Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Med anledning av gårdagens händelse – drottning Beatrix av Nederländerna förklarade att hon ämnade abdikera till förmån för sonen – har jag bombarderats med journalistfrågor om hur radikalt och uppseendeväckande detta är. Därav denna kortfattade men förhoppningsvis klargörande blogg.

Abdikationen är inte alls besynnerlig. Tvärtom: den ligger helt i linje med modern nederländsk tradition. Beatrix tillträdde själv tronen 1980 i samband med att hennes mor, drottning Juliana, abdikerade. Juliana blev i sin tur regerande drottning på grund av att hennes mor, drottning Vilhelmina, abdikerade 1948. Därmed inte sagt att det är en outtalad regel i Nederländerna att regerande monarker måste abdikera. Varje drottning har haft sina egna, högst personliga, skäl till handlingen. Men det kan knappast framställas som nyskapande att upprepa vad modern och mormodern redan gjort.

Det bör också slås fast att monarkiska abdikationer tillhör ovanligheterna (utom, som nämnts, i Nederländerna). Det normala är att regerande kungar och drottningar sitter kvar på tronen tills de avsätts eller dör, vilket fordom inte nödvändigtvis innebar att de blev särskilt gamla. I modern tid, när medellivslängden har ökat betydligt, har detta paradoxalt nog medverkat till att många kungligheter som tappat popularitet som medelålders (exempelvis drottning Victoria i Storbritannien och Gustaf V hos oss) har återvunnit popularitet som gamla. Ålderdom tycks, i kungliga fall, resultera i ökad respekt från allmänheten. Sedan kan man diskutera i det oändliga om detta beror på att folk har en faibless för regenter som påminner om kungar i gamla folksagor, om det beror på vanans och kontinuitetens makt eller om kungligheterna helt enkelt har blivit visare och skickligare ju längre de suttit på tronen.