X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Med anledning av att det idag är 200 år sedan den nyvalde kung Christian Frederik mottog den norska Grunnloven väljer jag att besvara en fråga om hur gammalt kungariket Norge egentligen är. Grundades det av Harald Hårfagre? Av Olav Tryggvason? Eller först på 1000-talet?

De medeltida källorna, främst Snorre Sturlassons Heimskringla, har under 1900-talet varit föremål för en kritisk omvärdering som har skjutit fram Norges enande rejält jämfört med tidigare, då man gärna hävdade att riket grundades av Harald Hårfagre under andra hälften av 800-talet. Dagens forskare menar att ett maktcentrum i västra Norge under Haralds ledning växte fram först omkring 900 och att det bara omfattade södra och mellersta Vestlandet. Inget hindrar dock att Harald Hårfagre utövade överhöghet över stora delar av kusten norr och söder om sitt eget rike.

För perioden från omkring 930, då Harald avled, till 1015, då Olav Haraldsson (Olav den helige) påbörjade sitt eningsverk, känner vi till namnen på ett flertal norska kungar, både krigare med överhöghetsanspråk och småkungar som endast erkändes i sina egna bygder. Harald Hårfagres son Erik blodyx tvingades i landsflykt, blev kung av York och stupade 954. Bättre gick det för brodern Håkon, som fadern hade sänt till England för att fostras hos kung Athelstan. Håkon, som alltså fått en kristen fostran, behärskade Vestlandet och kanske även ytterligare områden till 960 eller 961, då han stupade i strid mot den ovannämnde Eriks söner. Håkons starkaste allierade tycks ha varit härskaren i Tröndelag, jarl Sigurd på Lade, som även han dödades av Erikssönerna.

Under det följande decenniet härskade Erikssönerna över delar av Norge, men definitivt inte hela landet. Epoken sammanfaller med första fasen av Harald Blåtands regeringstid i Danmark. Eftersom Harald Blåtand uttryckligen gjorde gällande på Jellingstenen att han erövrat Norge bör vi utgå från att han seglade dit och erkändes som överherre. Enligt en sagatradition var han till en början allierad med Erikssönerna, som mycket väl kan ha sökt sig till Danmark för att få stöd, och med andra bygdehövdingar. Till slut, gissningsvis omkring 970, bytte Harald Blåtand sida och allierade sig istället med Håkon, den landsflyktige sonen till den ovannämnde jarl Sigurd. Erikssönerna dödades eller fördrevs, varefter Håkon Sigurdsson blev Harald Blåtands regent i Norge.

Hur mycket verklig makt den danske kungen utövade i Norge är okänt. För att kunna genomdriva sin vilja måste han vara på plats med krigare. Eftersom Harald Blåtand hade tillräckligt stora besvär att värna sydgränsen mot tyskarna lär han knappast ha haft tid att intervenera militärt i Norge särskilt ofta. Ett tecken på Harald Blåtands svaga inflytande i norr är att han indirekt erkänner att han inte kunde sprida kristendomen till norrmännen. På Jellingstenen står uttryckligen att Harald endast gjorde danerna kristna.

Förr eller senare inträffade en brytning mellan Håkon jarl och den danska kungamakten, men det är okänt om detta skedde före eller efter Harald Blåtands död. Enligt sagor och skaldedikter förekom väpnade uppgörelser mellan danska vikingar och den norske jarlen. Norrmännen triumferade. Oavsett när och varför detta skedde – det har föreslagits att Håkon reagerade mot Haralds försök att sprida kristendomen – måste vi ha i minnet att bandet mellan Harald Blåtand och Håkon var personligt, inte institutionellt. När Harald dog bröts bandet. Om även Haralds efterträdare Sven Tveskägg ville bli norsk kung måste han börja om från början och betvinga Norge med våld.

År 995 störtades Håkon jarl av den kristne vikingahövdingen Olav Tryggvason. I norsk medeltida tradition är Olav Tryggvason en legendomsusad gestalt som bygger upp riket och sprider kristendomen, men egentligen vet vi ytterst litet om honom. Inget ger vid handen att han regerade över ett större territorium än de närmaste föregångarna gjort, det vill säga över Vestlandet, Tröndelag och eventuellt även en del av Hålogaland. Liksom tidigare härskade självstyrande småkungar i sydöstra Norge. År 1000 stupade Olav i strid mot Sven Tveskägg och Olof Skötkonung vid det svåridentifierade Svolder. Håkon jarls söner Erik och Sven, som hade vistats i svensk landsflykt, övertog därefter makten i västra Norge under den danske och möjligen även den svenske kungens överhöghet.

Den verkliga konstruktionen av det norska kungariket tog sin början år 1015, då Olav Haraldsson, son till en av småkungarna i sydöst, inledde en successiv erövring av hela Norge. Riksbildningen ägde rum parallellt med utbredandet av kristendomen. Olav fördrevs 1028 och stupade vid Stiklestad 1030 under ett försök att återta makten, ett nederlag som skänkte honom helgongloria. Riksbildningen fortsatte under sonen Magnus ”den gode” (1035–1047) och Olavs halvbror Harald Sigurdsson (”Harald Hårdråde”, 1046–1066).