X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det cirkulerar olika uppgifter om hur staten Angola fick sitt namn. Är det portugisernas stavning av ett afrikanskt kunganamn, eller namnet på ett gammalt rike, eller namnet på en titel?

Portugiserna var mycket riktigt inblandade. När de på 1500-talet hade upprättat en bas i Luanda, idag huvudstad i republiken Angola, trädde de i nära kontakt med mbundufolkets rike Ndongo. Mbunduköpmännen nämnde ofta ordet ngola, vilket var titeln på Ndongos härskare. Eftersom ordet ideligen förekom när folk från inlandet hänvisade till den egna statsbildningen kom portugiserna så småningom att använda ordet ”angola” om riket och inte bara om ledaren.

På grund av kontakterna med Luanda nedtecknades Ndongos historia från och med 1500-talets första hälft av européer, varför rikets utveckling är tämligen väl känd. Ngolan ville till en början utveckla handeln med Portugal och öppnade villigt sitt land för katolsk mission. År 1557 sände han till och med en ambassad till Lissabon. De goda relationerna omintetgjordes emellertid av ryktet (som senare visade sig falskt) att det fanns stora silverfyndigheter i Ndongo, vilket från och med 1570-talet resulterade i upprepade portugisiska krig mot ngolans folk. Ndongo var under de första fyra decennierna segerrikt, framför allt eftersom portugiserna sveptes bort av tropiska sjukdomar. Av de fler än 2 000 soldater – portugiser, flamländare, tyskar och spanjorer – som sändes till Luanda mellan 1575 och 1594 återstod till slut endast 300. Styrkebalansen förändrades till Ndongos nackdel när Portugal fick indirekt hjälp av imbangalafolkets invasioner på Ndongos område österifrån. Imbangala hade, såvitt utomstående bedömare kunde konstatera, ingen egentlig ekonomi utan levde på plundring. De levererade gärna krigsfångeslavar till såväl européer som afrikaner. När imbangalaräderna drog bort Ndongos krigare från västra delen av riket kunde portugiserna inhösta betydande framgångar på sina fronter.

Mellan dessa två eldar måste ngolan välja sida för att rädda riket. Ndongos kristna härskarinna Nzinga, som hade låtit döpa sig under en diplomatisk förhandling i Luanda och fått namnet Dona Ana, valde att bekämpa européerna. Hon var dock oförmögen att besegra portugiserna på slagfältet och avsattes 1626 till förmån för en portugisisk marionett, Ngola Ari. Istället för att erkänna sig besegrad anammade Dona Ana Nzinga då samma brutala militarism som imbangalakrigarna hade gjort till sin, vilket fick till följd att många av portugisernas soldater deserterade och anslöt sig till hennes välde. Drottningen flyttade mbundufolkets politiska centrum inåt landet, beväpnade sina styrkor med eldvapen och erövrade i början av 1630-talet grannriket Matamba. Här byggde hon upp ett påfallande starkt välde med slavhandel som bärande näring. När Nederländerna ockuperade Luanda mellan 1641 och 1648 allierade hon sig öppet med holländarna, enligt logiken att Portugals fiende var hennes vän. Inte förrän 1656 slöt hon avtal med sina forna motståndare från Lissabon.

Ngola Ari, som lojalt stött Portugal under alla dessa krig, klagade i brev till Johan IV av Portugal år 1653 att han numera endast var kung till namnet. I en rapport från 1658 konstaterade Serafim de Cortona att tre fjärdedelar av Ndongos territorium var avfolkat och att de mbundufamiljer ännu levde där led svårt av torka, sjukdomar och av närheten till slavhandlarnas rutter. I huvudstaden Pungo a Ndongo fanns inte längre ett spår av kristendom.

Ngola Ari avled omkring 1664 och efterträddes av sonen Ngola Ari II, som hade lärt sig att avsky portugiserna. Inom kort utbröt ett nytt krig. Konflikten slutade med att portugiserna, som använde kolonialtrupper från Brasilien, stormade Pungo a Ndongo den 29 november 1671. Staden plundrades, folket förslavades och den flyende ngolan blev tillfångatagen och halshuggen. Hans överlevande familjemedlemmar skeppades hela vägen till Portugal och spärrades in i klostret i Alcobaça. Portugiserna tog över vad som återstod av Ndongo.