Och så var de bara två? Tre? Fem?

Acko Ankarberg hoppar av racet om partiledarskapet i Kristdemokraterna.

”Utifrån vad jag kan bedöma har jag inte det stöd som krävs för att bli partiledare”, säger hon till TT.

Det stämmer förvisso att Ankarberg ligger efter Ebba Busch Thor i antal nomineringar. Aftonbladet skriver att ”efter att 24 av 26 distrikt har gett besked står det klart att Ebba Busch Thor är den kandidat med störst stöd. Hon har nominerats av 20 av distrikten, medan de två andra favoriterna Acko Ankarberg och Jakob Forssmed endast har tolv respektive elva nomineringar vardera.”

Å andra sidan har Ankarberg av artikeln att döma en nominering mer än Forssmed – som inte hoppar av.

 

 I den första nomineringsrunda som har pågått fram tills nu har många distrikt valt att  nominera flera av kandidater, men Busch Thor har kammat hem flest nomineringar. Nu följer utfrågningar av kandidaterna och sedan har distrikten att bestämma sig i en andra nomineringsomgång. Och till slut föreslår valberedningen.

Det är omöjligt att veta allt om ett partis inre liv, men utifrån ser Ankarbergs avhopp väldigt mycket ut som ett sätt att bereda väg för Forssmed som har en mjukare profil än Busch Thor. Han har dessutom fördelen att han sitter i riksdagen och har erfarenhet av både detta arbete samt arbete i regeringsställning. Även om han ligger kraftigt under nu ska vi nog inte avfärda tanken att han kan springa om på upploppet.

Penilla Gunther då? Nja. Om man ska se till hur kristdemokrater själva förhåller sig till den pågående toppstriden så anses hon nog inte riktigt vara en utmanare längst upp. När Expressen diskuterar Ankarbergs avhopp med Anders Sellström, distriktsordförande i Västerbotten, konstaterar han utan omsvep att:

– Nu har vi bara två kvar som ligger och rejsar om det här, som jag ser det. Det är Jakob och Ebba.

 

Det får nog betraktas som dåliga nyheter för Gunther. Å andra sidan glunkas det från valberedningshåll att det kan finnas jokrar med i leken. I Sveriges Radio hördes ordföranden Chatrine Pålsson Ahlgren nyligen göra bedömningen att det kan bli upp till fem huvudkandidater som konkurrerar om partiledaruppdraget. ”Det finns fler intresserade”, sade hon gåtfullt, men ville inte säga mer än så.

Sade någon öppen process?

 

Rätt om tiggeriet

Ledaren i onsdags om tiggeri innehöll ett fatalt fel. Tvärtom mot vad som påstods i texten ändrades utlänningslagen nyligen, varför det citerade stycket i ledaren ej längre är tillämpligt gentemot EES-medborgare.

Dessförinnan hade för övrigt JO kommit med ett utlåtande om att passagen om att ”försörja sig på ett ärligt sätt” inte längre var tillämplig för att avvisa personer som ägnar sig åt tiggeri.

Det ser med andra ord ut som att polisen därmed förhindrats att upprätthålla ordningen på det sätt man annars har gjort i decennier fram tills nyligen då tiggeriet bredde ut sig på allvar.

Detta förhindrar dock inte att ordningsmakten försöker stävja andra överträdelser. Som de senaste dagarnas avhysningar illustrerar är det ju inte tillåtet att slå läger på gatorna eller under viadukterna, inte heller att belamra trottarerna med sitt bohag och inte lagligt att skräpa ner.

Hur hålls Public service opartiskt

Mitt i melodifestivaltider ställer en av P1:s främsta journalister en fråga om judars skuld i antisemitismen och reporter på Svt kallar israels flagga ”den judiska flaggan”. Allt i en salig blandning i våra public service-kanaler.

Vi håller public service-begreppet högt i Sverige och många vilar i övertygelsen att det går att hålla mediakanaler objektiva med hjälp av statligt ägande och neutrala styrelser. Tanken är att expertis ska kunna avgöra vad som är rätt TV att sända för att tillse allmänintressets både breda och smala behov.

Det finns anledning att ha synpunkter på hur SR och Svt följer public service-uppdraget. Och debatten härom är i sig väsentlig och viktig. För att ta intryck av dem som anses kunna public service, Storbritannien och BBC, rekommenderas en titt på hur de jobbar. BBC Trust är ett självständigt utskott som dels sätter upp målen för verksamheten, dels ser till att sändningarna kontrolleras och följer kraven på opartiskhet.

På förekommen anledning har Timbro Medieinstitut uppmärksammat det brittiska arbetssättet med en kontrollinstans. De verkar har funnit något som fungerar. En intressant modell väl värd att titta närmare på. För dem som gillar sann public service, alltså.

Vårt behov av Edward Blom

Det talas ibland om en åsiktskorridor i den politiska offentligheten, inom vilken man bör hålla sig om man inte vill bli marginaliserad eller bespottad. Frågan är om inte problemet är större än så. Det är inte bara i politikdebatten som Sverige är snävt, grått och konsensusinriktat. Tvärtom kan man hävda att det ingår i nationalkaraktären att vara just lagom.

Samtidigt kan man skönja ett litet men dock utrymme för en särskild sorts remarkabla profiler i offentligheten, som är totalt annorlunda. Inte sällan är de experter på ett smalt ämne, avvikande i både klädstil och vanor, innehavare av ett akademiskt bildat språk och trots detta i åtnjutande av folkets oreserverade kärlek. Man behöver bara dra sig till minnes Kontrapunkt-giganten Sten Broman i lila kostym, för att påminna sig om att svensken i alla fall har några droppar blod i ådrorna.

Edward Blom hade under en lång rad år anställning vid Centrum för Näringslivshistoria, där han bland annat var redaktör för den utmärkta lilla tidskriften Företagshistoria (tidigare Företagsminnen), som skriver nostalgiskt och folkbildande om gamla svenska varumärken och deras betydelse för samhället. Blom gick dock inte att hålla inom arkivets väggar, och snart hade han egna tv-program i nischkanalerna, där han utforskade näringslivs- och måltidshistoria.

Intressant nog plockades Blom sedermera upp utav den gapiga men intelligenta tv-duon Filip och Fredrik i Kanal 5, som lät Edward agera kufiskt enmansuniversitet i deras program, primärt riktade mot unga tittare. Folket – i bredaste bemärkelse – tog Edward Blom till sina hjärtan. Idag kan Blom knappt laga frukost utan att det bli rubriker i kvällstidningarna.

Vad är då speciellt med Edward Blom? Han är vältalig, uppfostrad, besitter lexikaliska kunskaper och struntar i konventionen när det passar honom. Han går emot rådande strömningar, och skapar själv sin värld.

När världen är besatt av dieter kommer Blom med kokboken ”Allting gott och alldeles för mycket” (Norstedts 2013) som formligen dryper av svål, ister och smör. Jag erkänner gladeligen att jag inte har lagat ett enda recept ur den, och inte heller min fru, men kan samtidigt säga att boken är en välsignelse. Man blir glad bara över att titta på bilderna. Boken är en dörr på glänt ut till överdådigheten, hängivelsen och lusten.

Personligen tror jag att personligheter som Edward Blom spelar en stor roll för oss i Sverige. Vi håller låg profil här i landet, anpassar oss efter kollektivet, sticker inte gärna ut och befordrar inte dem som gör det. Edward Blom är en säkerhetsventil när trycket blir för högt. Vi behöver veta att det går att vara annorlunda.

Samtidigt borrar Blom in sitt finger i svenskhetens bleka buk och påtalar hur fånigt självspäkande livet kan bli när vi detaljreglerar varje millimeter. Den senaste Blomrubriken är ett tydligt exempel.

Edward Blom har, som många andra kändisar, ett eget vinmärke i Systembolagets beställningssortiment (och möjligen i ett par butiker). På etiketten där fram syns Blom själv, med rufsig kalufs mitt i en vinodling, och på baksidan återfinns en liten hälsning. Där berättar Blom om sin kärlek till tyska viner, om hur han valde just denna blandning och hur hans släkt faktiskt har kopplingar till vintraditionerna i trakten där vinet odlas. Sist på etiketten utbrister Edward Blom i ett ”Väl bekomme! Eller Zum Wohl, som tyskarna säger.”

Sverige vore inte Sverige om detta kunde få passera utan anmärkning. Alkohollagstiftningen föreskriver återhållsamhet i marknadsföringen av drycker. Exempelvis heter det att: ”Marknadsföring bör inte påstå eller ge intryck av att alkoholkonsumtion höjer den fysiska eller psykiska förmågan, främjar utbildning eller social, sexuell, professionell framgång eller löser problem som ensamhet eller tristess.”

Att som Edward Blom, önska välgång och säga skål i samma andetag, är helt enkelt för mycket.

Edward Blom kan således nu konstatera att Konsumentverket mer eller mindre har förbjudit etiketten på vinflaskan. Åtminstone är det så Blom tolkar regelverket. ”Snart ett samlarobjekt. Konsumentverket förbjuder mig att önska att det ska gå dem som dricker mitt vin väl” twittrar Blom. ”Det är ”Zum Wohl” på slutet som måste strykas på etiketten 1 mars. Än mer strikt förbudsland!”

Detta, mina vänner, är Sverige i ett nötskal. Och det är därför vi behöver Edward Blom.

Lyssna på Brottsofferjouren om vittnesstöd!

Idag är det Brottsofferdagen, en dag som på olika sätt uppmärksammas runt om i landet. Mycket viktigt görs ideellt för att hjälpa brottsoffer, men jag vill ta tillfället i akt att uppmärksamma en annan del av detta arbete. Flera gånger har jag på denna sida lyft fram den samhällsviktiga insats som görs av Brottsofferjouren i allmänhet och deras vittnesstödsprogram i synnerhet. Problem med uteblivna vittnen och även hot mot vittnen är något som det har rapporterats allt mer om på senare år.

”En hjälte i dessa sammanhang”, skrev i jag i september i höstas, ”är Brottsofferjouren, ideell organisation och hamn av trygghet i rättsprocesserna. Det är Brottsofferjourens vittnesstödpersoner som står utanför våra rättssalar och hjälper till när det är dags att ”säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. De förklarar hur rättegången går till och håller med avskilda rum om man inte vill vänta i samma som den tilltalade. Nyligen fick Brottsofferjouren se sitt verksamhetsstöd minskat med tio procent. En milt uttryckt märklig signal från Beatrice Ask. Den prioriteringen får en ny regering gärna ändra på.”

 

Några månader senare fick jag, tyvärr, anledning att beklaga också den nya regeringens bristande engagemang:

Centralt för ett framgångsrikt bovinfångande är också att hela brottsbekämpningens infrastruktur tas om hand – rättsapparaten måste vara väloljad. En viktig diskussion på detta område är det växande problemet med uteblivna vittnen. I detta sammanhang måste man beklaga att regeringen inte såg vikten av Brottsofferjourens insatser vad gäller vittnesstöd, utan istället valde att lägga sina satsningar uteslutande på kvinnojourerna.

 

Brottsofferjouren själv skrev häromdagen en debattartikel i Dagens Samhälle och uppmanade politiker att beväpna vittnesstödet med bättre resurser.  Jag hoppas att den uppmaningen når fram och får positivt svar.

 

REPLIK: Helena Groll om P1:s ursäkt

Efter Maria Ludvigssons ledartext  ”Det finns ingen judisk flagga” om Helena Grolls fråga om judars ansvar för antisemitism, inkom en replik enligt nedan:

Svenska Dagbladet tar upp den kränkande fråga som ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Etts sändning den 17 februari.

Vi är djupt olyckliga för att frågan ställdes. Det var ett stort misstag, ett misstag som vi som vi ser mycket allvarligt på. Vi vill också understryka att vi i samma sändning bad reservationslöst om ursäkt. En ursäkt som också publicerats på Ekots blogg.http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4097&grupp=14434&artikel=6096278

Vi har också framfört en ursäkt direkt till ambassadör Isaac Bachman.

Klas Wolf-Watz, chef för P1-morgon och Studio Ett

Helena Groll, programledare

 

SVAR:

Efter starka reaktioner på Helena Grolls frågeställning reviderades ljudfilen på Sveriges radios hemsida. Den finns dock kvar här på Youtube.

Gabriel Wikström från plus till minus

Häromdagen hamnade folkhälsominister Gabriel Wikström på min att göra-lista. Ministern lät meddela att han vill göra sprututbyte för narkomaner enklare. Utan krångel konstaterade han att insatsen är en rekommenderad smittskyddsåtgärd. Punkt.

Det är ett välkommet besked. Men knappt hann ministern skriva in sig på plussidan förrän han begick debattartikel på DN Debatt. Och, tja, då blev det minus igen.

Wikström vill bekämpa tobak. Det är väl inget konstigt i och för sig, många ministrar har velat göra detsamma. Men det är skillnad att göra det genom information och kunskap som ändå överlåter åt människor att bestämma själv och de förslag som Wikström nu lägger fram. Han vill till exempel förbjuda rökning på allmänna platser utomhus. Sålunda ska det inte längre vara möjligt att röka på uteserveringar eller i anslutning till, säg, en busshållplats.

Att man inte ska röka inne i en busskur säger sig självt och det är i regel redan förbjudet. Men att förbjuda rökning utomhus ter sig som en rätt tröstlös reform. Hur många meter ifrån busskuren börjar rökförbudet? Vad säger att ingen irriteras om man står precis utanför denna zon? Samma problem gäller förstås uteserveringarna där horder av feströkare kommer börja förpesta luften hos krogarnas grannar istället.

 

Vidare vill Wikström gömma undan tobaksprodukterna så att de inte syns i butik, exempelvis ”i ett stängt skåp under försäljningsdisken”. Det stämmer säkert att en dylik åtgärd kan stävja impulsköp i hos främst unga – en inbiten rökare lär inte låta sig hindras av ett skåp. Men, problemet med både denna åtgärd och idén om neutrala tobaksförpackningar, dvs utan logotyper, färger etcetera är att det innebär väldigt långtgående ingrepp i olika företags upparbetade varumärken. Det är inga små värden man med ett pennstreck raderar ut med denna reform. Indirekt förbjuder man de olika företagen att fortsätta kommunicera med kunderna. Läsk är också onyttigt, kanske borde alla colaburkar vara vita med neutral text som kort meddelar ”coladryck”?

Nu kan man förvisso tycka att det inte är synd om alla hemska tobaksbolag som profiterar på vår hälsa. Men så tycker inte staten och regeringen. De tycker istället att tobaksbolagen är legitima näringsidkare. Hade man ansett något annat hade man förbjudit tobak helt och hållet. Men det gör inte Wikström. Han tjänar nämligen skattepengar på försäljningen.

 

I SvD igår förklarade Magnus Stenbeck, tobaksforskare vid Karolinska institutet, att ett utökat rökförbud utomhus sannolikt inte skulle innebära något stort lyft för folkhälsan.

”Minskade möjligheter att röka och få tag på cigaretter gynnar hälsan för rökare. Däremot finns det såvitt jag vet ingen evidens för att passiv rökning utomhus skulle orsaka några särskilda hälsoeffekter hos allmänheten”, sade han.

Vidare berättade Stenbeck att rökningen som riskfaktor för ohälsa är på nedåtgående, helt enkelt för att de åtgärder vi redan gjort kommer att ha effekt på sikt, medan den ohälsa vi ser idag är ett resultat av en tid då vi inte gjorde något.

Med andra ord. Några av Wikströms förslag andas hyckleri, andra antas inte ha någon större effekt. Men ministern säger kavat att han inte är orolig för att åtgärderna ska uppfattas som hyckleri.

Nåja. Om jag var han hade jag oroat mig mer. Om vi säger så här. När beskedet kom att rulltrapporna i Stockholms tunnelbana väntas stå still i en vecka var det långt fler än jag som tyckte att det lät rimligt att folkhälsoministern hade med saken att göra.

Kommentar från Sveriges läkarförbund

Med anledning av Tove Lifvendahls krönikor Att bryta benet på rätt ställe (1/2) och Inte mycket att sätta emot (8/2), har följande kommentar inkommit:

I sina båda krönikor den 1 och 8 februari lyfter Tove Lifvendahl behovet av en förändrad sjukvårdsstruktur i Sverige. Lifvendahl menar att ”dagens system har sådana stora blottor och brister att det framstår som nödvändigt att finna en ny ordning”. Enskilda personers missöden i vården, men även statistik om kvalitetsbrister, leder henne till denna slutsats.

Läkarförbundet håller helt med om Tove Lifvendahls träffande beskrivning av sjukvårdens problem. Nuvarande sjukvårdssystem är inte rustat för att klara varken dagens eller framtidens utmaningar. De 21 självständiga landstingen, varav några få är storstadsregioner och övriga mer eller mindre glesbefolkade, klarar inte att ge alla invånare rätt att välja sjukvård med samma kvalitet.

Den kraftigt decentraliserade sjukvården har även misslyckats med att försörja sjukvården med läkare inom flera specialiteter, inte minst allmänläkare. De mindre landstingen har också betydligt svårare att klara de tunga investeringarna i exempelvis medicinteknik och läkemedel med mera som är nödvändiga för att bedriva sjukvård på ett effektivt sätt. Dessutom finns uppenbara samordningsproblem mellan de självstyrande landstingen. Två tydliga exempel är de skilda och kostsamma IT-system som införs och svårigheterna att koncentrera den högspecialiserade vården.

Precis som Tove Lifvendahl skriver är det många som ser och diskuterar dagens problem i den svenska vården och att det nu gäller att utveckla tanken om ett förändrat huvudmannaskap. Den parlamentariska Ansvarskommittén drog bland annat slutsatsen att landstingen behöver övertas av väsentligt färre och mer jämnstora regioner. Vår förra regering valde att lägga kommitténs betänkande i malpåse. Förhoppningsvis dammar den nya regeringen av Ansvarskommitténs betänkande och åtminstone börjar att diskutera förslagen.

Heidi Stensmyren, ordförande Sveriges läkarförbund

Åtta år i livsfara

Det ska inte gå att överfalla Lars Vilks, skrev Per Gudmundson omedelbart efter att en föreläsning med Vilks hade avbrutits under tumultartade former i Uppsala. Att så ändå hade skett satte frågetecken för hans skydd och hur väl det fungerade. Nu har en attack hänt igen. Omständigheterna är förstås ännu oklara, men polisen arbetar efter teorin att det är en attack mot Vilks personligen. Denna gång har ingen gärningsman nått ända fram till Vilks, attacken har istället skett på lite längre håll då skott har avfyrats mot ett möte i Köpenhamn med konstnären. Vilks själv har klarat sig, men tre poliser har skadats samt en civil man.

Attentatet inträffade vid ett debattmöte på kulturhuset Krudttønden. Mötet gick under rubriken ”Kunst, blasfemi og ytringsfrihed”, dvs ett tema snarlikt det som skulle avhandlas i Uppsala för snart fem år sedan. Den tändande gnistan då var inte ögonblicket då Vilks visade sina hundar. Vilks gick under föreläsningen igenom flera blasfemiska verk och det var när Vilks kom in på – och visade – delar av ett verk av iranskfödda holländska konstnären Sooreh Hera som tillställningen spårade ur. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker, vilket säkert kan vara jobbigt att se för vissa troende, men samtidigt kan man föreställa sig att det utmanar religionen på ett sätt som många homosexuella muslimer kan tänkas välkomna. Hera hade en gång råkat ut för någonting snarlikt Vilks – de har nämligen båda fått tänkta utställningar inställda/censurerade. Den ene i Tällerud, den andra i Haag.

Om detta skrev jag för några år sedan, med den bärande poängen att vi inte kan eller bör diskutera blasfemisk konst utifrån om vi gillar den eller inte, utan fråga oss ”hur många verk som inte ens blivit till, hur många karriärer som stannat av. Hur många som svalt hårt och förblivit tysta” för att vi andra inte sluter upp tillräckligt väl bakom de som önskar kritisera och ifrågasätta religiösa tabun. Den poängen är mer giltig än någonsin.

 

Sorgligt nog har vi ofta haft svårt att sluta upp bakom yttrandefriheten. När Vilks så småningom skulle ställas ut i Malmö var stadens dåvarande starke man Ilmar Reepalu noga med att lägga ut texten kring vad han tyckte om konstnären i fråga. Han lät även förstå att om han fick råda skulle ”inte en enda människa” besöka galleriet och förklarade pedagogiskt att om det blev mindre pengar över till brottsbekämpning framöver så var det minsann den skyddsbehövande Vilks fel. Ett fascinerande cyniskt fokus där omsorgen om den konstnärliga friheten eller avståndstagandena från våld och hot lyste med sin frånvaro. Det enda avståndstagande man kunde ana var det avstånd han tog från Vilks.

Inte bara politiken har varit bedrövligt dålig på att stå upp för Vilks yttrandefrihet. Många företrädare för såväl medierna som akademin har också utgjort stora besvikelser, vilket jag beskrev i en text häromåret. Vrede måste vara en självklar reflex, menade jag då – och citerade Salman Rushdie:

”Här är en sak som måste sägas. Eftersom jag inte har blivit mördad misstänker jag att många människor tror att det inte finns någon som försöker mörda mig. Många människor tror förmodligen att det är lite teoretiskt alltsammans. Det är det inte” (sid 223, Den sista gisslan).

Rushdie berättar även hur han fick mer och bättre stöd från andra länder än från det som skulle vara hans eget. På avstånd såg människor det principiellt viktiga, på nära håll såg man snarare en bråkstake. Vad han håller på! Så onödigt!

”I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen” (sid 232, Den sista gisslan).

I Sverige görs givetvis ofta de obligatoriska utfästelserna om Lars Vilks rätt att uttrycka sig utan att mordhotas. Men det är bara texternas formalia, inte deras ärende. Engagemanget och vreden finns i andra stycken. Vart riktar debattörerna sin indignation? Det är synen på ”det skändliga” som man ska hålla ögonen på.

(…)

Akademin, politiken, journalistiken – det är detta som ska vara ett lands intellektuella elit. Eliten har makt – med detta följer ansvar. Att värna demokratin och friheten, att klandra och markera mot våldsverkare.

I fallet Vilks har vi vilat alltför trygga i föreställningen att ordningsmakten värnar dessa värden åt oss. Det duger inte.

Känner vi inget för yttrandefriheten står dörren redan på glänt till naggandet, kompromisserna och den krökta ryggen. I demokratins immunförsvar måste vrede ingå som självklar reflex när en teckning möts med dödshot.

Det sorgliga är att man inte kan kommendera fram den indignation som inte längre finns.

 

Hela artikeln kan läsas här, en replik samt svar här. Mer skrivet på ledarsidan om Vilks och yttrandefriheten finns exempelvis här, här, här och här.  Och, förstås, har vi även haft anledning att diskutera frågorna nyligen, då med anknytning till terrordåden i Paris, här och här.

Oavsett hur den här historien utvecklar sig så kan vi vara lugna för att Lars Vilks tillvaro inte kommer att förändras. Hans teckningar försatte honom i livsfara, för alltid.

 

Obekymrade dogmatiker och kommunfolk

Riksdagen må vara dompterad i och med decemberöverenskommelsen, men kommunerna är det inte, konstaterade jag på ledarsidan häromveckan efter att fyra folkpartister på kommunnivå gett sig in i migrations- och integrationsdebatten med ett lite mer pessimistiskt budskap än vi är vana att höra från folkpartihåll. Så är det. Politiker på riksplanet har ofta en distans till de politiska utmaningarna på marken som gör att man kan tillåta sig vaga och floskulösa löften av typen ”Vi måste se till så att fler kommer i jobb” och ”Vi måste få loss fler bostäder” och liknande. Bakom det där vi:et döljer sig sällan en riksdagsledamots aktiva insatser, utan snarare handlar det om en uppmaning nedåt i partihierarkin. Med ”vi” menas ledande kommunpolitiker. Prata vi, fixa ni. Det är de som ska vaska fram praktikplatser, boenden, dagisplatser, förskolepedagoger, SFI-lärare och sjuksköterskor.

Det var svårigheterna kring detta som de fyra folkpartister försökte uppmärksamma häromveckan och i repliken till sina kritiker idag blir budskapet bättre och tydligare:  ”450 nya förskolor, 1 900 nya förskoleavdelningar, 5 700 nya förskollärare. 3 360 nya klasser med 5 000 nya lärare. 250 nya allmänläkare på ett hundratal vårdcentraler. Och så vidare. Migrationsverkets prognoser kan relativt enkelt brytas ner till den kommunala vardagen”, skriver de och åskådliggör på så vis problemens mycket praktiska art.

Det räcker att kasta en blick på siffrorna för att inse att här räcket det inte med en fet plånbok. Varken nya skolor eller läkare ”blir till” i en handvändning och de fyra kommunpolitikerna undrar sålunda:

”Var finns dessa förskollärare, lärare och läkare? Var finns sjuksköterskorna, arbetsförmedlarna, socialsekreterarna? Många av yrkena är bristyrken redan i dag. Vårdavdelningar får stängas på grund av sjuksköterskebrist. Vårdcentraler står utan fasta läkare. Kommunerna tävlar med varandra om de få förskollärare som finns.

Och var ska verksamheterna finnas? Var finns planerna för ytterligare 450 förskolor de kommande fem åren? För de hundratals nya skolorna? För vårdcentraler och akutsjukhus?”

 

Den banala reaktionen är förstås att skicka frågorna i retur och säga ”det borde ni svara på!”. Men det är en ganska oförskämd invändning givet att kommunerna har mycket lite att säga till om när det gäller inflyttningen och man tvingas därmed se på när den kommunala servicen ställs inför allt mer omöjliga uppdrag och därmed blir alltmer otillräcklig.

Följderna blir förstås, som de själva påpekar att stödet för en generös och solidarisk integrations- och migrationspolitik undergrävs. Det sista är en mycket viktig poäng som det vore tacknämligt om fler försökte ta in. En ohållbar migrationspolitik kommer tveklöst att skada den öppenhet som präglar Sverige. Det vore en enorm förlust och det är mig en oerhörd sorg att betrakta hur trosvissa dogmatiker obekymrat styr oss allt närmare den förlusten.

 

Brännpunkt
Förhoppningen om att handeln mellan EU och Ryssland skulle ha nått en sådan nivå att framtida konflikter är osannolika har effektivt undergrävts av Moskvas politik under Krim- och Ukrainakriserna, skriver Michael Karlsson och Nujin Tasci. Bilden visar proryska separatister i Donetsk. Brännpunkt

”Svenskt agerande
ett dubbelt haveri”

Statsvetare: Ensidig nedrustning trots försämrat läge.

”Lagtolkningen gör villaägare rättslösa”

Jurister: Boverkets lagtolkning gör villaägare rättslösa.

”Fortfarande orten
som avgör hyran”

Replik

Hyresgästföreningen: Ingen ny praxis.

”Företag inte redo
för nya missbruken”

Brännpunkt

Alna: Svårare att hantera.

”Hädisk konst måste
få granskas kritiskt”

Brännpunkt

Forskare: Handlar inte om censur.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Artiklar som sänds till oss, ska enbart vara sända till Brännpunkt. Maxlängd är 5500 tecken, kortare går bra. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se

För eller emot Nato?

Följ debatten

SKOLAN

Senaste debatten om skolan

Missa inte vad lärare med flera själva skriver!

VARGPOLITIKEN

Senaste debatten om vargpolitiken:

Här är regeringens förslag, och replikerna.

BARNOMSORG

Oenighet om vårdnadsbidraget

Så tycker SD, KD, FP och S.

Ledare

Snart mäter vi
skallar igen

KRÖNIKA

Mångfald är mer än att definiera människors hudfärg.

Konkret politik
till M:s retorik saknas

KOLUMN

Det är ingen naturlag att invandring måste kosta pengar.

Är Zuma
Afrikas Putin?

OP-ED

Parlamentariker lyftes ut ur salen av säkerhetsvakter.

Sverige kan lära
av U-länderna

OP-ED

Hur drar vi nytta av den svenska diasporan?

Sverige behöver inte vara bäst i klassen

LEDARE

Men när EU gäspar lägger sig Sverige att sova.

Nej, Sverige har ingen klimatskuld

KOLUMN

Miljöpartiets prat är dumt och ogenomtänkt.

”Ingen oenighet” säger Borlänge Bob

LEDARE

Men Saudi-affären är en svår prövning för regeringen.

Den amerikanske krigaren

GÄSTLEDARBLOGGEN LARSSON LÄSER

Styrelser – mångfald och enfald

GÄSTLEDARBLOGGEN
I HÖGERMARGINALEN

Vännen Boris mördad i natt

GÄSTLEDARBLOGGEN SÄKERHETSRÅDET