X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur förfärliga var egentligen de stora häxförföljelserna på medeltiden? Stämmer det att miljontals kvinnor brändes på bål?

Sådana frågor får jag ofta, och de är problematiska på mer än ett sätt. För det första ägde de stora häxförföljelserna inte rum på medeltiden utan därefter, på 1500- och 1600-talen. För det andra är antalet dödade nästan alltid kraftigt överdrivet. För det tredje var det inte alls säkert att häxorna brändes på bål. I vissa länder hängdes de. För det fjärde var det inte bara kvinnor som drabbades. På Island, för att ta ett nordiskt exempel, drabbade förföljelserna män. För det femte kunde förföljelserna riktas mot helt andra människor än misstänkta häxor. I Livland hade man snarare varulvsprocesser än häxprocesser. Och så vidare – våra schablonmässiga uppfattningar om häxförföljelserna är fulla av felaktigheter.

Missförstå mig inte. Medeltidsmänniskorna trodde självfallet på att häxor. Det räcker med att beskåda kyrkomålningar på uppländska landsbygden för att inse att häxan var allt annat än okänd. Lagsamlingar, krönikor och sagor från medeltiden har gott om referenser till trolldom och misstänkta trolldomsutövare. Men antalet dömda häxor var få, och någon större häxjakt utbröt inte förrän i nuvarande Schweiz i mitten av 1400-talet, varefter företeelsen spred sig till grannländerna. De verkligt omfattande häxförföljelserna ägde rum mellan 1570 och 1650, och för Sveriges del dröjde det till 1600-talets andra hälft. Våra häxförföljelser kulminerade på 1670-talet. Kolonierna i Nordamerika drabbades ännu senare, med häxförföljelsen i Salem i Massachusetts år 1692 som mest kända exempel.

Skälet till den långsamma utvecklingen var att det krävdes åtskilligt andligt och mentalitetshistoriskt förarbete för att folk verkligen skulle tro på djävulspakter och Blåkullafärder och börja anklaga grannarna för att hålla på med sådant. Under medeltiden förknippade man inte kloka gummor med vare sig Satan eller flygförmåga med kvast. Först efter sekler av kulturmöten, då företrädare för kyrka och universitet trädde i kontakt med vanligt folk, började man på allvar tro på den typ av häxor som vi idag brukar förknippa med termen. Det mest kända exemplet på formerandet av den tidigmoderna europeiska häxtron är boken Malleus maleficarum (”Häxhammaren”), som skrevs på 1480-talet. Denna och liknande handböcker fick stor betydelse när präster frågade ut bönder om deras misstankar, och bönderna tog intryck av frågorna. Man lärde sig hur man skulle svara, och man tänkte vidare i nya banor. Folklore mötte lärda spekulationer, och resultatet var häxtro.

Häxförföljelserna var lindrigast i de katolska medelhavsländerna, eftersom inkvisitionerna – både den spanska och den romerska – var mer skeptiska till anklagelser och noggrannare i sina juridiska bedömningar av påstått häxeri än de nord- och centraleuropeiska domstolarna. Det enskilda land som drabbades värst var Tyskland. Allt som allt tycks omkring 35 000 människor i hela Europa ha avrättats för trolldomsbrott. Antalet avrättade nordbor var färre än 2 000.

Anklagelser om häxeri framfördes ännu på 1700-talet på flera håll i Europa, men myndigheterna blev alltmer skeptiska. Gustav III lät år 1779 helt avlägsna trolldomsparagrafen från svensk lag.