Nog får man ont i magen

Jag är inte emot hetslagstiftningens, men den gör ju verkligen sitt bästa för att omvända mig ibland. Det måste man säga. Ingen har väl vid det här laget missat åsnekalabaliken  i Nyköping? För den som har missat handlar det alltså om en man utanför Nyköping som väcktes av en muslimsk utomhusgudstjänst på en fotbollsplan, varpå han klagade på Facebook med kommentaren: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

På skalan mellan trevligt och otrevligt lär folk säkert placera detta gnäll olika. Men ska det vara olagligt? Det lär inte många tycka. Men nu åtalar faktiskt kammaråklagare Michael Forsberg den morgonsure 38-åringen. Forsberg menar att det hela är hets mot folkgrupp och förklarar att mannen ”har härigenom i ett meddelande som spritts till ett stort antal personer uttryckt missaktning mot personer med muslimsk trosbekännelse. Brottet är inte ringa”.

 

Just det där med spridningen spelar roll i flera led i Forsbergs argumentation. Inte bara hakar han upp skälet till åtal på spridningen, utan också på de reaktioner spridningen fick. Till SvD säger åklagaren nämligen även att fallet bör prövas eftersom ”den effekt inlägget fick spelar stor roll, då polisen enligt honom fick rycka ut för att skydda mannen från uppretade människor som läst kommentaren. Det gör att brottet heller inte bör ses som ringa.”

Vi har alltså en man som sagt taskiga saker om någons bön. Å andra sidan har vi enligt uppgift en arg folksamling om 100-200 personer som samlades utanför mannens hus, en folksamling från vilken polisen blev tvungen att skydda mannen. Och vi diskuterar åtalet mot honom? Okej. Nu fick jag lite ont i magen.

 

Skriv om detta, uppmanar yttrandefrihetsvänner mig per mejl. Men saken är den att det inte behövs. Utmärkt mothugg är redan formulerat. I SvD förklarar civilrättsprofessorn Mårten Schultz sig förvånad över åtalet och säger:

– Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.

Och i DN formulerar sig Erik Helmersson lite mer kärnfullt om samma sak: ”Detta verkar ju komplett vansinnigt.” Han sätter även saken i sitt sammanhang på följande vis:

”Dagen före nyheten från Nyköping handlade DN-serien ”Rocky” av Martin Kellerman om den inte alltid ljuva känslan att väckas av kyrkklockor. ”Måste verkligen de kristna berätta vad klockan är varje jävla timme? Vi har klockor på våra smartphones, vi behöver ingen puckelrygg som drar i ett rep för glatta livet.”

När jag läste strippen skrattade jag högt. Nu inser jag att den reaktionen var för tolerant för den svenska rättvisebyråkratin år 2014. Korrekt bemötande när någon raljerar över valfri aspekt på ens religion kanske i stället är att åkalla myndighet och kalla det hets?”

 

Det är dock inte bara pålitliga leverantörer som Helmerson och Schultz som ser skevheten i detta åtal. Även borta på Politism sätter man sig på tvären. Då känner jag att det inte behövs fler texter. Sorry läsarmejlen, men jag spar mina brandtal till senare. Den här frågan verkar ha gått in överallt.

Men låt oss ändå avsluta med Helmersons kloka final:

”Sedan kan vi hoppas att de uppretade människor som samlades vid bostaden också är åtalade. Deras handlande förefaller betydligt allvarligare än mannens.”

Hear hear.

Kommentar och svar angående New Public Management

Med anledning av op-ed-artikeln Utskälld metod räddar liv (24/8), har följande kommentar inkommit:

I en op-ed den 24 augusti ger Stefan Fölster intrycket att mycket empiri talar för att offentliga välfärdsorganisationer förbättras när de reformeras enligt den näringslivsinspirerade modellen New Public Management (NPM). Styrning genom ekonomiska incitament och statistik, två aspekter av NPM, är enligt Fölster att föredra framför att ”lita på läkare och lärare och låta dem göra sitt jobb”.

Eftersom jag nyligen publicerade en kritisk bok om hur NPM i Sverige har ersatt andra drivkrafter än rent ekonomiska, såsom kall och pliktkänsla, hos offentliganställda lärare sökte jag efter Fölsters referenser. Åtminstone efter dem som gick att kontrollera, och som inte hade dolts bakom kryptiska meningar som ”en tysk studie”.

Fölsters uttalanden ligger inte i linje med bevisen han anför. Jag tittade framför allt på vad som verkade vara den mest imponerande referensen till stöd för NPM:

Enligt en färsk metaanalys av flera hundra empiriska NPM-studier, av Christopher Pollitt och Sorin Dan, framgår att ungefär hälften uppvisar signifikant positiva effekter, en femtedel negativa effekter och resten är obestämda.

Jag undrar vilken studie Fölster hänvisar till. Det tycks kunna vara flera olika, varav ingen ger stöd för svepande påståenden om NPM som en universallösning på den offentliga sektorns tillkortakommanden.

Pollitt och Dan har i år publicerat en granskning av 32 studier av NPM-reformer i Östeuropa, som fram tills nyligen hade en ineffektiv sovjetisk byråkrati. Av dessa klassificeras 7 studier, eller en femtedel, som mer eller mindre negativa. 18 av 32 studier tyder på en ”begränsad framgång” för NPM-reformer i Östeuropa.

Varken debattörer som framhåller NPM som en universallösning, eller dem som avfärdar NPM rakt av, är överensstämmande med de tillgängliga bevisen, skriver Pollitt och Dan.

I en artikel från 2013, och i en rapport för COCOPS som utvärderar NPM inom Europeiska unionen från 2011, har författarna granskat cirka 520 studier. I båda fallen skriver de att det empiriska stödet för att NPM generellt sett förbättrar resultaten är svagare än man kan tro:

Claims and counterclaims outnumber hard, carefully collected evidence by a substantial margin. This was noted in the mid 1990s […] and it remains the case today. The impacts of NPM are elusive, both definitionally and empirically. Pollitt och Dan (2013).

NPM cannot be regarded as some kind of ’silver bullet’ which regularly and reliably produces improvements in either outputs or outcomes. Pollitt och Dan (2011).

Florence Nightingale, en pionjär inom sjukvårdsstatistik, som Fölster åberopar till stöd för sina resonemang, skulle vara förfärad över hans försök att underminera tilliten till offentliga professioner med denna beskrivning av empirin.

Johan Wennström, författare verksam vid Institutet för Näringslivsforskning, IFN

 

Stefan Fölster svarar: Johan Wennström invänder mot min slutsats (op-ed 24 augusti) att New Public Management (NPM) trots all kritik ändå har förbättrat sjukvården. Till saken hör att Wennström har skrivit en bok som, utan något som helst stöd i forskningslitteraturen, driver tesen att NPM kraftigt försämrar välfärdstjänster.

I båda de metastudier av Pollit och Dan som Wennström också tar upp redovisas att positiva resultat av NPM är mer än dubbelt så vanliga som negativa resultat. Detta försöker Wennström att relativisera genom ett citat där Pollit och Dan säger att NPM inte verkar vara en universallösning som alltid fungerar, vilket knappast någon har hävdat heller. Hur Wennström kan tro att detta citat stöder hans tes om NPM:s destruktiva effekter förblir obegripligt.

En del av den hätska debatten om NPM i Sverige verkar snarare handla om ryckig politisk detaljstyrning. Det kan vara intressant att jämföra med några av världens bästa sjukvårdsorganisationer som Kaiser Permanente eller Mayo Kliniken. Dessa tillämpar NPM mycket mer långtgående än den svenska sjukvården men är samtidigt oerhört måna om att ge duktiga medarbetare större frihet och mindre byråkrati. Dessa två strävanden går uppenbarligen att förena. Hur det kan göras i Sverige vore förmodligen ett mer konstruktivt debattspår för NPM-motståndarna. Tilliten till en profession främjas nämligen inte av att framgångar och misslyckanden döljs genom att inte mäta resultat.

Här följer också referenser till övriga studier som jag nämnt i min ursprungliga artikel.

En av de mest gedigna studierna bygger på ett naturligt experiment och finner att överlevnadsgraden efter behandlingar ökar efter införandet av NPM:  Bloom, N., Propper, C., Seiler, S., & Van Reenen, J. (2010). The impact of competition on management quality: Evidence from public hospitals. National Bureau of Economic Research Working Paper Series, No. 16032.

En studie undersöker införandet av målet om max fyra timmars väntetid på akuten, som kan ses som ett exempel på NPM och kritiserades mycket. Men studien visar på mycket kortare väntetid utan andra negativa effekter: Kelman, S. & Friedman, J. (2009) Performance improvement and performance dysfunction: an empirical examination of the distortionary impacts of the emergency room wait-time target in the English National Health Service. Journal of Public Administration Research and Theory 19(4), s. 917-946.

Torben Schubert finner att universitet i Tyskland som använder mer av NPM lyckas publicera mer i Schubert, T. (2009): Empirical Observations on New Public Management to Increase Efficiency in Public Research – Boon or Bane? Research Policy, Vol. 38, s. 1225-1234.

Pollit, C. och D. Sorin (2011) The impacts of the new public management in Europe: A meta-analysis. COCOPS.

Replik från UR angående friskolegranskning

Med anledning av op-ed-artikeln Partiskt i Public Service (24/8), har följande replik inkommit:

UR gör flera stora satsningar inför höstens val. Framförallt gör vi flera programserier kring demokrati, hur de demokratiska institutionerna fungerar och vikten av att alla engagerar sig i samhällsutvecklingen. Vi skildrar också skolans värld och problem i flera olika programserier. Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas Riksförbund, har reagerat på ett av avsnitten ”Världens bästa skitskola” som belyser glappet mellan vad som blev, och det som sades och det man hoppades på när det fria skolvalet infördes i Sverige. Andra avsnitt belyser kommunaliseringen och reformtakten på motsvarande sätt. Programserien avslutas med en debatt nu på onsdag den 27 augusti dit alla partiledare bjudits in.

Valtersson efterlyser fler positiva omdömen om det intresse hon själv företräder som ordförande i en lobbyorganisation. Det är logiskt och fullt rimligt, men hindrar inte att vårt program undersöker några av komplikationerna kring friskolereformen. Flera av dem som var pådrivande vid reformen säger nu i efterhand, i programmet, att de ångrar sig och att det inte blev som det var tänkt. Vi har också tillfrågat flera centrala personer som avböjt  att medverka, vilket redovisas i programmet.

Herbert Neuwirth, programchef vux, UR

 

Mikaela Valtersson svarar: Det är utmärkt att UR gör en serie om skolan. Kritik och granskning är bra. Men med ett utpekat uppdrag att ge en opartisk och saklig rapportering, där sakuppgifter ska vara noggrant kontrollerade, i sitt sändningstillstånd följer ett ansvar. Då duger det inte att inta ett ensidigt kritiskt perspektiv och undanhålla både forskning, fakta och exempel som ger en mer hel bild.

Inget system är perfekt och alla har både för och nackdelar. Det finns fog för att utveckla det fria skolvalet så det blir tillgängligt för fler. I flera kommuner låter man exempelvis alla elever göra aktiva val med bra resultat. Flera studier visar på positiva effekter av det fria skolvalet för skolan. Det handlar inte om någon enskild organisation, men att inte låta forskare eller ens någon som har en annan åsikt än de som fick utrymme i programmet bidra till att ge en mer hel bild visar att målet snarare var en vinklad historielektion än en relevant lägesbeskrivning.

Journalistisk heder och att ta sitt objektiva uppdrag på allvar kräver faktiskt att visa båda sidor av myntet. Särskilt när programmet placerats för att direkt påverka allmänhetens bild i slutspurten av en valrörelse.

Vi licensbetalare är värda större respekt.

 

REPLIK: Ensamstående och assisterad befruktning

Här följer en replik från RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros:

 

Sanna Rayman ger på ledarplats stöd till Kristdemokraternas hållning om att ensamstående kvinnor inte bör ges rätt till assisterad befruktning. Att ensamstående kvinnor ska ges rätt till assisterad befruktning har ett brett stöd i riksdagen som i början av 2012 röstade för att regeringen skyndsamt skulle återkomma med ett lagförslag. Snart tre år senare kan vi knappast beskriva hanteringen som skyndsam, men i våras presenterades utredningen och det är nu hög tid att denna möjlighet införs i Sverige.

Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse. Jag delar helt uppfattningen att familjepolitiska åtgärder alltid ska ta sin grund i ett barnperspektiv. Jag tror att vi delar förhoppning om att alla barn som kommer till världen ska vara efterlängtade och önskade av vuxna som ser fram emot föräldraskapet. Jag har svårt att tänka mig några barn som är mer välplanerade och efterlängtade än de som tillkommer genom assisterad befruktning. Att motarbeta kvinnor som inte lever i en kärleksrelation, men som önskar bilda en efterlängtad familj och leva med ett önskat barn är för mig inte att sätta barnets bästa i fokus. Detta blir ännu mer obegripligt när ensamstående redan idag har möjlighet att adoptera. Varför ska ensamstående ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn?

Idag reser ensamstående kvinnor från Sverige utomlands för att kunna få hjälp med assisterad befruktning, tillexempel till Danmark som tillåter anonyma donatorer. När assisterad befruktning för ensamstående nu väntas tillåtas i Sverige kommer de barn som tillkommer på detta sätt i Sverige att längre fram i livet kunna få kunskap om donator. Därmed ökar antalet barn som får rätt till information om sitt genetiska ursprung, är inte det att föredra?

 

Att växa upp med en förälder är givetvis inte synonymt med isolering. Barn i en familj med två föräldrar kan leva mycket isolerat med frånvarande föräldrar, vilket kan jämföras med en person som inte lever i en kärleksrelation men som har ett stort nätverk av andra vuxna som är närvarande i barnens liv. Möjligheten till en trygg och kärleksfull uppväxt är inte knuten till kön eller relationsform och det viktigaste för ett barn är inte att växa upp i en viss familjeform, utan att växa upp i en familj som ger kärlek och omtanke. Det finns inte heller någonting som säger att en person som idag är ensamstående inte kommer att inleda en kärleksrelation framöver, men tiden för att kunna bli gravid är begränsad.

Redan idag finns många barn i Sverige som tillkommit genom att kvinnor på egen hand genomgått assisterad befruktning. Argumenten om att ensamstående inte bör ges rätt till denna vård skickar en signal till dessa familjer om att de inte är lika önskvärda och att dessa föräldrar inte kan erbjuda en lika bra uppväxt för sina barn.

Kristina Ljungros

Förbundsordförande RFSU

 

 

SVAR

”Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse”, skriver Kristina Ljungros. Så långt korrekt, men därefter börjar hon besvara argument som jag inte anfört. Hon säger sig dela uppfattningen att frågan bör utgå ifrån ett barnperspektiv, men förefaller sedan reducera barnperspektivet till att handla om att vara älskad, vilket i ärlighetens namn är en lite grund syn på barns rättigheter. I min ursprungstext skrev jag uttryckligen följande:

”Massor av barn lever i högsta välmåga med kärleksfulla mödrar, en del rentav genom heminseminering, en del via livets vindlingar. Men frågan handlar inte om vem som kan ha det bra.”

Ändå baserar Ljungros hela sin argumentation på detta med efterlängtad, älskad, trygg, välplanerad och önskad. Låt mig därför säga det igen. Skälet att jag landat i att vara emot detta har ingenting att göra med att jag inbillar mig att barn som växer upp med en förälder skulle gå miste om kärlek i livet. Inte ett spår. Givetvis flödar kärleken i dessa familjer. Min invändning är principiell, inte emotionell. Dessa barn skulle – till skillnad från alla andra barn – ha en, inte två, föräldrar att rikta legitima anspråk mot. Igen:

”Frågan handlar om vad staten får göra för typer av inskränkningar i sin likabehandling av människor, i det här fallet människor som inte kan föra sin egen talan. I förhållandet mellan barn och stat är det statens uppgift att tillvarata varje barns egenintresse. Ett uttryck för detta är att vi – för att garantera alla barns barnkonventionsenliga rätt till sitt ursprung och sina föräldrar – gör faderskapsutredningar. De lyckas kanske inte alltid, men den statliga plikten har varit att tillvarata detta intresse åt barnen då de inte kan efterfråga sina rättigheter.

Ett annat exempel där staten företräder barnet är adoptioner. Att här tala i termer av att barnen som adopteras bort ”kan ha det bra där också” skulle med rätta uppfattas som gräsligt. Utgångspunkten måste alltid vara att adoptionen i fråga anses vara det bästa, det som tjänar det aktuella barnets egenintresse. Aldrig skulle man i dessa sammanhang försöka lägga de presumtiva adoptivföräldrarnas barnlängtan i vågskålen, som någon sorts del i argumentationen. Barnets egenintresse allena ska råda när staten för över ett föräldraskap.”

 

Kan det ligga i ett adoptivbarns egenintresse att adopteras av en singelförälder? Absolut. Men den prövningen görs utifrån en befintlig verklighet där singeladoptionen befinns tjäna egenintresset – hos barnet. Ljungros frågar sig varför ensamstående ska ”ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn”. Svaret är förstås att ingetdera är en rättighet.

Jämförelsen är därtill haltande. Singelinseminationen är väsensskild. Här ska vi sätta ett barn till världen, ett barn vars rättigheter redan från första stund har kringskurits, med statens goda minne. Om man vill göra den sortens inskränkningar så bör man vara införstådd med att det äger en moralisk dimension och låta det vara en relation, en mellanmänsklig angelägenhet mellan mor och barn. Inte en juridisk affär mellan staten och barnet. Jag repeterar:

”Det staten i och med singelinseminationen föreslår är en möjlighet att inskränka barnets rätt, på begäran av modern. Det som föreslås är möjligheten att i vissa fall kunna upphäva och utradera ett faderskap. Att det inte behöver bli dåligt för varje enskilt barn säger sig självt. Men statens plikt är att företräda barnets rättigheter, inte att inskränka dem.”

Med detta sagt: jag menar att frågan är svår och känner verkligen starkt för alla som jagas av barnlängtan. Således skulle jag oerhört gärna ta del av argument som riktade in sig mer precist på mina egna. Hade gärna vikit ner mig i frågan om rimliga kryphål fanns.

Sanna Rayman

 

REPLIK: 48 miljarder stämmer inte

Här följer en replik från Stiftelsen Migros Jacob Lundberg:

 

Sanna Rayman skriver i ett blogginlägg att hon står fast vid att den senaste flyktingtillströmningen kostar 48 miljarder – en siffra som jag har kritiserat i Aftonbladet.

Sanna Rayman tycker att man bör räkna kostnadsökningar jämfört med höstbudgeten 2013. Det är så hon har kommit fram till 48 miljarder. Det är dock betydligt rimligare att utgå ifrån den senaste budgeten – alltså vårbudgeten 2014. Eftersom vårbudgeten är fullt finansierad är det förändringar efter det som gör att regeringen behöver göra åtstramningar. Därför är den relevanta siffran cirka 33 miljarder, utifrån det underlag Migrationsverket lämnade i juli. (Det är komplicerat att reda ut de olika belopp som florerar – se detaljerna på migro.se.

Beloppen 33 och 48 miljarder är alltså summerade kostnadsökningar över perioden 2014–2018. Jag vidhåller att det inte är så vi brukar föra seriösa diskussioner om ekonomisk politik. Sanna Rayman har rätt i att politiker då och då adderar utgifter över flera år för att få dem att se stora ut. Det är fortfarande ett otyg och hör till undantagen.

 

Summeringsperioden – och därför även siffran 48 miljarder – är också helt godtycklig. Regeringen gör prognoser för fem år framåt. Om man i stället hade redovisat för tre år framåt – som budgetlagen kräver – hade siffran varit 19 miljarder i stället för 48 miljarder. Om prognosperioden varit sju år hade beloppet mer i stil med 76 miljarder. Hur meningsfull är då siffran 48 miljarder?

Inflation är också en anledning till att man inte bör addera över flera år. En 2018-krona är mindre värd än en 2014-krona. Enheterna i additionen är därför olika. Att plussa ihop belopp från olika år är ungefär som att plussa ihop olika valutor utan någon konvertering. 10 dollar + 5 euro = 15 … vadå?

 

Det är bra att Anders Borg har varit tydlig med att flyktingtillströmningen kommer att kosta och bli en statsfinansiell utmaning. Men det är också viktigt att sätta siffrorna i ett perspektiv.

Flyktingmottagandet är Sveriges huvudsakliga bidrag till det internationella svaret på krisen i Syrien och Irak. Finansministern uppger att Sveriges extrakostnader för den senaste utvecklingen i Mellanöstern är 0,3 procent av BNP om några år. Det är 12 miljarder kronor.

Är det här en ekonomisk börda för det svenska folket som är så stor att den enda lösningen är att strama åt flyktingpolitiken?

Nej, är mitt svar. För att visa det är helt rimligt att notera att de kostnader vi talar om är i samma storleksordning som svenskarnas utgifter för husdjur eller statliga kultursubventioner.

 

För att sätta siffran 12 miljarder i ett sammanhang kan man också konstatera att regeringen i vårbudgeten beräknade att Sveriges ekonomi 2018 kommer att vara 458 miljarder kronor större än i dag, med hänsyn taget till inflation (man kan ta hänsyn till befolkningsändring också men det påverkar inte poängen). Svenskarna kommer alltså att åtnjuta stora ökningar av levnadsstandarden de närmaste åren även om flyktingmottagandet är stort.

Sanna Rayman menar att jag blandar ihop ökning och nivå genom att fokusera på de extrakostnader som Migrationsverkets juliprognos medför. Men det är inte konstigt att särredovisa kostnaderna för de senaste försämringarna av läget i Mellanöstern.

Fredrik Reinfeldt har bett svenska folket att öppna sina hjärtan i en exceptionell situation. Detta är en – troligtvis – tillfällig satsning (och förhoppningsvis investering, om integrationspolitiken sköts rätt). Man kan tänka sig att lägga dessa kostnader i en ny budgetpost som heter ”utgifter för den exceptionella situationen i Mellanöstern”. Visst kan man diskutera vilken nivå av flyktingmottagning man bör använda som utgångspunkt, men faktum är att vi har den här debatten på grund av de prognosändringar som gjorts under sommaren.

 

Den 11 augusti skrev Svenska Dagbladet att kostnaderna för skogsbranden i Västmanland beräknas till 300 miljoner och att regeringen tillför detta belopp till de drabbade kommunerna. Dessa 300 miljoner är utöver de normala kostnaderna för brandkåren i Västmanland. I USA har man redovisat kostnaderna för Afghanistankriget och Irakkriget som ”overseas contingency operations”, en budgetpost som ligger utöver den vanliga försvarsbudgeten. Enligt Sanna Raymans logik är Svenska Dagbladets reportrar och det amerikanska finansdepartementet därför oförmögna att göra ”den ekonomiskt helt basala distinktionen mellan nivå och förändring”.

Jag kan också konstatera att Anders Borg vid upprepade tillfällen hanterat siffror på det sätt jag gjort, snarare än som Sanna Rayman föredrar. Borg har räknat jämfört med vårbudgeten. Han har också konsekvent redovisat utgifter på årlig basis, snarare än att addera flera år. Han har också satt de nödvändiga åtstramningarna i relation till BNP, som jag gjort vid flera tillfällen.

Jag vill tillägga att det var reportern på Aftonbladet som frågade varför man kan vilja sprida dramatiska siffror, underförstått om man kan ha invandringsfientliga avsikter. Jag svarade att jag inte trodde att det var sådana bevekelsegrunder som låg bakom, utan att det är naturligt att man som journalist och opinionsbildare vill få så stort genomslag som möjligt.

 

En sista poäng är att dessa kostnader felaktigt framställs som givna av politiker och opinionsbildare (här kan jag själv vara medskyldig), med mindre än att man minskar flyktingmottagandet. Kostnaderna är beräknade utifrån dagens regelverk, som bland annat består i att flyktingar efter att de fått uppehållstillstånd automatiskt slussas in i ett bidragssystem (etableringsersättningen). Debatten borde fokusera på hur man kan ändra regelverket så att flyktingar i stället kommer in på arbetsmarknaden, snarare än hur stor kostnaden är med dagens regelverk.

Men även om kostnaderna når de nivåer som uppgetts (och som är osäkra) är min slutsats att Sverige är ett rikt land som har råd med en human flyktingpolitik.

Jacob Lundberg,

doktorand i nationalekonomi och styrelseledamot i stiftelsen Migro

 

 

SVAR

Jag kan inte läsa det här svaret på annat vis än att Lundberg vidhåller att hanterade kostnader inte är kostnader. Där är vi helt enkelt oeniga eftersom kostnadsökningarna jämfört med ordinarie anslag i statsbudgeten fortfarande är 48 miljarder. Huruvida det är en dålig vana att summera kostnader över flera år har jag ingen het uppfattning om, men min poäng kvarstår. Nämligen att tvärtemot vad Lundberg initialt påstod är så är bruket vanligt och knappast något som sker endast undantagsvis. Det har däremot inte varit så vanligt att kritisera det – förrän nu.

Är den ekonomiska bördan av Migrationsverkets kostnadsökningar verkligen ”så stor att den enda lösningen är att strama åt flyktingpolitiken”, frågar Lundberg retoriskt, trots att han väl vet att jag inte har skrivit något sådant. Inte heller har jag pläderat för en inhuman flyktingpolitik. Jag har efterfrågat svar från regeringen – och övriga som aspirerar på makten – svar på hur de planerar att lösa den uppkomna situationen på Migrationsverket. Jag inbillar mig att ideologiska utgångspunkter gör att partierna skiljer sig åt i vilka besparingar eller omprioriteringar de vill göra, varför det är rimligt att be om besked från alla när en drastisk förändring av ekonomiska förutsättnignar sker över kort tid. Särskilt om detta sker strax före val.

Det hjälper inte någon av de nyanlända – eller någon på verket i fråga – att de är mycket små i förhållande till BNP. När Migrationsverket skriver att dagersättning, ersättning för hälso- och sjukvård för asylsökande och placeringskostnader för ensamkommande barn” samt boendekostnader tar slut i september respektive november så är det något att ta på allvar.

Avslutningsvis tror jag inte att inflation är en fullt så tung faktor som Lundberg vill låta påskina. För närvarande är inflationstakten 0,0 procent.

Sanna Rayman

 

Nej, 48 miljarder är inte missvisande

Jacob Lundberg är styrelseledamot i det ekonomiskt ansvarstagande partiet Moderaternas ungdomsförbund. Han kritiserar på sin blogg och i Aftonbladet den sammanställning jag gjort av de totalt 48 miljarder i kostnadsökningar som Migrationsverket beskriver i sin ekonomiska prognos för i år och de fyra kommande åren.

Till Aftonbladet säger han ”Det handlar i själva verket om 33 miljarder” och menar att siffran 48 miljarder är missvisande. Men Lundbergs egen siffra om 33 miljarder är än mer så, vilket jag ska återkomma till. Först vill jag dock påpeka att jag innerligt hoppas att Lundbergs fiskala fartblindhet inte är symptomatisk för partiet i stort. Vem som helst begriper att en snabb kostnadsökning även i storleksordningen 33 miljarder är tung – oavsett vilket politikområde det gäller. Att försöka spela ner betydelsen av något sådant med jämförelser mot BNP eller raljerande om vad privatpersoner spenderar på husdjur framstår mest som oseriöst.

Vad har folks husdjur med statsbudgeten att göra? Ingenting, såvida man inte tycker att hela ekonomin ska socialiseras. Jag måste säga att jag nog hade trott att en moderat skulle vara bättre på att hålla isär privata plånböcker och skattkistan. Lyckligtvis verkar finansminister Anders Borg lite mer insiktsfull i ärendet än vad som är fallet i Muf:s förbundsstyrelse.

 

33 miljarder får Lundberg fram genom att jämföra med vårbudgeten istället för höstbudgeten. Lundberg drar nämligen bort en del av den totala kostnadsökningen 2014 med hänvisning till att regeringen redan har flaggat för den genom att skriva upp sina kostnadsprognoser i vårbudgeten.

Jo, visst har man gjort det, men det förändrar inte det jag beskriver, vilket är kostnadsökningar i förhållande till statsbudget. Och de är 48 miljarder. Även nu.

Lundberg verkar tycka att det är jättekonstigt att tala om kostnadsökningar i förhållande till statsbudgeten. Jag kan uppriktigt sagt inte begripa vad vi annars skulle relatera oförutsedda utgifter till. Att regeringen redan har aviserat delar av dem gör ju inte ökningarna en enda krona mindre. Det förbryllar mig att en nationalekonom försöker driva en sådan linje. Däremot gör det en del av kostnaden hanterad, vilket förstås är bra.

Men att Lundberg lyfter fram avräkningen från biståndsbudgeten som del i sin argumentation för varför 48 miljarder skulle vara en missvisande siffra är bara konstigt. Javisst. Delar av de 48 miljarderna försvinner för att de finansieras via biståndet, men det gör ju inte att finansieringsbehovet har försvunnit. Det som har hänt är att man har prioriterat om resurserna och dragit ner på biståndet. Vilket är den sortens besked jag efterfrågade i min ursprungliga text. Eller åtminstone ett första besked, fler lär ju behövas.

 

Lundberg hakar vidare upp sig på reformutrymmet. Jag vill be honom att notera att jag aldrig rakt av har översatt de 48 miljarderna med ett lika stort och uppätet reformutrymme. En statsbudget är mer komplex än så.

Det jag har beskrivit är 48 miljarder i kostnadsökningar, vilket inte är samma sak. Däremot krävs det förstås inget snille för att förstå att kostnadsökningar av detta slag sätter rejäla avtryck på budgetutrymmet under kommande mandatperiod. Det tvingar fram andra prioriteringar än politikerna hade velat göra i valrörelsen etc.

Till saken hör också att stora och snabba kostnadsökningar av oförutsedd art är särskilt knepiga i ett land med tajta och välskötta statsfinanser – vilket vi råkar vara. Välskött innebär nämligen inte bara god ordning, utan också att det inte ligger en massa pengar och skräpar i budgeten.

Slutligen, apropå mandatperioder och valrörelse. Det är ”märkligt att addera budgetar för flera år”, hävdar Lundberg och säger:

– Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.

 

För det första: Påståendet att det är ”märkligt” att räkna ihop utgifter, satsningar eller kostnader över år förstår jag inte alls. Hur lyckas man missa att en av politikens viktigaste fraser är: ”Vi satsar XX miljoner på XX under nästa mandatperiod”? Mängder av dem finns bara en googling bort, men låt mig ändå ge några exempel på denna vana, som också ger perspektiv på hur respektingivande siffran 48 miljarder är i statliga budgetsammanhang.

* Regeringen vill satsa 1,1 miljarder på försvaret under nästa mandatperiod.

* Regeringen satsar 1,8 miljarder på utbyggd svenskundervisning för att möta Pisa-nedgången.

* Socialdemokraterna satsar 1 miljard under den kommande mandatperioden för att möta miljömål.

 

För det andra. Lundberg ironiserar över 48 miljarder genom att jämföra med hur underligt det vore att addera kulturanslag över en mandatperiod: ”statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018″. Det är sant att det vore en meningslös beräkning. Men Lundberg missar här – konstigt nog – att göra den ekonomiskt helt basala distinktionen mellan nivå och förändring. Lundbergs additionsövning motsvarar inte alls vad jag har gjort. Återigen: Jag har räknat ihop en nyligen rapporterad kostnadsökning för statens utgifter på ett politikområde fram till 2018.

Detta har ett självklart nyhetsvärde, av såväl storleks- som hastighetsskäl beskrivna här ovan. För att låna Lundbergs egen metafor på kulturområdet. Om Kulturrådet plötsligt hade meddelat i en prognos att man fått utökade kostnader om 48 miljarder över de närmsta åren, då kan jag försäkra att jag hade skrivit om saken. Någonting säger mig emellertid att jag då inte hade behövt läsa artiklar i Aftonbladet där Jacob Lundberg spekulerar om mina eventuella ”bevekelsegrunder”.

77 000 nya jobb på ett år!

77000 fler sysselsatta på ett år. Och sysselsättningsgraden har stigit med 0,6 procentenheter. SCB:s arbetskraftsundersökning för juli månad visar enormt glädjande resultat. Det ser ut som att arbetsmarknaden hämtat sig ordentligt efter krisen, och att Sverige är på rätt väg.

Det är frestande att ta dagens siffror och jämföra med samma månad 2006, precis innan alliansen tog över efter regeringen Göran Persson. Sedan dess har antalet sysselsatta stigit med cirka 350000 personer. Sysselsättning är ett omdiskuterat begrepp, men man kan konstatera att även ‘antalet anställda’ har ökat i ungefär samma storlek. Och det är inte så att sysselsättningsökningen bara beror på att befolkningen har ökat. Sysselsättningsgraden har ökat med omkring en halv procentenhet. Och Göran Perssons gamla ouppfyllda mål, att 80 procent i åldern 20-64 ska vara sysselsatta, är uppfyllt.

Alliansens jobbpolitik fungerar, alltså. Fler jobbar idag än på Göran Perssons tid, trots att Sverige har genomgått en enorm global ekonomisk kris. Jobbpolitiken tycks dessutom fungera bättre än vad alliansföreträdarna själva säger. Alliansen berättar i valrörelsen att jobbpolitiken har lett till 250000 nya jobb – men sanningen ligger betydligt högre, att döma av SCB:s julisiffror.

Receptet för jobbpolitiken har varit ganska enkelt. Gör det lönsamt att arbeta. Gör det billigare att anställa. Satsa de arbetsmarknadspolitiska resurserna på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden – de andra löser bäst sina problem själva.

Stefan Löfven har i princip accepterat det första ledet. Jobbskatteavdragen blir kvar även med en Socialdemokratisk regering (dock vill Löfven samtidigt höja en rad ersättningsnivåer som gör det mindre lönsamt att arbeta). Det andra ledet har Löfven förkastat. Ungdomsrabatten ska avskaffas, har Löfven lovat, vilket betyder att det blir en pålaga på cirka 15 miljarder kronor för dem som har ungdomar anställda. Dessutom ska Rut- och Rot-avdragen inskränkas. Det tredje ledet ska Löfven också ändra på. Arbetsmarknadsåtgärderna ska inte längre fokuseras på dem som står längst från jobben. Löfven vill i stället sikta på dem som har större chans att få jobb. Sammantaget kan man säga att Socialdemokraterna kommer att försvaga arbetslinjen påtagligt, om de får makten. Jobbtillväxten kommer att mattas.

Men vad kan Stefan Löfven erbjuda i stället, om han nu vill bryta den positiva utveckling som äntligen kommit efter krisen? Hittills domineras Socialdemokraternas löften inför valet av praktik- och utbildningsplatser. Det handlar om 20000 ettåriga så kallade traineeplatser inom äldreomsorgen och 5000 likadana inom vården. Här ska staten betala lön och arbetsgivaravgifter medan kommuner och landsting ska stå för handledning och utbildning. Löfven vill dessutom ge 6000 långtidsarbetslösa administrativa stödfunktioner i skolan.

Det finns mycket att invända mot förslagen. För det första är omsorgen, vården och skolan knappast betjänta av att få sig tilldelade outbildade personer som antagligen inte ens har för avsikt att fortsätta jobba inom sektorn. Fördelen med gratis arbetskraft vägs dessutom upp av kostnaderna för den kvalificerade arbetskraft som ska handleda de arbetslösa. Att skolan på ett enkelt sätt skulle kunna sysselsätta 6000 långtidsarbetslösa känns som en lika fåfäng dröm som alliansens misslyckade kulturarvslyft.

Men även om Löfvens förslag fungerar precis som tänkt kan man undra om betydelsen. Totalt drygt 30000 personer blir offentligt anställda. Men är det där jobbtillväxten ska ligga?

Till Löfvens så kallade jobbpolitik ska förstås också läggas Miljöpartiets. De vill återinföra friåret. De vill alltså betala folk för att vara lediga ett år.

Alliansens jobbpolitik har fungerat. Nu när krisåren börjar gå över lyfter också arbetsmarknaden. 77000 fler sysselsatta på ett år, och stigande sysselsättningsgrad, noterar SCB. Det vill Stefan Löfven äventyra, för att i stället skapa 30000 obehövda offentliga praktikanställningar.

Valet är enkelt.

 

Om Göran och bibelkunskapen

I gårdagens partiledarutfrågning fick Göran Hägglund ett antal frågor på temat Bibelkunskap. ”Hur ofta bläddrar du i den heliga skriften?”, frågade SVT:s Anna Hedenmo och fyrade därefter av tre frågor om bibelcitat.

Det är inte hela världen och var säkert inte illa ment. Ungefär så reagerade också Hägglund. Ingen kränkthet, men däremot en road förvåning. ”Jag ska med intresse följa när de andra partiledarna får motsvarande frågor”, konstaterade han, med viss sälta.

 

Kanhända kommer bibelkunskapen vara ett stående inslag i alla utfrågningar, men jag betvivlar det. Snarare var detta ett försök till en lite skämtsam blinkning gentemot det faktum att Hägglund företräder ett parti som säger sig vila på en kristen värdegrund. Men grejen är att det samtidigt röjer en väldigt märklig inställning gentemot religiositet, där man förutsätter att en dylik kommer med bokstavstro och versrabblande. ”Nu ska vi kolla om du är en riktig kristen”, typ. Det skapar en mycket svartvit bild av andlighet, men det gör också andligheten till huvuddrag hos den religiösa människan på ett sätt som vi faktiskt inte kan utgå ifrån är fallet hos varje enskild person.

Om SVT plötsligt började hålla förhör om suror och hadither med muslimska politiker skulle vi, med rätta, betrakta det som ett märkligt tilltag där en människa reducerades till sin andliga tillhörighet. Som om troende personer inte kan vara lika sammansatta och komplexa som icke-religiösa. Det är inte en lyckad inställning till religion.

 

REPLIK: Folkets kulturbyrå om stödet från ABF

Replik till Per Gudmundson, Svenska Dagbladet angående ledaren Det politiska plattformsspelet 2014-08-13

per-gudmundson

 

 

 

 

 

Käre Per!

Vi är mycket glada för den uppmärksamhet du givit oss och vi hoppas att du hade roligt när du provspelade Spelet om Välfärden. Vi blev positivt överraskade av de fina ord du skrev om oss och vårt spel. Att vara några som ligger bakom något snillrikt, utnämnt av självaste SvD, gör oss mycket stolta. Även om du personligen inte tilltalas av spelets budskap kan du kanske tillstå att spelet i sig väcker något i dig, såsom hos många av oss som som på åttiotalet och nittiotalet levde i en värld med 8-bitars upplösning, i ett land med världens bästa välfärd. Vi vill tacka dig men också påpeka några missförstånd i din ledare.

Spelet om Välfärden är inte ABF:s kampanj, det är Folkets Kulturbyrås. ABF har gått in med ett mindre ekonomiskt stöd till studiecirkeln som skapat spelet, men har inte haft något med själva idén, utformningen eller genomförandet att göra. Spelet är skapat ideellt av en grupp samhällsengagerade människor som arbetat med det på sin fritid och eftersom ingen av oss gjort något sådant innan har det tagit mycket tid. Vi som skapat spelet har skiftande politiska åsikter, vissa är till och med ointresserade av politik. Det som förenat oss är en tro på ett mer gemensamt samhälle och skojiga mobilspel. Om du undrar är summan ABF bidragit med exakt 20 000 kronor och vi lovar också att inte en krona har gått till kanelbullar.

Ordet militant kan tolkas olika, i sin mildaste form en aktivist som uttalar hård kritik eller i en kanske vanligare tolkning en grupp som använder fysiskt våld som politiskt medel. Folkets Kulturbyrå är emot alla former av våld och ordet militant kan tyckas vara missriktat, för att inte säga felaktigt i sammanhanget. Det vi har gjort är att använda oss av metaforen att ”sparka ut” något (jämför med ”få sparken”) och gjort en bild av den, bilden har vi sedan animerat och stoppat in i ett spel.

Du kommer i din ledare med ett motförslag – att göra ett spel där ”man får sparka ut socialistiska propagandaapparater ur budgeten”, syftande på ABF:s statsstöd. Det kan tyckas tveksamt att en vinstdrivande tidning (ägd av en multinationell mediekoncern) med nästan 54 miljoner kronor i presstöd, kritiserar en organisation utan vinstintresse för det statsstöd de får för studiecirklar och kulturverksamhet. ABF är en viktig demokratisk kraft som hjälper små föreningar och människor att stå upp och höras i ett samhälle där avlönade proffstyckare, lobbyister och partier får statsbidrag och miljoner från hemliga bidragsgivare. Folkets Kulturbyrå är inte emot alternativ i välfärden, vi ser dock inte att samhället tjänar på att riskkapitalister slussar ut delar av våra gemensamma skattepengar till skatteparadis istället för att de används till den verksamhet de är avsedda för.

P.S. Vi har gjort en karaktär som en start till ditt mobilspel. Om du vill ha tips när du gör ditt spel, maila kontakt@folketskulturbyra.se.

Joakim Lindskog, Folkets kulturbyrå

Reinfeldt visar upp den moderata styrkan

Vi lovar nära nog ingenting i den här valrörelsen, sade Fredrik Reinfeldt vid presskonferensen som föregick dagens tal i Stockholm.

”Inspirerande!”, kommenterade Aftonbladets Jonna Sima på Twitter och lät därmed syrligt förstå att inget utom en rejäl utgiftslista finner nåd på den S-märkta ledarsidan.

Men utrymmet för utgifter är begränsat. Det konstaterade ledarsidan efter lite addition av Migrationsverkets utgifter häromdagen och samma kärva budskap återkom i Reinfeldts tal. Liverapporterat i SvD här och sändning i SVT här.

 

Reinfeldt skildrade en orolig, mordisk och sekteristisk värld där många flyr våld och förtryck och vädjade till svenska folket att inte stanna vid att förfasa sig framför tv:n, utan också ha tålamod och öppna sina hjärtan när flyende människor knackar på vår dörr. Det är ett viktigt samband att lyfta fram, i ansträngda lägen riskerar spänningar annars att uppstå, som statsministern också påpekade.

Samtidigt ifrågasatte moderatledaren de politiker som i detta läge gör valfläskiga utfästelser som saknar täckning.

– Vårt ansvarstagande är aldrig kortsiktigt och vi vågar säga det till väljarna innan de går till valurnorna, förklarade han.

 

Sant. Reinfeldt stack inte under stolen med att situationen innebär kostnader i Sverige. Det är en föredömlig tydlighet som överlag har varit Moderaternas stora styrka under de här åren – man har aldrig fegat att erkänna när läget är tungt.

Det är sannerligen inte många politiker som ställer sig i en valrörelse och meddelar att valfläsket uteblir på grund av resursbrist. Den sortens raka rör behöver vi mer av. Samtidigt finns fortfarande frågan om hur de budgetgropar vi redan nu ser ska hanteras, där återstår svar från partierna som väljarna kan få ta ställning till.

 

För Moderaternas del kan svaret komma snart, åtminstone om man ska tro Reinfeldts svar på direkt fråga från SvD:s Göran Eriksson idag. På frågan om det kommer ”krävas besparingar för de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet”, svarade Reinfeldt att ”Vi får återkomma till det nästa vecka”, vilket lär betyda i samband med budgetöverläggningar på Harpsund.

Brännpunkt

”Tillgång till energi
påverkar tillväxten”

REPLIK

”Marknaden löser inte alla problem.”

”Var är alliansens
plan för lärarlöner?”

DEBATT

Fridolin: Statliga miljarder vår väg.

Raoul Wallenberg Brännpunkt

”Hundra sätt att visa civilkurage”

Raoul Wallenbergs dag – ”Så möter vi rasismen.”

M: Så vill vi bygga ut t-banan i Stockholm

Brännpunkt

M: Stockholmsbygget viktigast.

”Förbjud deltagande
i krig utomlands”

S: Kriminalisera inblandning i väpnad konflikt.

”Oseriöst av MP om
miljonprogrammet”

Brännpunkt

”Vilseledande slutsatser ”

”Den sekulära mitten har blivit extrem”

SLUTREPLIK

Zouhir: Rädsla för islam säljer.

”Finns anledning att skärpa lag”

Ivar Arpi:

Blanda inte ihop jihadist och muslim.

”Sverige kvar i den
absoluta toppen”

Bo Ekman:

Märklig strid om dåligt tillstånd.

Ledare

Blir Löfven
en ny Hollande?

LEDARE

Två socialdemokrater som bärs fram på ett diffust missnöje.

Episka strofer från den röda barden

KÖRSVENNEN

Kansler, katapulter och miljarder från S - vart ska det sluta?

”Tala om för världen att vi blir slaktade för vår tro”

OP-ED

De kristnas vädjan till omvärlden hörs i Sverige.

Miljöpartiets
skolsvek svider

LEDARE

Från att ha ifrågasatt rigid makt till att omfamna den.

Klagosång i medieskuggans hetta

LEDARE

FI får oproportionerligt stor uppmärksamhet.

Upprätta avstånd
mellan dig och våldet

LEDARE

Förväxla inte polisens arbete med sympati.