Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter gårdagens blogg har jag fått frågor om andra pestskrönor – föreställningen att pesten iklädde sig en människas eller ett djurs form. Har vi trott på detta även på våra breddgrader?

Javisst. Inom folktron, i all synnerhet den nordiska, var det mycket vanligt att man gjorde sig en konkret bild av farsoten. Våra förfäder har föreställt sig pesten som människa, djur, föremål – till exempel ett hjul eller en järnstång – eller som ett osynligt väsen.

Det finns ett flertal upptecknade historier om hur pesten på detta sätt gör entré i bygden. Vid Isums i Atlingbo på Gotland, där folket kände till epidemins härjningar och skyddade sig genom magi, sägs pesten ha uppträtt som en herreman. Denne bad en bonde att få åka med ett stycke på vägen, och på så sätt kunde sjukdomen ta sig förbi de magiska hindren. I Baltikums svenskbygder, särskilt på Runö, Rågö och Ormsö, uppträdde pesten som en gråklädd man som med en käpp eller ett spjut rörde vid dem som skulle dö. I Skånes Fagerhult förekom en liknande legend, men där föreställde man sig snarare pesten som en osynlig ande som ”prickade” de olyckliga offren. En sägen från Dagö berättar att pesten anlände i skepnad av en liten gosse i grå rock, skuren som en herrskapsdräkt, och med trekantig hatt (det vill säga klädd som en herreman på 1700-talet; många pestskrönor växte fram efter epidemin omkring 1710). När liken fördes till kyrkogården såg man pojken hoppa och dansa på fälten vid vägen.

Från Sollerön i Dalarna stammar en sägen om Pästilänta, en vacker dalkulla som strödde ”grannlåt” kring sig och lockade de unga männen till dans. Den som var dum nog att vidröra ”grannlåten” eller dansa med flickan dog i pesten. Betydligt mindre förförisk var Pästiläntas motsvarighet i Köla i Värmland, där pesten uppträdde som en gammal jordgrå kvinna som vandrade fram på vägarna i usla kläder.

Pesten kunde också personifieras som ett djur. Från södra Sverige finns historier om svarta hundar, vita hästar och kalvar som förde pesten från bygd till bygd. I finsk allmogetradition uppfattades pesten som en röd tupp eller ett rött garnnystan. Symboliken kunde variera; således uppträdde tuppen ibland som pestens motståndare. Den finska pesten förflyttade sig från ort till ort på olika sätt: ibland med någon människa, ibland på ryggen av en skata, ibland med häst och släde. Pesten troddes också kunna flyga som en pil (”pestskott”) och tränga igenom huden, som då uppvisade ett svart hål.

Den mest kända personifieringen av pesten är pojken och flickan (alternativt mannen och kvinnan) som sägs ha vandrat från bygd till bygd, pojken med räfsa och flickan med kvast. Där pojken räfsade klarade sig ett antal människor undan pestdöden, men där flickan sopade avled alla.

Dick Harrison

I många bygder berättas historier om hur pesten har ödelagt hela området och att mänsklighetens överlevnad har varit beroende av endast ett par överlevande. Ligger det någon sanning i detta eller är det skrönor?

På många orter i Sverige, liksom utomlands, har legender om pestens härjningar färgat bygdens muntliga historieberättande. På Värmlandsberg skall endast fyra personer ha överlevt farsoten. I Persnäs socken på Öland kunde enligt sägnen hela den överlevande befolkningen rymmas på en fyrkantig sten, lagd utanför södra kyrkdörren, och en liknande historia finns från Hjorted i Tjust. Enligt en sägen från Norbergs socken skall hela byn Ingolsbenning ha dött ut sånär som på ett gossebarn i vaggan, som togs om hand av en kvinna från Jälkarbyn. Enligt en sägen från Hjulfhult, i Källeryds församling strax norr om Gnosjö, utplånade digerdöden hela byn.

Några av de mest utförliga och oftast citerade sägnerna kommer från Östergötland. En av dem går ut på att digerdöden skall ha krävt flest offer i Vånga socken, där endast tre kvinnor överlevde i var sin gård. I en socken i norra Östergötland överlevde enligt historien endast en dräng, som gav sig ut på vandring efter att pesten dragit förbi. Han varseblev fotspår vid en gård i Risinge och följde dessa tills han hann ifatt en kvinna i Skedevi. Tillsammans gav de upphov till en ny släkt. Något liknande skall ha hänt i Vreta, där en överlevande kvinna gick upp på kalkstensåsen och blåste i sitt vallhorn. På en gård i fjärran hörde en ensam man hornet, varvid han besvarade signalen genom att slå på en stäva. De slog sig ihop, och Hornstäve by är uppkallad efter dem. Tyvärr för legenden är byn känd långt före digerdöden.

Hornstävesägnen är ett typiskt exempel på hur man inom den folkliga etymologin har sökt förbinda ortnamn med forntida katastrofer. Ett ortnamn som särskilt har inbjudit till spekulationer är Paradis. Liksom Adam och Eva lade grunden till människosläktet i Edens lustgård skall enligt de lokala sägnerna en man och en kvinna efter digerdöden ha givit upphov till hela bygden på de orter som bar detta namn. Så hävdar i alla fall en legend om Paradis i Ås socken (Halland), där en ensam piga skall ha gjort upp en eld och lockat till sig en man från Marks härad i Västergötland.

Jag har själv vuxit upp med den här typen av legender. Min mor kommer från Gislaved i Västbo härad. Ända sedan jag var liten har jag hört henne berätta om två små orter vid namn Käringanäs och Kållerstad, belägna inte långt från Nissastigen, strax sydöst om Smålandsstenar. Enligt en lokal västbosägen skall orterna ha fått sina namn efter digerdöden. På den ena platsen överlevde endast en man, som från en höjd varseblev rök stiga mot himlen ungefär en mil bort. Han begav sig dit och mötte en kvinna, den enda överlevande på platsen. Härav Kållerstad (”karlns” stad) och Käringanäs. Att det knappast är tillrådligt att sätta någon större tilltro till sägnen framgår redan av att det finns andra västbolegender med alternativa ortnamnsförklaringar. Enligt en sådan skall Sankt Sigfrid ha sökt kristna de inbitna hedningarna i trakten, men ingen ville upplåta natthärbärge åt honom. Det blivande helgonet sov därför under bar himmel på den kulle där ortens kyrka sedermera byggdes. Sigfrid frös om natten och konstaterade att det var ett ”kallt ställe”, varav namnet Kållerstad.

Summa summarum: nej, vi kan inte tro på den här skrönorna. De vittnar om hur folk i efterhand har försökt tämja det historiska minnet, hantera en katastrof, som har överdimensionerats till bibliska proportioner och anpassats till berättarkulturen.

Dick Harrison

Ofta anges att Kalmar under medeltiden var medlem i den tyska handelsorganisationen Hansan. Är det verkligen sant? Och hur vet man det?

Att vissa svenska städer var medlemmar av Hansan, åtminstone under andra hälften av 1300-talet, framgår av såväl svepande utsagor som ett antal konkreta notiser i hansedokument och brev, men vi saknar en fullständig förteckning över vilka städer det rörde sig om. Exempel: i stadgarna för hansekontoret i Brygge anges att en av Hansans tredjedelar utgörs av köpmän från Gotland, Livland och Sverige. Visby och Stockholm är väl belagda som medlemmar – Visby var en av Hansans främsta städer, och representanter för Stockholm deltog i en hansedag (de möten då delegater från åtskilliga hansestäder sammanstrålade för att konferera) år 1366. I övrigt är bevisen få. Ingen annan svensk stad nämns i förteckningar över representanter som färdades till hansedagar, men det beror sannolikt på att många städer fann det fullt tillräckligt att låta sig representeras av delegater från större och rikare städer.

Likväl har vi belägg för att Kalmar var medlem. Beläggen återfinns i källor som går under beteckningen Pfundzollbücher, längder över speciella avgifter som togs upp under krigstid, i samband med att skeppslaster fördes in eller ut ur hansehamnar. Endast hansestäder tog ut avgiften å organisationens vägnar, och i rullorna för år 1362 anges uttryckligen att Pfundzoll togs ut i Kalmar, liksom i Nyköping. Vid denna tid, alltså redan före det mecklenburgska maktövertagandet i Sverige 1363–1364, räknades alltså dessa orter som hansestäder. Det är föga sannolikt att deras medlemskap överlevde Kalmarunionens upprättande några decennier senare, eftersom unionsmonarkerna ofta var avogt, och stundom krigiskt, inställda gentemot Hansan.

Dick Harrison

När började man tala om de sju dödssynderna? Har de hängt med sedan gammaltestamentlig tid, eller utvecklades uppfattningen om dem först under medeltiden?

Dödssynderna är de synder som, enligt katolsk tro, är särskilt allvarliga eftersom de är grundläggande synder, dvs. moraliska brister som i sin tur leder till andra synder och därmed orsakar mänskligheten ovanligt mycket elände. Denna tanke – att vissa typer av ondska och dumhet är värre än andra – är urgammal och träder oss till mötes redan i Gamla testamentet. Enligt Ordspråksboken finns det sju saker som Gud särskilt irriterar sig på:

”Sex ting är det som Herren hatar, / sju är det han avskyr: / stolta ögon, falsk tunga, / händer som utgjuter oskyldigt blod, / ett hjärta som smider onda planer, / fötter som skyndar till allt som är ont, / menedaren som vittnar falskt / och den som vållar tvist mellan bröder.” (Ordspråksboken 6:16–19)

Om vi söker översätta detta till konkreta synder finner vi ingen direkt överensstämmelse med senare tiders uppräkningar, men likheter finns, till exempel högmodet och den vrede som resulterar i våld. Ett annat bibliskt exempel kommer från Galaterbrevet i Nya testamentet:

”Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag. Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike.” (Galaterbrevet 5:19–21).

Med andra ord: det saknades inte folk under forntiden och antiken som grubblade över synder och till och med skrev ned listor över dem. Men de specifika synder som vi idag associerar till när vi använder termen dödssynder träder fram först i uppräkningar som nedtecknades mellan 300-talet och 500-talet. Evagrius Ponticus skrev en sådan lista över åtta ”onda tankar” på grekiska på 300-talet, och påven Gregorius I bantade ned uppräkningen till sju synder omkring 590: lust, frosseri, girighet, lättja, vrede, avund och högmod.

Dick Harrison

Jag använder sällan den här bloggen – kanske alltför sällan – till att tipsa om nyutkommen historisk litteratur. Orsaken är enkel: jag får massor av frågor och har fullt upp att besvara dem, med konstant dåligt samvete för alla spörsmål jag inte hinner ta upp. Men idag kan det vara dags att hissa flaggan för ett vällovligt projekt som ytterst få av denna bloggs läsare lär ha hört talas om. Det rör sig om Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens publicering av svenska översättningar av romerska klassiker om agrara näringar.

Columellas Tolv böcker om lantbruk gavs för första gången ut i svensk översättning av Sten Hedberg år 2009, en kulturgärning borde fått rejäl uppmärksamhet när det begav sig. Columellas skrift är ett av de verk som allra mest har påverkat det europeiska jordbrukets utveckling genom tiderna. Det utövade ett svårligen överskattat inflytande från första seklet e.Kr. (när det skrevs) ända till 1800-talet och har följaktligen bidragit kraftigt till att forma vårt kulturlandskap och vår historia. Columella hade lärt sig lantbruk av farbrodern, som hade en stor egendom i nuvarande södra Spanien. Själv drev han ett gods i mellersta Italien. Efter att ha retat sig på bristen på goda handböcker i det yrke han gjort till sitt skrev han själv en sådan bok, full av nyttig sakkunskap om växtodling, husdjursskötsel, livsmedelshantering, med mera.

I år är det dags för en nästan lika omfattande volym med Sten Hedbergs översättningar av Catos Om jordbruket och Varros Samtal om lantbruket. Ingen som aspirerar på att känna till antikens romerska samhälle kan i längden bortse från dessa verk, som innehåller betydligt mer än redogörelser för jordbruk i strikt bemärkelse. Cato ansåg sig även vara expert på bakverk, varför han levererar några av våra äldsta kända recept på kakor, och han ger brutala instruktioner om hur man skall göra sig av med gamla slavar när de inte längre är lönsamma på gården.

Båda böckerna är försedda med ett flertal djuplodande analyser och artiklar av forskare som Örjan Wikander, Janken Myrdal och Dominic Ingemark, vilka sätter in Columellas, Catos och Varros arbeten i ett större sammanhang och ger oss möjlighet att tränga djupt in i antikens värld. Kort sagt: det är den här typen av översättningsprojekt som visar att Sverige fortfarande kan aspirera på benämningen kulturland.

Dick Harrison

Hur kunde korsarerna, de tidigmoderna piraterna i Medelhavet, få fortsätta att terrorisera sjöfarten från sina baser i Alger, Tunis, Tripoli och Marocko (”barbareskstaterna”) ända till början av 1800-talet? Såg stormakterna genom fingrarna med sjörövarna?

Först några ord om termen. Ordet ”korsarer” stammar från medeltidslatinets substantiv cursarius. Det kommer i sin tur av ordet cursus, som betyder ”lopp” och ”färd”. När vi först möter ordet cursarius i källorna är det en värdeneutral term som syftar på sjöfarare i allmänhet, personer som far omkring på havet. Men under renässansen hade betydelsen fokuserats på en specifik typ av sjöfarare: en pirat. Eftersom regimerna i muslimska städer vid Medelhavet öppet sponsrade sjörövare och erbjöd dem att etablera sig i sina hamnar kom termen snart att syfta på just de muslimska piraterna i regionen.

Korsarernas huvudsyfte med att kapa skepp och attackera kusterna var inte att röva bort rikedomar utan att röva bort folk. Deras fångar hölls som slavar i nordafrikanska städer tills lösesummor anlände från hemlandet. Både kristna myndigheter och specialiserade kristna munkordnar organiserade insamlingar och sände beskickningar till Nordafrika för att friköpa sina olyckliga landsmän. Författaren till Don Quijote, Miguel de Cervantes, satt själv som fånge i några år och har skildrat slavtillvaron och flyktförsöken i sin berömda roman.

På 1500-talet legitimerades korsarernas krigföring på havet med att de ägnade sig åt jihad i kampen mot islams kristna fiender, i första hand mot den habsburgska monarkin i Spanien. På 1600- och 1700-talen sköts det religiösa elementet alltmer i bakgrunden till förmån för rent pekuniära motiv. Sjöröveriet blev basen i de nordafrikanska härskarnas ekonomi, och i avsaknad av stora nationella flottstyrkor var de västeuropeiska länderna länge maktlösa. De tvingades acceptera faran och nöja sig med att köpa hem sina sjömän, fiskare och bönder.

Ju mer diplomatin och flottbyggandet utvecklades, desto mer reglerades verksamheten: dels genom att nordafrikanerna slöt avtal med europeiska stater, som upprättade konsulat med diplomatiska beskickningar, dels genom att sjömilitära demonstrationer från länder som Storbritannien och Frankrike lärde nordafrikanerna att hellre angripa svaga sjömakter som Danmark, Sverige och (till en början) USA. Även om avtal om tribut och uppvisande av sjöpass (som visade att skeppet kom från ett land vars sjöfart var fredad) till slut blev praxis även för ett litet land som vårt kunde nordafrikanerna när som helst bryta mot avtalet och kräva omförhandlingar. Under den tiden rådde ofta formellt krigstillstånd, med potentiellt förödande följder för handelssjöfarten.

Problemet bestod ända tills de europeiska stormakterna beslöt att prioritera Nordafrika, som man länge ignorerat till förmån för uppgörelser på den europeiska kontinenten och i kolonierna på andra sidan havet. Ett nyckelår är 1830, då franska trupper invaderade Algeriet. Därefter dröjde det inte länge förrän alla sjörövarhamnar pacificerats, antingen genom krig eller genom avtal.

Dick Harrison

Hur vanligt var det att folk dömdes till att bli fredlösa i det gamla Sverige? Vad innebar egentligen domen?

Paragrafer om fredlöshet återfinns både i våra gamla landskapslagar och i våra gamla lands- och stadslagar, men institutet var mycket viktigare på landsbygden än i staden. Att bli fredlös, eller biltog, innebar att man stod utanför rättssamhället och straffritt kunde dödas av vem som helst. Den fredlöse miste egendom (ibland all, ibland bara lösöret) och hade inte längre rätt att vistas i landet. Gradskillnader fanns dock, och i de götaländska lagarna återfinns mildare varianter av fredlöshet.

För att bli dömd till detta straff måste man ha begått allvarliga nidingsdåd eller brutit mot de kungliga edsöreslagarna – tingsfrid, kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid, med flera. Magnus Erikssons landslag, som tillkom omkring 1350, stadgade dessutom att man måste vara man i myndig ålder för att kunna bli dömd; kvinnor och barn kunde inte bli fredlösa. Det var ofta möjligt att undkomma fredlösheten genom att betala böter, under förutsättning att målsägaren godtog detta och kungen accepterade det. Den som inte kunde betala fick viss tid på sig att lämna bygden. Ett specialfall gällde om den dömde hade arbetsplikt vid ett bergsbruk – i så fall kunde han åtnjuta asyl i bergslagerna.

Ett av de viktigaste skälen till att fredlöshetsinstitutet växte fram var bristen på utvecklade rätts- och polisväsen. Det var svårt att tvinga misstänkta förövare att infinna sig vid tinget. I vissa länder – särskilt under tidig medeltid, innan folk kunde böta sig ut ur problemet – fungerade fredlöshetsdomen som en garanti för att även de allra mäktigaste skulle få sitt straff. En storman som blev fredlös riskerade att bli lovligt byte för samtliga fiender i landet.

Under tidigmodern tid blev biltoghetsdomar allt ovanligare, eftersom polisväsendet utvecklades och fredlöshet framstod som ett föråldrat straff. Det nämns på ett fåtal ställen i 1734 års svenska lag men inte alls i 1864 års strafflag. Inget tyder på att domen någonsin varit vanligt förekommande. Det var ett extremt straff som utdömdes i svåra fall, som vid grova rån och mordbrand.

Dick Harrison

Idag ser jag mig föranlåten att reprisera ett svar på en fråga som jag först fick för några år sedan, eftersom gårdagens blogg föranledde förnyade spörsmål om hur det egentligen stod till med slaverimotståndet i nordstaterna. Var Abraham Lincoln den tappre slaverimotståndare – abolitionist – som han framställs som på film, eller är detta en myt?

Delvis är det en myt. I media görs ofta gällande att amerikanska inbördeskriget började eftersom Lincoln ville avskaffa slaveriet i Södern, men detta är helt fel. Lincoln, liksom flertalet tidigare presidenter, ville mildra motsättningarna mellan slaverimotståndare och slaverianhängare, men han misslyckades redan innan han fått möjlighet att försöka.

Bakgrunden var inte heller den bästa. För varje år som gått på 1850-talet hade klyftan mellan Nord och Syd vidgats. Högsta Domstolens beslut i fallet Dred Scott v. Sandford år 1857 gjorde gällande att USA:s kongress saknade rätt att förbjuda slaveri i någon delstat eller något territorium överhuvudtaget, något som gjorde abolitionisterna i Nord ursinniga. Presidenternas och kongressens försök att gjuta olja på vågorna framstod alltmer som dömda att misslyckas.

I 1860 års amerikanska presidentval segrade republikanerna och deras kandidat Abraham Lincoln. Segern var inte övertygande och berodde i stor utsträckning på att motståndarna var splittrade. Hela Lincolns stöd kom från nordstaterna. I söder led republikanerna ett svidande nederlag.

Valutgången fick till följd att en stor grupp sydliga slavstater, anförda av South Carolina, valde att utträda ur USA och upprätta en egen stat, Confederate States of America (CSA), Amerikas konfedererade stater. Lincoln, som tillträdde presidentämbetet den 4 mars 1861, gjorde allt han kunde för att förmå sydstaterna att återinträda i unionen, men den 12 april svarade Södern med att gå till väpnat angrepp mot Fort Sumter, en av unionstruppernas viktigaste befästningar, utanför Charlestons hamn. Attacken blev startskottet för amerikanska inbördeskriget. Inom kort anslöt sig även många av de nordliga slavstaterna – Arkansas, Tennessee, North Carolina och Virginia – till konfederationen. Kentucky, Missouri, Maryland och Delaware valde, trots att de var slavstater, att förbli unionen trogna.

Överhuvudtaget handlade amerikanska inbördeskriget inte om slaveriets vara eller inte vara, åtminstone inte på papperet. För regimen i Washington D.C. var kriget en kamp för att rädda unionen. Nordstaterna sökte med våld tvinga sydstaterna att avskaffa CSA och åter uppgå i USA, inte avskaffa deras socio-ekonomiska samhällssystem. Ofriheten i Södern hade inte ens varit uppe till diskussion när Lincoln gick till val 1860. Lincoln hade endast krävt att slaveriet inte skulle få breda ut sig i de nya territorierna i väster. Däremot ville han inte inskrida mot slaveriet i de delstater där det redan var accepterat. Södern skulle alltså, om Lincoln fick råda, få behålla sitt slavsamhälle. Ej heller hävdade han att jämlikhet skulle råda mellan vita och svarta.

Den trista sanningen är att vi idag förmodligen skulle ha refererat till Abraham Lincoln som rasist. Men för 1860 års slaverianhängare i sydstaterna räckte det att den nye presidenten var skeptiskt inställd till slaveri – han sökte ju stoppa institutionens expansion västerut. Dessutom var han nordstatare. Alltså var han, resonerade mången sydstatare, förmodligen en abolitionist i förklädnad.

Det faktum att de nordligaste slavstaterna blev kvar i unionen påverkade till råga på allt Abraham Lincolns politik i slaverivänlig riktning under de år som följde, ett faktum som nästan aldrig nämns i nutida Lincolnsammanhang. Presidenten ville inte att den vita opinionen i stater som Kentucky och Maryland skulle svänga från lojalitet till uppror. I Maryland, som var delat mellan ett slavägande sydstatssamhälle vid gränsen till Virginia i söder och ett nordstatssamhälle kring staden Baltimore i norr, var det inte ovanligt att slavägarna satte sina ofria bakom lås och bom, varefter de red över gränsen till Virginia och anslöt sig till konfederationens styrkor. Dylikt beteende måste stävjas och unionens egna slavägare måste behandlas med största möjliga respekt, menade Lincoln. Om deras slavar reste sig eller rymde skulle federala trupper slå ned resningarna och återföra slavarna till deras ägare. Sådana aktioner genomfördes också i Maryland i krigets inledningsskede, något som väckte minst sagt upprörda känslor till liv bland abolitionisterna.

Ju längre kriget varade, desto mer framstod dock kampen mot slaveriet som en stark symbolfråga, varvid propagandafokus kom att fokusera på just detta. Från 1863 var avskaffandet av ofriheten en huvudpunkt i Lincolns program – men så hade det alltså inte varit från början.

Dick Harrison

Jag har fått en hel del frågor om amerikanska inbördeskriget, vilket beror på att det i år är 150-årsjubileum av att kriget avslutades genom Söderns kapitulation. En av de vanligaste gäller de svarta soldaterna i nordstaternas arméer. Varför dröjde det innan de kallades till fanorna – de borde ju rimligen ha varit de mest entusiastiska och trogna av alla potentiella nordstatssoldater? Och hur många av dem dog för Lincoln?

När många fria svarta i nordstaterna år 1861 entusiastiskt anmälde sig som frivilliga att kämpa i unionens arméer var myndigheterna kallsinniga. För det första ville inte Lincoln att slavägarna i gränsstater som Kentucky, Maryland och Delaware skulle skrämmas till att utträda ur unionen vid åsynen av beväpnade svarta. För det andra misstroddes de svarta i deras egenskap av soldater. Enligt nordstatsrasisterna var det en självklarhet att de svarta var dåliga krigare – fega och undergivna gentemot sina tidigare herrar – som omöjligen kunde bibringa deras arméer någon fördel på slagfältet. När svarta i Cincinnati på eget bevåg började organisera ett hemvärn till stadens försvar ingrep den vita polisen och stoppade resolut verksamheten med orden: ”Vi vill att ni jävla niggrer håller er borta från det här. Det är den vite mannens krig.”

Men attityden förändrades. De stora nederlagen i början av kriget, till exempel de båda slagen vid Bull Run, gjorde det nödvändigt att kalla allt fler soldater till vapen. I juli 1862 såg sig kongressen tvungen att släppa in svarta soldater i armén eftersom det inte fanns tillräckligt många vita frivilliga. Beslutet föregicks dock av långa och intensiva debatter. Åtskilliga vita politiker och officerare var motståndare till idén eftersom de var lika inbitna rasister som plantageägarna i söder. Medan en av unionens främsta generaler, den blivande presidenten Ulysses S. Grant, till fullo insåg de svarta soldaternas värde och ställde sig bakom rekryteringen var hans lika ryktbare kollega William T. Sherman kritisk. Sherman hade inget emot att stationera svarta soldater i garnisoner och i trossen, men han tvivlade på att de verkligen kunde strida.

Under de år som följde organiserades likväl ett antal svarta regementen, vilka inte kunde anklagas för att göra dåligt ifrån sig på slagfältet. Den första stora framgången utgjordes av attacken mot sydstatsfästningen Fort Wagner utanför Charleston i juli 1863. Massachusetts 54:e regemente förlorade 272 av 600 anfallande svarta soldater. Trots att slaget var ett taktiskt nederlag – sydstatarna segrade – var det en strategisk triumf: de svartas hjältemodiga kamp fick nordstatspolitikerna att ompröva sina ståndpunkter. (Drabbningen ligger till grund för filmen Glory, 1989). Sammanlagt tjänstgjorde omkring 186 000 svarta soldater i USA:s armé under inbördeskriget, varav omkring 100 000 var förrymda slavar. 66 000 av dessa soldater stupade i strid eller dog av sjukdomar.

Dick Harrison

Under flera sekler lydde Island som bekant under den danska kronan. Innebar det att isländska soldater deltog i de danska krigen, till exempel under Kristian IV i trettioåriga kriget?

Att Island ingick i det danska riket var en följd av samhällsutvecklingen under senmedeltiden, då den norska kungamakten – som sedan 1260-talet haft överhöghet över ön – allvarligt försvagades, bland annat på grund av de förödande pestepidemierna. Den politiska situationen sanktionerades när Norge år 1536 miste sin status som eget kungarike. Island kom därmed att bli en del av Danmark, något som inte påverkades av att Norge gick förlorat för den danska monarkin 1814.

Men några utskrivningar av knektar ägde inte rum på Island. Det avgörande skälet till att islänningarna slapp göra krigstjänst var det stora geografiska avståndet, som gjorde det otympligt och onödigt att låta krigen mot Sverige och på kontinenten gå ut över öns (föga talrika) befolkning. Visserligen fanns det planer på att skriva ut islänningar som båtsmän, men idén blev aldrig verklighet.

I detta läge kan självfallet vän av ordning påpeka att det visst fanns islänningar i både den danska armén och i den danska flottan. Och det är sant. I samtliga kända dylika fall rörde det sig emellertid om islänningar som befann sig i själva Danmark och som på eget bevåg, dvs. frivilligt, lät sig värvas till trupperna.