”Riksåklagaren uppehöll sig länge vid att mangafigurerna inte har könsbehåring och inte har genomgått full pubertetsutveckling. För mig var det en nyhet att seriefigurer överhuvudtaget kommer i puberteten? När får en mangaflicka mens?”

Karin Olsson på Expressen Kultur har skrivit en läsvärd rapport från mangamålet som i dag togs upp i Högsta Domstolen. (Dom kommer om ett par veckor.) Att en mangaflicka får mens verkar otvivelaktigt, åtminstone om man får tro Björn Sellström vid Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp, som i en klok debattartikel häromdagen beskrev en mangaflicka som samtidigt var prepubertal och höggravid.

Mer viktig läsning i ärendet finns via hashtaggen på Twitter: #mangamålet. Ta också en titt på den idogt rapporterande juridikprofessorn Mårten Schultz flöde.

Ledarsidans tidigare texter i ämnet kan man bland annat hitta här, här, här, och här. Fler lär följa…

Det krävs ledarskap och ryggrad även på kompani- och plutonsnivå för att leva upp till de beslut som har fattats – oavsett om det är i strid eller i vardagen, skriver Stf regementschef vid Livgardet överste Joakim Martell i en replik till kapten Henrik Nordén inlägg Respekten börjar med sängarna (läs andra inlägg här, här, här, här, här och här ):

Försvarsmakten har gått från ett värnpliktsförsvar till ett försvar bemannat av frivilliga, på hel- eller deltid. Vi har därmed brutit med en mer än hundraårig tradition av att bemanna våra förband med värnpliktiga. Det är en enorm omställning som vi fortfarande bara är i början av. Av oss som jobbat länge i Försvarsmakten kräver det ändrade förhållningssätt på en lång rad områden.

Soldaternas boende är bara ett av dem. Relationen mellan soldater och officerare, att gå från en lärare/ledare och elevrelation till en ledar-medarbetarrelation, är kanske den viktigaste frågan. I den finns också frågan om hur man bygger förbandsanda när omständigheterna i övrigt är radikalt annorlunda jämfört med vad vi varit vana vid. Vi pratar om de här frågorna och har pratat om dem länge och vi ska fortsätta göra det. Att föra debatt om dem är också bra. Vi måste göra det för att utveckla oss själva som soldater och som medarbetare i Försvarsmakten.

När jag möter er officerare och soldater på övningsfältet, i insatser och i vardagen på våra kaserner ser jag en hög ambition och professionalism.  Jag har stort förtroende för det arbete ni genomför, tillsammans kan vi fortsätta utveckla förbandet framåt i den nya Försvarsmakten. Men jag kräver att ni visar respekt för dem som fattar beslut och utarbetar principer och riktlinjer för oss anställda. Det krävs ledarskap och ryggrad även på kompani- och plutonsnivå för att leva upp till de beslut som har fattats – oavsett om det är i strid eller i vardagen.

Visa mig och andra respekt genom att framföra era förslag, synpunkter och kritik, så att vi tillsammans har en möjlighet att åstadkomma resultat, för Livgardet och för Försvarsmakten.

Jag tror att våra uppdragsgivare, svenska folket, förväntar sig det.

Överste Joakim Martell
Stf regementschef Livgardet

Jag var ute på Älvsjömässan i förmiddags för att hålla ett kort tal vid Svenskt Näringslivs framtidsmöte. När jag var klar var det dags för utdelning av Svenskt Näringslivs pris till Curt Nicolins minne. Moderatorn Peter Settman föreslog att jag skulle sprätta kuvertet och läsa prismotiveringen, eftersom priset delas ut för insatser i samhällsdebatten och det var ju ändå min bransch.

Döm om min förvåning när jag ser mitt eget namn överst i texten. Grundlurad.

Men jag blev verkligen glad. Dels känner jag djup respekt för Curt Nicolins gärning, dels känns det ärofullt att träda in i en rad av pristagare där man hittar såväl Ronald Fagerfjäll och Per T Ohlsson som Johan Norberg. Men allra gladast blev jag motiveringen, som jag tycker har fångat vad jag försöker göra när jag skriver i SvD:

PJ Anders Linder har under tre decennier i olika sammanhang övertygande och framgångsrikt argumenterat för fri företagsamhet, ett öppet samhälle och människors rätt att forma sina liv. Han har gjort det stilsäkert och underhållande och med djupa insikter och skarpa argument men också med humanism, humor och respekt för dem som tycker annorlunda.

Det vore mig främmande att jag påstå att jag lyckas med det här varenda dag – men strävar ditåt, det gör jag.

I en serie inlägg har villkoren för de svenska soldaterna – och Försvarsmakten som arbetsgivare tagits upp. Diskussionen fortsätter med en replik av fänrik Carl Lennerman vid Livgardet (tidigare inlägg här, här, här, här och här):

Försvarsmakten är under omorganisation och har det senaste åren påbörjat förändringar som radikalt ändrat arbetsförutsättningarna för en hel yrkeskår. Bland annat har man övergått till att ha kontraktsanställda soldater och infört ett tvåbefälssystem bestående av taktiska officerare och specialistofficerare. Dessutom införs det kritiserade affärssystemet PRIO för hantering av bland annat inköp, arbetstidsplanering, lön och tjänsteresor.

På grund av den extremt höga takten i vilken omorganisationen sker så håller Sveriges makthavare –och till del Försvarsmakten – på att bryta ryggraden på den svenska Försvarsmaktens yrkeskår som i vårt nya system består av både officerare och soldater.

Övergången till ett tvåbefälssystem med taktiska officerare och specialistofficerare är i grund och botten en klok tanke som ligger i linje med övergången till ett yrkesförsvar. Avsaknaden av en tydligt formulerad målbild och en löpande analys av behovet av antalet taktiker och specialister har dock gjort att fel person har hamnat på fel plats och att många officerare på grund av detta har valt att söka anställning på den civila marknaden istället.

Som exempel så har cirka 40 procent av den första kullen med specialistofficerare på Livgardet valt att lämna Livgardet för civil anställning. Vidare sitter samtliga tio taktiska officerare ur 2010 års avgångsklass på specialistbefattningar som de för övrigt fick på bekostnad av de specialofficerare som gick ut 2008.

Bristen på instegsbefattningar för taktiska officerare jämte för stora avgångsklasser kommer nu i sommar att tvinga nyexaminerade taktiska officerare att söka arbete på den civila marknaden då det inte finns plats på de förband som de önskat. Att Försvarsmakten erbjuder alla anställning, men på annan ort eller på fel befattning är en nödlösning som inte svarar upp mot de personliga och yrkesmässiga behov som en ung officer har. Försvarsmakten måste vara tydligare och ge individen en möjlighet att välja militära eller civila studier i stället för att efter tre års studier stå utan anställning med ett diplom i handen och en examen som utan komplettering är ”värdelös” på den civila marknaden.

Väl anställd har arbetsförutsättningarna ändrats radikalt för den taktiske officeren då denne nu är arbetsgivaransvarig för sina cirka 30 anställda samt ansvarig för all administration som hör detta till. Det tillsammans med införandet av system PRIO, som är allt annat än användarvänligt, binder taktikern vid skrivbordet i allt för stor utsträckning. Detta leder till att denne inte kan utöva sitt ledarskap över plutonen, som vid insats kan vara avgörande för framgång eller nederlag.

Kombinationen av yrkessoldater och ett kraftigt ökat administrativt ansvar för den taktiske officeren gör att det i dagsläget är omöjligt att utveckla de mer praktiska sidorna av plutonchefsrollen vilket redan har fått konsekvenser. Äldre erfarna officerare väljer att kliva åt sidan för att yrket i dess nya tappning inte motsvarar deras syn på officersyrket. Detta gör att Försvarsmakten blöder kompetens, som om det får fortsätta, kommer vara förlorad för alltid.

För att förvärra saken är det inte bara den svenska officerskåren som blöder utan nu åderlåter man även soldatleden. Ytterst få, om ens någon, inom Försvarsmakten har valt sitt yrke för ekonomisk vinning men våra soldater är de mest missgynnade och eftersatta inom vår organisation. Med en ingångslön på 16 300 kronor i månaden klarar de knappt att betala mat och boende som inflyttade till Stockholmsområdet. I stället tvingas soldaterna att starta tillfälliga kollektiv där de delar på utgifterna i väntan på ett hyreskontrakt, som i Storstockholm innebär en väntan på 4-6 år.

Försvarsmakten har nu valt att tvinga dessa soldater att söka egen bostad eller att säga upp sig. I stället för att låta förändringen ta tid och vänta in de alternativa boenden som är under framtagande så säger vi tack men nej tack till duktiga, motiverade och färdig utbildade soldater. Soldater som fram till nu har varit några av världens bästa och som har gott renommé över hela världen.

Försvarsmakten som arbetsgivare kanske inte bryr sig, eftersom det kommer att finnas fler att fylla platserna med. Frågan är dock om vi med detta förhållningssätt till vår värdefullaste resurs, riskerar att hamna i en situation där vi likt andra länder med yrkesarméer rekryterar ur grupper med kriminella och utblottade. Där ordningen bygger på sträng disciplin och bestraffningar.

Beslutet är fattat och det är min uppgift som yrkesofficer att genomdriva detta, jag hoppas bara att jag i min Försvarsmakt har rätt att uttrycka mina åsikter kring fattade beslut!?

Under tiden fortsätter våra soldater och officerare att kliva upp ur sängen varje morgon, klä på sig sin uniform och gå till ett jobb vars yttersta konsekvens innebär att de kan förlora sitt liv för att försvara rättigheter såsom demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Rättigheter som vi i Sverige tar för givna, men som svenska soldater försvarar för dem som inte kan göra det själva.

Fk Carl Lennerman
Livgardet

Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? frågade TT och påtalade för Fredrik Reinfeldt att arbetslösheten är hög. Statsministern svarade:

”Det är inte korrekt att -beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. (…) Och utanförskapet har minskat.”

Man måste inte dela statsministerns bedömning av arbetslöshet och utanförskap. Däremot kan man kritisera honom för att med sitt ordval ha skapat ännu en debatt bestående av barnsliga sidospår. För nog står sidospåren som spön i backen just nu.

På Nyheter24.se påstår Ylva Johansson (S) att statsministern legitimerar etnisk diskriminering – oklart hur. En annan vanlig anklagelse är att Reinfeldt tycker att arbetslöshet bland utlandsfödda ”inte räknas”. Så märkligt då att regeringens huvudpoäng i vårpropositionen var att ”Åtgärder för utrikes födda och unga är viktigast just nu”.

Kanske är det många som inte förstår TT:s fråga och därmed inte -begriper Reinfeldts svar? Frågan gäller alltså om regeringen borde stimulera bort arbetslösheten. Med sitt svar påpekar Reinfeldt att frågan är fel ställd eftersom stimulanser inte hjälper när arbetslösheten är strukturell snarare än konjunkturbetingad.

Men visst. Jag kan ha fel. Han kan ju ha velat legitimera diskriminering. Det är preciiis lika troligt. Eh.

(Av allt att döma har jag tolkat honom hyfsat rätt.)

Aftonbladet skriver om ”Kvinnouppror mot LO:s gubbledning”. Med män på posterna som ordförande, vice ordförande och avtalssekreterare ”höjs nu röster” för fler kvinnor. Ett förslag är då att utöka ledningen med en andre vice ordförande som ska vara kvinna, så ska problemet vara löst.

Inget nytt i detta. Så skedde också i många norska bolagsstyrelser sedan man infört lagligt krav på 40 % kvinnor  i styrelserna. Att utöka styrelserna för att slippa sparka personer som redan satt där och istället tillsätta nya, blev en lösning för flera norska bolag.

Norska takter i svenska LO!

Fyra S-debattörer skriver läsvärt och bitvis klokt om moraliska kompasser versus regler för politikerpensioner på Brännpunkt och uppmärksammar mig samtidigt på ett smått otroligt citat ur Fokus (11/2012), uttalat av Lena Klevenås (S), den riksdagsledamot som fått inkomstgaranti längst:

”Jag funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jobb som högstadielärare, men skillnaden mellan en lärarlön och inkomstgaranti är försumbar. Nettoskillnaden skulle bli hundra kronor om dagen. Jag tyckte helt enkelt att det inte var värt det”.

Inte värt det. Wow…

Debattörerna föreslår dock att politikerpensionerna utreds i en översyn, något som redan pågår i en parlamentarisk kommitté sedan i höstas om jag inte missminner mig. Den utredningen tar emellertid inte hand om frågan om statsrådspensioner, utan endast om riksdagsledamöternas dito, har jag för mig.

Jag reagerar också instinktivt på det här med att tala om uppdraget som förtroendevald som vore det ett jobb bland andra. Den tendensen syns till exempel i debattörernas förslag om att involvera arbetsmarknadens parter, men minst lika ofta märks den när politikerna själva talar om sin ”arbetsplats” och om sin situation när de lämnar den. Min allergi mot dessa tendenser är tilltagande.

På senare tid har vi exempelvis kunnat höra idéer om att ge riksdagsledamöter stöd och kompetensutveckling för att underlätta deras återgång till arbetsmarknaden, som om riksdagen var nån sjukdom man måste rehabiliteras ut ur.Jag har också stött på argumentation från just politiker kring de extra ersättningar som utgår i riksdagen där man menat att ”lönespridning” efter ansvar i riksdagen är ett utmärkt verktyg som borde nyttjas mer än idag, då det väl huvudsakligen handlar om att en utskottsordförande får några extra tusenlappar.

Detta provocerar mig eftersom det antyder att alla därinne inte ens vill ha den makt de fått och ta det ansvar de bett att få ta. Att de måste lockas och pockas med extra ersättningar. Som om en del bara har för avsikt att vara folkvald light – parlamentets bänknötande statister. Ställd inför attityder som dessa är det inte utan att man undrar om något utskott skulle ha en ordförande om incitamentet i form av extralön inte fanns…

Diskussionen om soldaternas vardag går vidare med en replik av kapten Henrik Nordén vid Livgardet som menar att Högkvarteret inte tar sitt ansvar för att soldatyrket inte är vilket jobb som helst (tidigare inlägg här, här, här och här):

Chefer på högkvarteret, ni har helt missförstått vikten av denna fråga. Det här handlar inte bara om en säng. Det här har blivit en symbol för hur ni högre chefer i försvarsmakten gång på gång gör allt för att försvåra soldatens vardag.

Jag känner att ni som chefer inte tar ert ansvar. Ni måste inse att vårt yrke skiljer sig från de andra.

Jag tror att vi alla är överens om att en soldats lön är riktigt usel. Vi vet att våra soldater inte är här för pengarna. De är här för att tillsammans med sina kamrater kämpa och slita för förbandet. De ger sina bästa år till oss.

Ingen annanstans i Sverige är det så dyrt och så svårt att få tag på ett boende som i Stockholm, och med den lönen som vi erbjuder så kommer man ingenstans. Många av våra soldater pendlar hit från sina hemstäder, de har inte råd att köpa lägenhet här. De behöver en möjlighet att under vissa enstaka nätter ha tillgång till en sovplats.

Det är ingen av våra soldater som vill bo på logementet. De vill ibland kunna efter en kvällstjänst sitta kvar tillsammans med några kamrater och diskutera dagens övning och fixa med sin utrustning inför nästa övning.

Vad är det som gör att soldaten slåss? Det är lagandan. Att kunna stanna kvar på logementet efter tjänsten slut det är en del i att bygga laganda.

Det finns civila IT-företag i Sverige som erbjuder sängar till sina anställda när de jobbat kvar sent. Varför gör de det? För att de tar hand om sin personal. De har förstått att en av de viktigaste uppgifterna en chef har är att ta hand om sin personal. Där har Högkvarteret och cheferna i FM misslyckats.

Nu har Högkvarteret möjligheten att visa oss. Skall Försvarsmakten vara en plats som bygger laganda och som skapar riktigt duktiga soldater, eller ska Försvarsmakten vara en arbetsplats där vi jobbar 9-5, saknar ryggrad och ingen bryr sig om det  vi skapar.

Är ni på Högkvarteret chefer över krigsmän eller går ni bara till jobbet för att hämta hem lön. Jag förväntar mig att ni slåss för era underställda, de är beredda att åka till Afghanistan och offra sina liv. Det minsta ni kunde göra är att visa dem respekt och att försöka göra deras vardag lättare.

Enda sättet för er att återfå min respekt är att börja ta hand om er personal – och det börjar med sängarna.

På dagens ledarsida skriver Maria Ludvigsson och riksdagspensioner och påpekar klokt att villkor och regler är en sak, men att omdöme och attityd också kan vara relevant. Och så är det ju. Man kan agera aldrig så exakt ur ett strikt regelperspektiv, men det betyder inte att det är värt applåder att under skattebetald avlöning ägna månader och år åt att grunna på vad man vill göra med livet.

Just detta, skillnaden mellan regler och inställning blir och är också den springande punkten i frågan om Pär Nuders statsrådspension, som väckte pensionsbjörnen ur sitt ide just denna omgång – temat i sig är ju lika återkommande som kvällstidningarnas traditionsenliga ”så ser du om ditt födelsemärke är cancer”. Det är inget konstigt ur strikt regelperspektiv med Nuders pension. Däremot kan man ju fundera över varför en företagare som drar in 14,1 miljoner bara tar ut 200 000 ur detta företag i lön. För så mycket är det han unnar sig själv, enligt det svar han inkom med i SvD häromdagen. (replik på detta ledarstick.)

Det gör han förstås som han vill med. Ingen har rätt att bestämma hur mycket lön Pär Nuder tar ut ur sitt företag. Kanske tyckte han att att 200 000 räckte, givet att han fick ytterligare 710 000 i arvode från olika styrelser. Kanske tyckte han att 910 000 kronor i årslön var lagom. Han skriver ju själv att det ”med alla mått mätt” är en bra årslön. Han menar rentav att den är så bra att man kan ”tycka att resultatet per automatik borde reducera den så kallade statsrådspensionen till noll”.

Det kan man tycka. Men så ser nu inte reglerna ut. Detta vet Pär Nuder. För i sitt svar till DN – där han gavs lite större utrymme – berättade han också ungefär vid vilken årslön som man de facto blir av med statsrådspensionen.

”Det är inte rimligt att man måste ha långt över en miljon kronor i årslön för att bli av med denna automatiska förtidspension. ”

Aha. Över en miljon i årslön ska man ha, alltså. Då slås automatiken av. Vilken osis att Nuder landade på bara 910 000 kronor, då hade han sluppit den där efterhängsna pensionen! Dock meddelar han att han faktiskt har försökt be om att slippa den. Vilket enligt uppgift inte går. Inte på det sättet.

Och det andra sättet, ja, det är ju då att komma upp över miljonen i årslön och den vägen har vi ju redan diskuterat och…öh..?

Regler och inställning. Inte samma lika.

I helgens SvD intervjuas Carin Holmquist, professor i entreprenörskap, om bland annat ledarskap till vardags. (Liksom Maud Olofsson ska Carin Holmquist delta i Hillary Clintons International Council on Womens Business Leadership.)

På den obligatoriska frågan om kvotering till bolagsstyrelser svarar Holmquist att det som talar för kvotering ”är ju att inget annars händer”. Och med ”händer” avses andelen kvinnor på höga poster i näringslivet. Det går inte fort nog tycker Holmquist och säkert många med henne.

I samma intervju beskriver Holmquist däremot en annan bild av samma verklighet. Och nu går det undan med kvinnors framfart. Om sin ”övertygelse att framtiden tillhör kvinnorna” säger hon att ”Det är en lavin som inte går att hejda.”

Från ‘inget händer’ till lavinartad är nästan en lavinartat snabb åsiktsförflyttning.