De stora grekiska partierna har nu enats om åtgärder för att få fortsatta stödåtgärder. Knappast förvånande att det gick till slut. Det är precis som Jeremy Paxman sa igår i BBC:s Newsnight:

There’s nothing like the threat of being hanged in the morning to focus the mind.

Dessutom är det här ett av de lättaste momenten i sammanhanget. Grekerna vet vad som behöver göras, de obstruerar av olika skäl – oftast egen och partipolitisk vinning. Olikt dem, eller hur? Det svåraste återstår: att nå en överenskommelse med de privata långivarna. Greklands enda starka kort är att om de inte går med på en sänkning kommer landet att gå i putten och de kan se sig i stjärnorna efter pengarna helt och hållet. Nackdelen är att de har heller ingen lust att bli de som sänkte landet så det är en förhållandevis tom tunna som skramlar även om hotet är ständigt närvarande.

Ibland är det lätt att förstå den grekiska vreden som manifesteras på gator och torg dag ut och dag in. Samtidigt som det visserligen inte är lätt för de grekiska politikerna att fatta alla dessa nedskärningsbeslut vore det faktiskt rätt smakfullt att minska parlamentsledamöternas förmåner en aning. Open Europe blog har gjort en liten sammanställning av den guldkantade tillvaron för politikerna i parlamentet. Läs den, det är det värt.

I ledarartikeln ”Uthi Rust-Cammaren till en evig åminnelse” kritiserade SvD 28/1 på ledarplats dels utställningspolitiken för Livrustkammaren, dels omorganisationen av  myndighetens tre museer: Livrustkammaren, Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Överintendent Magnus Hagberg har svarat på kritiken mot omorganisationen.

I ett öppet brev till överintendent Hagberg har Skoklosters Slotts Vänner uttryckt sin oro för konsekvenserna av omorganisationen.

Professor Johan Knutsson varnar nu för att omorganisationen med åtföljande omplacering av personalen hotar den helhet av kunskap, miljö och föremål som det märkligt välbevarade Skoklosters slott utgör:

Skoklosters slott är sedan 1967 ett statligt museum inom en myndighet vars övriga beståndsdelar utgörs av Livrustkammaren och Stiftelsen Hallwylska museet (LSH) i Stockholm. Samlingarna är internationellt enastående och det är knappast förvånande att den största beundran märks hos de utländska forskarna och besökare som här funnit uppgifter om härkomst och dateringar som kastat nytt ljus över hela föremålsgrupper.

De flesta av museets föremål har funnits här sedan mycket länge och går att spåra i bevarade brev, räkenskaper, bouppteckningar och inventarieförteckningar. Att dessutom verktygen finns kvar, de verktyg med vars hjälp inredningen och en del av föremålen kom till, är mer än de flesta andra historiska hus kan ståta med.

I ett stenhus som Skokloster, utan vare sig elbelysning eller modernt uppvärmningssystem, är det lätt att leva sig in i 1600-talets bruk av ljus och värme – eller snarare brist på detta. För att förstå effekten av, och funktionen hos, 1600-talets bohag och inredningsmode måste man få uppleva det i dess ursprungliga miljö. Det kan man på Skokloster.

Det är flera lyckliga omständigheter som tillsammans gjort Skokloster till en av landets, ja, Europas, kanske bäst bevarade 1600-talsmiljö. En avgörande faktor har varit det löpande, lågmälda och regelbundna underhåll och tillsyn som rustmästare, slottsfruar och – i vår tid – konservatorer och antikvariskt utbildad museipersonal svarat för.

Detta kommer nu i viss mån att skötas av en slottsfogde med konservatorsutbildning. Det låter som en relevant satsning och visar på en förståelse för behovet av ständig tillsyn. Så långt allt gott och väl.

Mer bekymmersamt är det faktum att Skokloster avlövas på sin föremålsexpertis och därmed den sakkunniga vägledningen på plats; en personal som kan möta skoleleven, universitetsstudenten, forskaren, hantverkaren, formgivaren, arkitekten – ja, även dramatiker, författare, scenografer – i  samtalet på plats – lyhört, reflekterande och kreativt inför föremålen. En personal som känner sitt hus och dess innehåll utan och innan.

Från min nuvarande plattform vid Carl Malmsten Furniture Studies vid Linköpings universitet och med nästan 30 års erfarenhet av arbete på olika museer tar jag ofta med mina studenter, d v s blivande möbelsnickare, möbelformgivare, möbeltapetserare och möbelkonservatorer, ut i museivärlden för inspiration och kunskapsinhämtning.

Jag gör det därför att kontakten med föremålen och inredningarna på ort och ställe ger så mycket mer än bilder av dem. Men det är också för att de ska lära känna de professionella förvaltarna av ett kulturarv som många av dem kommer att återvända till senare i utbildningen och livet. Vi vill möta rummen och föremålen men också de som själva arbetar med dem och forskar om dem.

Den nya organisationen av myndigheten som innebär att den nuvarande personalen vid Skokloster kommer att ingå i en gemensam resurs med arbetsplats i Tumba (SvD 10/1) motiveras med kravet på en större rörlighet. Jag skulle vilja påstå att det tvärtom är just kontinuiteten, det faktum att den kunskap som nu finns vid Skokloster, resultatet av decenniers dagliga umgänge med samlingarna, som är styrkan.

Varje museum behöver sin föremålsantikvariska kompetens. Att denna fysiskt finns intill de samlingar den har i uppdrag att förvalta behöver inte alltid vara nödvändigt – inte ens önskvärt. Det kan finnas en poäng i att uppmuntra tillkomsten av en arbetsplats där personal från olika museer möts, utbyter erfarenheter. En plats att utgå ifrån för insatser på olika håll – där de för stunden behövs.

Men när det gäller museer som Skokloster, där samlingarna är så oskiljaktigt förenade med sin miljö, finns särskilda skäl att behålla den sakkunniga personalen på plats. Byggnaden, inramningen, innehållet och den arkivaliska dokumentationen är delar av samma helhet – en helhet som det tar tid att lära sig förstå. Och som kräver ständig närvaro. Att nyttiggöra de sakkunnigas föremålskompetens för andra aktörer inom myndigheten borde kunna ske utan omflyttning av personalen.

Som jag ser det, både ur musei- och universitetsperspektiv, finns det faktiskt också en risk att samlingarna och kunskaperna om dem på sikt blir mindre tillgängliga om intendenterna alltmer fjärmas från sin utåtriktade roll och kontakten med allmänhet och forskarvärld.

Museerna är kunskapsföretag – utan kunskapstillförsel dräneras så småningom innehållet i det som förmedlas. För att museerna ska kunna fungera som opinionsbildare med tolkningsföreträde i frågor som kräver kulturhistoriskt perspektiv måste kunskapen få tid och utrymme att utvecklas. Och kanske är det en av tankarna bakom den nya organisationen. Men en alltför snäv indelning av personal i de som sysslar med publikkontakt och de som sysslar med föremålsrelaterade frågor är i praktiken ingen hållbar lösning.

Museernas kunskaper måste spridas både genom museipedagoger och de som mer konkret jobbar med föremålen, antikvariskt och vårdtekniskt. Precis som det tills nu fungerat på Skokloster.

Det finns alltså utan tvekan flera goda anledningar till att även framledes hålla samman museet som en enhet av kunskap, miljö och samlingar. Som ett nationellt kulturarv utan motstycke är Skokloster värt det.

Johan Knutsson
Professor vid Linköpings universitet (Carl Malmsten Furniture Studies)
och Nordiska museet

I sin blogg på The Atlantics hemsida konstaterade Jeffrey Goldberg för ett drygt år sedan att många försvarare av Iran invänder att Ahmadinejad är missförstådd och att han faktiskt aldrig sagt att Israel ska utplånas. I det förhandenvarande exemplet var det dr Reza Aslan, en av USA:s profilerade religionsförfattare, som hävdade att det berodde på ett enskilt översättningsfel.

För att bringa klarhet i frågan samlade Goldberg inte mindre tjugo uttalanden från de senaste åren där Ahmadinejad behandlade frågan om Israel och judarna. Det är väl värt att läsa, av erfarenhet vet jag att argumentet inte är alltför ovanligt ens i Sverige.

Så till huvudfrågan, är det verkligen märkligt att Israel är oroliga för Iran och vad landet kan åstadkomma med exempelvis kärnvapen? Inte mycket. Revisionen av Irans ledarskaps antipati gentemot Israel är en av flera varianter som figurerar bland dem som vill undvika väpnad konflikt med Iran, en i sig sund inställning – man bör inte vilja krig, som går ut på att spela ner Irans kapacitet och potential. Det skriver Goldberg om i en ny blogpost. Också den är klart läsvärd.

Blir tipsad om artikel i Haaretz om syrienkramaren tillika Ship to Gaza-organisatören George Galloway: Organizer of Gaza flotilla sought assistance from Assad’s office.

al-Assad hälsas, hyllas och beundras av fd brittiska MP Galloway som hos al-Assad och hans mediarådgivare Bouthaina Shaaban ber om och utlovas hjälp och stöd för ”the Gaza flotilla” som på väg till Gaza behöver passera syriska hamnstaden Latakaia.

Det är Galloways email-korrespondans med nämnda Shaaban som läckt ut och publicerats. Galloway beskriver ideligen Syrien som ”the last Arab country in this historic endeavour” och hälsar att ”I knew that I could rely on you…”.

Han fortsätter ”I am writing once again to ask for Syria’s co-operation although I do not doubt it for one moment. Syria is as I have often said is the last castle of Arab dignity.” Det senare mailet avslutas med ”In any case please convey my respect and my admiration to His Excellency the President.”

Galloway har också officiellt uttryckt sitt stöd för al-Assad. I en artikel av Hitchens citeras Galloway som i juli 2005 talade på al-Assad Biblioteket i Damaskus:

”Syria is lucky to have Bashar al-Assad as her President. (…) I salute your courage, your strength, your indefatigability.”

Jag påmindes samtidigt om att Ali Esbati i sin blogg har lyft fram nämnda Galloway som en hyvens person. I bloggen Esbatis kommentarer låter Esbati sig imponeras av al-Assadbeundraren.

 

 

Eftervalsanalyserna har knappt tonat ut efter en presidentvalskampanj som var lågmäld, förrän det lär bli mer högljutt i den politiska debatten i Finland. I dag presenterade regeringen två riktigt heta potatisar.

Dels en kommunreform som innebär sammanslagningar kommuner.

Dels en försvarsreform som innebär nedläggningar av regementen.

Räkna med bråk.

Jag har observerat att miljöborgarrådet i Stockholms stad ibland är ute och cyklar. Men kanske ändå inte så ofta att Centerpartiets Per Ankarsjö förtjänar att utnämnas till Årets cykelpolitiker.

 

Rick Santorum firar efter att ha vunnit omröstningarna i Minnesota, Missouri och Colorado. Segerparaden får dock vänta. Missouris primärval har inget att göra med tilldelningen av delegater, som i stället avgörs genom en serie omröstningar och konvent med start 17 mars. Den stora segern i Missouri fläckas också av att Newt Gingrich inte var med på röstsedlarna.

Segrarna innebär att Santorum går om Gingrich i antalet delegater, men inte med mycket. Det beror på exakt utfall i en del områden i Colorado och Minnesota men Santorum beräknas ta hem runt 28 vilket ger honom drygt fyrtio totalt mot Gingrich som lär landa runt 36 delegater. Mitt Romney har en relativt bekväm ledning med drygt hundra delegater säkrade. Bara de femtio han fick i Florida hade gett honom ledningen.. Dessutom lär han ”få” Huntsmans två delegater från New Hampshire primary. Inte mycket i sammanhanget men alla bäckar små är viktiga nu när startfältet fortfarande är så pass brett. Det behövs 1144 delegater för att sy ihop republikanernas nominering och dit är det väldigt långt för alla kandidater.

Närmaste bindande val sker den 28 februari i Michigan och Arizona. 59 delegater ska fördelas och förhoppningsvis börjar de mer moderata republikanerna att ogilla läget och därmed släpa sig till valurnorna för att rösta fram Mitt Romney. Industri, jobb och ekonomi kommer att stå överst på agendan och där gör sig Santorum inte när lika väl som hans konkurrenter.

Gingrich vann min respekt med utfästelsen att återupprätta rymdprogrammets storhet. Gingrich predikar om att sända människor till himlen, medan Santorum mässar om alla tänkbara sätt att hamna i helvetet. Gemensamt problem för båda är att nomineringsprocessen egentligen inte rymmer båda herrarna. De äter till stor del ur samma väljarskål och så länge båda är kvar kommer Romney att tjäna på det. Romneys problem är fortfarande entusiasmen, eller bristen på den snarare. Deltagandet i valen är markant lägre än för fyra år sedan och om han ska knipa nomineringen behöver han lista ut hur han ska få soffliggarna till urnorna innan någon av Gingrich och Santorum ger upp. Romney förblir trots allt partiets bästa chans att slå Obama i höst.

 

Skummar ett antal pressmeddelanden från Vänsterpartiet. De känns ofrånkomligen en smula otidsenliga. Men det är sannolikt partiets ”usb” (unic selling point): Såhär lyder rubrikerna:

1. Vänsterpartiet kräver: Mer pengar till Årsta!

2. Vänsterpartiet kräver: Mer pengar till Tensta Rinkeby och Husby!

3. Vänsterpartiet kräver: Mer pengar till Bredäng!

Samt ytterligare pressmeddelanden om att vägra besparingar och att flytta ut kommunala arbetsplatser från Stockholm City till förorter.

Och nu väntar vi på de pressmeddelanden som berättar om V:s politik för att öka tillväxt och företagande och för fler miljonärer. Någon måste ju betala.

Det storslagna barnkulturpalatset i gamla riksarkivet på Riddarholmen havererade efter tre månaders öppethållande (på helger och lov) och investeringar på en kvarts miljard kronor. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) säger att en haverikommisson bestående egna tjänstemän ska tillsättas för att detta politiska misslyckande inte ska upprepas.

Borde hon inte börja med att säga något annat?

Typ: Jag har gjort ett dåligt jobb.

Ja, det har funnits politiskt samförstånd i Stadshuset om att stödja en fin idé (även om partierna i rött och grönt nu försöker att hålla armlängds avstånd till projektet och dessutom kräver en oberoende utredning). Men Sjöstedt är politiskt ansvarig.

SvD har avslöjat hur en luftig barnkulturvision aldrig möttes av en riktig verklighetsprövning. Kombinationen entusiastiska entreprenörer, ökad kulturbudget och viljan att visa den egna politikens förträfflighet gjorde dock att alla spärrar släppte.

Det var säkert trevligt så länge det varade, inklusive den pampiga invigningen av Palatset. Ungefär som regalskeppet Wasa.

I ledarartikeln ”Uthi Rust-Cammaren till en evig åminnelse” kritiserade SvD 28/1 på ledarplats dels utställningspolitiken för Livrustkammaren, dels omorganisationen av  myndighetens tre museer: Livrustkammaren, Skoklosters slott och Stiftelsen Hallwylska museet.

Överintendent Magnus Hagberg har svarat på kritiken mot omorganisationen i en replik på ledarbloggen.

Nu skriver Skoklosters Slotts Vänner, som är en ideell vänförening, ett öppet brev till överintendent Hagberg om konsekvenserna av omorganisationen.

Skokloster i januari 2012

Magnus Hagberg,

Dagarna före jul 2011 presenterade du resultaten av den organisationsförändring som hade pågått under hösten och som innebär att Skoklosters Slotts samtliga fyra intendenter nu har flyttats till en gemensam ”samlingsenhet” med placering i Tumba. Den berörda personalen vid de tre museerna inom myndigheten reagerade kraftigt mot den totala avsaknaden av förankring av beslutet och tillsammans med andra intervjuade personer uttalade Skoklosters Slotts Vänner sin bestörtning i en artikel i SvD den 10/1.

Vi betraktar det som en katastrof att de ansvariga intendenterna för biblioteket med 30 000 titlar, slottets samlingar av 1 000 tavlor, 4 000 vapen, 2 000 verktyg och 45 00 textila föremål inte längre ska ha sin arbetsplats i anslutning till slottet, utan anses kunna göra större nytta genom att sitta i lokaler i Tumba.

Dagen efter kommenterade du vår oro i ett samtal med Vänföreningens vice ordförande med att, ”allt var ett missförstånd, intendenterna skulle inte alls flyttas till Tumba och Skoklosters Slott skulle bli den stora vinnaren i den omorganisation som nu genomförs”.

Skoklosters Slott med sina fantastiska och i vissa fall unika samlingar benämns som ett av världens främsta barockmuseer och borde därför få den uppmärksamhet som det förtjänar. Redan för tre år sedan arrangerade Vännerna ett framtidsseminarium ute på Skokloster, där vi presenterade ett flertal förslag på offensiva satsningar för att öka besökarantalet.

Inget av dessa förslag föll i god jord, Skoklosters Slott har tvärtemot gjorts alltmer otillgängligt för allmänheten genom minskade öppethållandetider sedan du blev chef för myndigheten. De förändringar som nu genomförs kommer att ytterligare begränsa tillgängligheten till de samlingar som inte normalt ingår i visningsverksamheten.

Vi har numera svårt att tro på dina uttalanden om Skokloster som den stora vinnaren i pågående förändringar. Intendenterna är borta från Skoklosters Slott, de har fått en ny arbetsplats i Tumba och vi känner en stor oro för vad som kan komma i ett nästa skede.

1701 blev Skoklosters Slott ett fideikommiss, innebärande att inget av slottets samlingar fick lämna slottet. Du har givit oss anledning att befara att en successiv flyttning av samlingarna från Skokloster till Tumba också kan finnas med i dina planer, även om du har bedyrat att så inte kommer att ske.

I näringslivet förekommer ständiga rationaliseringar, bland annat genom att dotterbolag förmås tillvarata synergieffekter genom sammanslagningar av produktionsenheter. Du agerar som den koncernchef, som tror på centralisering och koncentration när du tvingar kunskapsbärarna ifrån tre museer att rent fysiskt sitta tillsammans i tidigare industrilokaler långt ifrån huvudparten av myndighetens samlingar.

Kreativitet frodas oftast bäst i kreativa miljöer som de två miljömuseerna Hallwylska Museet och Skoklosters Slott, men även i de suggestiva valven på Livrustkammaren. I dagens moderna mediasamhälle, där videokonferenser, digital kommunikation och bildöverföring är vardag, går det lätt att lösa samarbete och erfarenhetsutbyte på distans utan att behöva utsätta människor för de ingrepp som de du har drabbat intendenterna med.

En modern ledare skulle ha överlåtit åt personalen i den Nya Samlingsenheten – de som berörs och som har kunskapen – att själva utarbeta det arbetssätt som bäst skulle gagna myndigheten.

Skoklosters Slotts Vänner är en ideell vänförening som bildades 1998 med syfte, ”att stimulera, fördjupa och bredda den nationella och internationella kunskapen om och intresset för Skoklosters Slott”. Föreningen har idag närmare 400 medlemmar över hela landet och har under sina 14 verksamhetsår givit sitt aktiva stöd till slottet i form av såväl ideellt arbete som ekonomiska bidrag. De samlade bidragen under åren uppgår totalt till cirka en miljon kronor.

Vi vill med detta brev till dig Magnus Hagberg, uppmärksamma allmänheten och ansvariga politiker på den berättigade oro vi känner för att ett av världens främsta barockmuseer har gjorts alltmer otillgängligt och nu också avlövas på kvalificerade resurser. Vi begär också att du deklarerar vilka långsiktiga planer du har för Skoklosters Slott.

Skoklosters Slotts Vänner
Christer Nilsson
Ordförande