Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Få operaarior är lika kända och beundrade som Nessun dorma, ”Ingen skall sova”, som Giacomo Puccini skrev till tredje akten av sin sista opera, Turandot, som var ofullbordad vid kompositörens död 1924. Arian sjungs av prins Calaf, som just har trotsat ödet och lyckats besvara de tre gåtor den grymma kinesiska prinsessan Turandot ställt. I och med det måste hon till sin egen förtrytelse gifta sig med honom; om han svarat fel skulle han ha mist sitt huvud. I början av tredje akten söker prinsessan och hela huvudstaden efter prinsens riktiga namn, ty endast genom att hitta detta kan prinsessan undslippa äktenskapets bojor. Den sjungande Calaf är dock säker på att allt kommer att sluta lyckligt och avslutar arian med ”Vincerò!” ”Jag skall segra!”

Finns det en verklighetsbakgrund till detta? Har Turandot och Calaf funnits?

Nej, de har inte funnits, åtminstone inte på det sätt som de framställs i operan. Men det finns en bakgrund. Puccini kunde luta sig mot ett flertal tidigare dramatiseringar av historien om den frågande prinsessan som lät avrätta friare på löpande band, och dessa bottnar i sin tur i en gammal asiatisk berättelsetradition. Alla led i historiekedjan kan inte rekonstrueras, men vi vet tillräckligt mycket för att ha en trovärdig hypotes om utvecklingen. Det rör sig sannolikt om en kombination av gamla folksagoelement och berättelser om en verklig prinsessa som levde i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet.

Historien blev populär i Europa på 1700-talet. Först möter vi den i en bok om asiatiska sagor som publicerades i början av seklet av François Pétis de la Croix (1653–1713), där prinsessan framställs som dotter till en mongolkhan i Kina. I nästa skede behandlade både Carlo Gozzi och Friedrich Schiller temat på scenen. Redan i dessa versioner kallas prinsessan Turandot, som väl att märka inte är ett kinesiskt namn utan ett persiskt. ”Turan” syftar på ett vidsträckt geografiskt område i Centralasien, antitesen till persernas eget område (”Iran”). Turandot, eller Turandokht, kan närmast översättas med ”Centralasiens dotter”. Detta språkliga faktum tyder på att vi har att göra med en lång tradition, som måste ha passerat ett persiskt filter innan den nådde fram till Europa. Pétis de la Croix, som behärskade ett flertal orientaliska språk, hade tillbringat lång tid i Främre Orienten och samlat på sig många sagor innan han publicerade sitt verk.

Om vi lämnar Europa och Iran och söker oss längre tillbaka i historien, och längre österut, finner vi en trolig Turandot-förlaga i Khutulun (även känd som Aiyurug), dotter till mongolfursten Kaidu (d. 1301). Kaidu härskade inte i Kina – där regerade hans släkting och ärkefiende Kublai khan – men väl över en betydande del av Centralasien. Khutulun föddes omkring 1260 och skall ha varit en skicklig krigare som åtföljde fadern i hans många krig, åtminstone om vi skall tro samtida hävdatecknare. Enligt historierna skall Khutulun ha krävt att envar som önskade äkta henne först måste möta henne i en brottningsmatch och – i händelse av förlust – skänka henne sina hästar. Eftersom hon var mycket bättre på brottning än friarna vann hon i sinom tid tusentals hästar. Det var alltså dessa, jämförelsevis harmlösa, duster som senare litterärt omvandlades till dödliga frågesporter.

Till slut lär Khutulun icke desto mindre ha gift sig (utan föregående brottning), sedan fadern insisterat på det. Namnet på maken är inte med säkerhet känt, men ingenting tyder på att han hette Calaf.