Nordbor i fjärde korståget?

I början av 1200-talet omdirigerades ett korståg från att ha varit riktat mot det muslimska Egypten till att riktas mot det grekisk-ortodoxa Konstantinopel. I praktiken kom korståget att glida in i ett bysantinskt inbördeskrig för att i ett senare skede avslutas med en regelrätt erövring av en betydande del av Bysantinska riket. Detta ”fjärde korståg” brukar inte förekomma i redogörelser för nordiskt deltagande i korstågen, vilket är fallet för många andra korståg. Finns det inga belägg för att skandinaver deltog i kriget?

Jo, det finns det faktiskt, men på motståndarsidan. Skandinaver hade ju i flera sekler sökt sig till Bysantinska riket för att ta tjänst som soldater i väringagardet. Under andra hälften av 1000-talet ökade visserligen det engelska (anglosaxiska) inslaget i gardet markant, men nordborna fortsatte att ansluta sig. Så var även fallet på 1100-talet och i början av 1200-talet, varför det fanns nordbor redo att försvara staden när fransmän, italienare och andra korsfarare angrep år 1203. Att vi vet detta beror på ett ögonvittne, den franske fältherren och skribenten Geoffroi de Villehardouin (d. 1213), som stred i korsfararnas led. I dennes krönika Histoire de la conquête de Constantinople (”Historia om Konstantinopels erövring”) finner vi notiser om ”daner” som tillsammans med engelsmän slog tillbaka ett stormningsförsök mot stadsmurarna. Senare kunde Villehardouin även konstatera att väringarna var utposterade som betrodde vakter utanför det kejserliga Blachernaipalatset, där den återinsatte kejsar Isak Angelos tog emot korsfararna. (Se översättningen till engelska i Joinville and Villehardouin, Chronicles of the Crusades, övers. M.R.B. Shaw, 1963 och senare utgåvor, kapitel 9 och 10).

Det är dessvärre omöjligt att identifiera Villehardouins ”daner”, eller ens med bestämdhet säga från vilket land de kom. Skribenter i Medelhavsområdet använde ofta daner-termen som samlingsbenämning för nordbor överhuvudtaget, ungefär som muslimerna i Mellanöstern kallade flertalet västeuropéer ”franker” (arab. ifranj). Till historiens ironi hör att vissa av de väringar som bekämpade fjärde korståget 1203 mycket väl kan ha varit korsfarare själva. På 1190-talet hade åtskilliga nordbor dragit mot Heliga landet för att strida mot saracenerna och uppsöka pilgrimsmål. Vi vet att några av dem tog vägen tillbaka över Konstantinopel (se exempelvis det latinska verket De profectione Danorum in Hierosolymam, i M. Cl. Gertz, red., i Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, 2, Köpenhamn 1922), och det är inte osannolikt att en och annan då lät sig värvas som väring.