Ostkakans historia

Med anledning av upprördheten över risken att ostkakan blir förbjuden väljer jag idag att lyfta upp en blogg som jag ursprungligen publicerade för några år sedan. Ty även ostkakan har en historia.

Sannolikt har ostkakan medeltida ursprung, men den kan inte med säkerhet beläggas i landet före 1538, då den dyker upp i en latinsk-svensk ordlista. Den förknippas framför allt med Småland (”småländsk ostkaka”), men bakverket har även en lång historia i andra delar av Sverige, i synnerhet i Hälsingland. Den småländska varianten utmärker sig i våra dagar främst genom att sötmandel och bittermandel är framträdande ingredienser. Enligt hävdvunnen tradition skall kakan bakas av mjölk, som man blandar med ostlöpe samt ägg, mjöl, socker, grädde och mandel.

I det gamla bondesamhället förekom ostkaka ofta i egenskap av förning. Med detta avsågs en färdiglagad rätt som man sände i förväg eller hade med sig när man kom till ett gille. Den strukturella orsaken till skicket var den allmänna fattigdomen i bondesamhället: få gårdar hade råd att hålla stora bjudningar med egna resurser, varför alla måste hjälpa till för att känslan av festligt överflöd skulle infinna sig. Förning brukade medföras i en särskild korg, täckt med en duk. På hemvägen kunde man använda korgen till att transportera smakbitar av andra gästers medhavda mat.

Den klassiska småländska ostkakan åts från mitten, vilket kom sig av att den bakades i kopparform. Koppar har en tendens att ärga i kanterna. På kalasen bjöds den högst rankade, inte sällan prästfrun, att ta först. Det förväntades att hon skulle erbjudas det allra bästa, det vill säga den bit av kakan som befann sig så långt från kanterna som möjligt. Alltså tog hon från mitten.

Hälsingeostkakan skiljer sig på flera sätt från småländsk ostkaka. Som exempel kan nämnas att hälsingarna av tradition varken använder ägg eller mandel till bakverket, men att deras ostkaka (åtminstone i vissa socknar) skall ha ett täcke av saffran när den serveras.