformbankens hemsida. Rekommenderas!

 

Chef Ledningsstaben och Högkvarteret Jan Salestrand gillar inte min beskrivning av en verksamhet ”kantad av skandaler” och hävdar att det i själva verket bara handlar om att jag stämplar skandal på sådant som jag ogillar (Ledarbloggen 25/1).

I min artikel Försvaret behöver en Lex Maria 18/1 ger jag två exempel: stridsledningen av flyget och helikopterförmågan.

Skandal är ett oprecist ord men för den som har följt turerna tror jag att ordet skandal är det närmast gripbara och direkt användbara. Detta är dock inget som Sahlestrand ens anser värt att kommentera, bara avfärda. Fast förstås, han har ju varit med om att fatta besluten.

Alla vet att listan dessutom skulle kunna göras mycket längre. Stort och smått.

Det finns en stor förbättringspotential och med min artikel ville jag lyfta några idéer om hur det skulle kunna gå till. Vi måste ju kunna prata om det.

Det är positivt – och en avspegling av försöken att komma ut – att Salestrand har bemödat sig att svara, men han säger nej tack till att öppna för en vidare diskussion kring de problemområden som jag berör. Tyvärr, men det är ganska typiskt.

Öppenhet, resultat och ansvar (ÖRA) är försvarsmaktens värdegrund har definierats som att efter fattat beslut ska det vara tyst i klassen. Bättre att beskriva det som lock för örat eller Försvarsmaktens motsvarighet till ”demokratiska centralism”.

På motsvarande sätt finns ett problem som uppstår när hela försvarsmaktsledningen görs ansvarig för beslut som berör frågor även utanför det egna ansvarsområdet. Det ligger nära till hands att tänka på begreppet ”återförsäkring” och ett uttunnat egenansvar.

Det förvånar ändå att Salestrand inte sätter någon större tilltro till införandet av en oberoende försvarsinspektion (vars motsvarighet i olika former nu finns på snart sagt alla områden och som t ex gör ett jättejobb med skolan). Tvärtom menar han att Försvarsmakten redan är hårdgranskad.

Så kanske det kan upplevas i Högkvarteret.

Men i medierna är inte försvarsmakten ett prioriterat område och få redaktioner har personal som regelmässigt följer försvaret. Det leder till ståhej kring frågor som reklamfilmer och klockinköp, men att problem som t ex Länk 16-lösningen för stridsledning av flyget hamnar under radarn.

Vi kan bara göra vårt bästa, skriver Salestrand. Jag är helt övertygad om att så också är fallet. Det utesluter inte att det går att göra saker bättre på Högkvarterat i dimensionerna personal, struktur och utvärdering.

Allt är inte i högsta karat.

I dag hålls SM i matlagning och vinnaren får titeln Årets kock. Tore Wretman var en av initiativtagarna när det begav sig 1983 och mycket har hänt på svenska restauranghimlen sedan dess. Från ett fåtal finkrogar på 80-talet till dagens imponerande flora av restauranger i stad och land. (TV-kocken har blivit ett fast inslag i kanalernas utbud och nu finns till och med matlagningsprogram på radio – vilket måste anses vara lite märkligt.)

Kock-yrket har fått status som trendigt och precis som Tore Wretman förutspådde har matlagning blivit fritidsintresse för såväl trendkänsliga storstadsbor som traditionalister. Vem minns bostadsannonsen i  DN där en teppanyakihäll spelade en central roll?

Samma dag som Kock SM avgörs släpper SCB klassikern Trender och prognoser. Inte fullt så flärdfull men väl så intressant och värd att uppmärksamma. De som har debuten på arbetsmarknaden framför sig och de som fostrar ungdomarna, skulle möjligen överväga att kasta ett öga på Trender och prognoser – även om matlagnings-TV lockar.

Givet att utbildningarna även fortsättningsvis dimensioneras som idag och elevers och studenters preferenser inte heller märkbart förändras, kommer vi 2030 ha ett underskott på 170 000 vårdutbildade. Det är främst inom äldreomsorgen SCB menar att personalbrist kommer att råda och risken att människor som nått hög ålder inte kommer att omges av kunnig och engagerad personal är överhängande.

Parallellt med bristen på vård- och omsorgsutbildade personer kommer vi att se ett överskott på humanist. och konstutbildade. Arbetskraft med den inriktningen kommer 2030 enligt SCB ”att vida överstiga efterfrågan”.

Nu är jag ingen varm anhängare av att med utgångspunkt i en statisk bild av dagens statistiska sanningar dra slutsatser om hur världen ser ut om några år. ”I tangentensriktning”-resonemang har en tendens att motbevisas ganska snart och världens utveckling ser tack och lov inte ut som de statistiska årsböckerna förutspått. Tore Wretman fick rätt om kommande matlagningstrender, men statistikerna på SCB hade sannolikt presenterat andra prognoser om de på Wretmans tid fått frågan.

Dock är SCB:s siffror ett viktigt bidrag i diskussionen om demografi, välfärdsstat och arbetsmarknad. Befolkningsutvecklingen är tämligen förutsägbar och inom några år kommer andelen äldre och mycket mycket unga växa kraftigt. Allt färre ska försörja och vårda allt fler. Det kommer att behövas mer arbetskraft varför arbetskraftsinvandring inte bara är principiellt riktigt utan även nödvändigt för att möta behov i vård- och omsorgsbranschen.

Trender och ideal avgör naturligtvis vilka utbildningar och yrken som blir populära. Ett mycket traditionellt och sannolikt gammaldags ideal är att genom hederligt arbete göra rätt för sig. Det står i bjärt kontrast till bidrags- och rättighetsattityden som leder till krav på det allmännas försörjning i väntan på det perfekta drömjobbet.

Arbetslinjen som gjort det allt mer lönsamt att arbeta och försörja sig är politiskt en central förändring för att skapa attityder som leder rätt. Alla kan inte bli TV-kockar men de som försörjer sig genom arbete kan genom lägre skattetryck och lägre marginalskatter behålla allt större del av sin inkomst. Ett ideal så gott som något.

Fatima Bhutto har en imponerande politisk stamtavla. Hon är barnbarn till Zulfikar Ali Bhutto, grundare av Pakistan Peoples Party och Pakistans nionde premiärminister under åren 1973-1977, och brorsdotter till Benazir Bhutto, Pakistans elfte premiärminister mellan 1988 och 1990 och senare igen under 1993-1996.

Hon är författare, journalist och poet (och kopplades 2009 ihop med George Clooney) och närvarade vid Jaipurs litteraturfestival vilket gjorde att även Pakistans politiska framtid upptogs på agendan. Intresset för Fatima Bhutto är mycket stort och ända sedan hennes faster mördades 2007 har det spekulerats i om Fatima ska ge sig in i politiken. Hon har dock skrivit och uttalat sig negativt kring sin familjs dynastiska närvaro i pakistans politik som något skadligt för landet. Hon är hårdför motståndare till birthright politics och har därför sagt att hennes politiska engagemang måste föras utanför parlamentet, genom hennes författande och aktivism.

I Pakistan har det dock under lång tid spekulerats i att hon skulle kunna starta ett eget parti och därigenom splittra den politiska familjedynastin och kunna försöka förändra Pakistan. En annan populär teori har varit att hon kommer att gå med i den förre cricketspelaren Imran Khans parti Pakistan Tehreek-e-Insaf (Pakistans frihetsrörelse).

När hon framträdde i en panel under Jaipurs litteraturfestival var därför trycket oerhört stort och Bhutto gjorde ingen besviken men överraskade ändå. Hon riktade kraftig kritik mot Khan och förklarade att hon är orolig över hans ökade popularitet i Pakistan. ”Är han en räddare? Nej, det tror jag inte.” ”Som kvinna oroar jag mig väldigt mycket över Imrams politik. Jag oroar mig över en person som röstade mot kvinnolagen 2006.” Lagen som Bhutto pratar om skulle, åtminstone i viss mån, mildra den tidigare pakistanska lagen om att en kvinna som blivit våldtagen är skyldig till otrohet.

Hon kritiserade också Khan för att ha alltför varma känslor för, inte militären vilket är vanligt i Pakistan, men diktaturer. Knappast ett attraktivt drag för de väljare som hoppas på Khan som den som ska föra Pakistan framåt.

Årets litteraturfestival i Jaipur har visat sig vara något utöver det vanliga. Här kan den intresserade se ett tiominutersklipp från Bhuttos samtal på festivalen.

 

På bara sju år har Jaipurs litteraturfestival gått från en obskyr liten tillställning till en jätteshow som drar en jättepublik och stora internationella författare. I år har dock festivalen förvandlats till något av en politisk arena.

Det började redan 1988 när den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies Satansverserna bannlystes i Indien efter påtryckningar från parlamentsledamoten tillika redaktören för det månatliga magasinet ”Muslim India” Syed Shahabuddin begärde att regeringen skulle göra just det. Satansverserna är tragiskt nog fortfarande bannlysta i Indien, vilket till stor del beror på att ingen regering vill stöta sig med den muslimska väljarkåren. Då väljer man hellre att gå längs censurens smutsiga väg.

Nåja, Rushdie skulle delta vid årets Jaipurfestival, vilket han även har gjort tidigare, men problem följde. Vicerektorn för Darul Uloom Deoband, en islamisk skola, krävde att Rushdie skulle nekas visum för det inplanerade festivaluppträdandet. För övrigt ett handlande som får en att tvivla på hur allvarligt menat skolans fördömande av bland annat terrorism från 2008 var. ”Islam prohibits the killing of innocent people” och ”Islaam sternly condemns all kinds of oppression, violence and terrorism” förklarade skolan då. Skolan anser uppenbarligen inte att det utgör ett sorts förtryck att förbjuda böcker, åsikter och människor de inte gillar.

Regeringen förklarade dock att den inte hade några planer på att förbjuda Rushdies besök samt att författaren för den delen inte behöver visum för att besöka Indien. Rushdie har ett Persons of Indian Origin Card och får besöka sitt ursprungsland utan andra handlingar.

Efter att ha fått information från polisen i Rajesthan och Mumbai om det förelåg en reell risk för att lönnmördare skulle slå till under besöket valde Rushdie att stanna hemma. Rushdie har sedan själv undersökt saken och är nu övertygad om att polisen ljög för honom. Ingen myndighet vill dock stå för att de gett Rushdie någon information alls i ärendet.

I stället för det inplanerade uppträdandet bestämdes att en videolänk skulle upprättas så att Rushdie ändå skulle kunna möta sin publik. Myndigheterna har dock pressat arrangörerna att ställa in även det framträdandet. Det var även vad som hände til slut; arrangörerna hänvisade till den allmänna säkerheten. Men Rushdie rapporteras ändå ha varit i högsta grad närvarande vid festivalen. The Diplomat skriver att Rushdies ande hemsökte festivalen och hans öde diskuterades på praktiskt taget varje seminarium som hölls. Författare protesterar öppet mot styret i såväl delstaten som i landet.

Författarna Hari Kunzru och Amitava Kumar gick så långt i sina protester att de läste högt ur Satansverserna. De lämnade senare festivalen under hastiga omständigheter för att undvika att bli arresterade, vilket givet att boken är förbjuden är en reell möjlighet när myndigheterna försöker blidka de muslimska väljarna.

Det är på samma gång ledsamt som upplyftande att ta del av händelserna kring Jaipurs litteraturfestival. De demokratiskt valda politikernas fortsatta vilja att offra grundläggande fri- och rättigheter på populismens altare är i allra högsta grad oroande. Ska Indien nå sin potential kommer ett annat samhällsklimat att behövas. Men det är också glädjande att se reaktionerna på den skamliga behandlingen av Rushdie. Det är modigt att sätta sig upp mot högre makter och det förtjänar respekt.

Processen att utse en ny partiledare är fortfarande en partiintern historia, vilket öppnar upp för mer eller mindre fantasifulla spekulationer. En av de mer underhållande är Umeåsossarnas ordförandes förslag att utse karriärdiplomaten och tidigare utrikesministern Jan Eliasson till S-ledare. Motiveringen går bland annat ut på att Eliasson går hem i partiets alla falanger, och står över de interna striderna.

Även jag har stor respekt för Eliassons kunnande. Men med det sagt: det finns en anledning till att han går hem i alla läger:Han uttrycker inga brännande åsikter, deltar inte i det inrikespolitiska kattrakandet.

Detta är för övrigt även skälet till att Margot Wallström år efter år lyckas åtnjuta status som ”drömkandidat”. Hon lämnade den svenska inrikespolitiken 1998, länge sedan nog för att väljarna ska ha hunnit glömma hennes mer blygsamma insatser som socialminister. Fler exempel? Anna Lindh var fram till sin tragiska död sedd som partiets stora stjärna och Göran Perssons mest sannolika efterträdare. Men även hon fick sitt stora genombrott som internationell politiker. Hon slapp dividera med motståndare och medier om sjukförsäkringar, skatter och skolor. Som miljöminister och dessförinnan borgarråd i Stockholm åtnjut hon inte alls samma stjärnstatus.

Politiker möter naturligt nog minst motstånd när de rör sig i de sammanhang som påverkar väljarna minst, och utrikespolitiken kommer aldrig att vara lika vardagsnära som exempelvis sjukvården. Fråga vilket sittande eller avgånget statsråd som helst.

I samma stund som en Wallström eller en Eliasson byter den internationella scenen mot den gråa vardagen kommer strålglansen att blekna. Då tvingas de ta ställning i just de frågor som gjorde såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt kontroversiella internt. Då tvingas de skita ner sina händer.

Socialdemokraterna diskuterar nu intensivt vem som ska leda deras parti. Men de borde även fundera något över vart de vill ledas. Ett hett första tips är att sluta drömma om frälsare och istället börja fundera över politiken.