Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur väl stämmer det att analfabetismen bredde ut sig i Europa efter Västroms fall? Fanns det inte incitament till att låta de romerska skolorna leva vidare?

Jo, det fanns det, men källorna är för få för att vi skall våga oss på generella omdömen om hela Västeuropa. Det är högst troligt att de regionala variationerna var betydande.

Såvitt dokument och krönikor låter oss ana var flertalet medlemmar av de politiskt betydande samhällsskikten i frankernas rike vad Gregorius av Tours på 500-talet konstaterade om tronpretendenten Gundovald: litteris eruditus (”utbildad i att läsa och skriva”). De merovingiska kungarna kunde bevisligen skriva. Vissa av deras autografer har överlevt som dokumentsignaturer. Som tydligt framgår i bevarade brevsamlingar existerade litterata hovkretsar av både kyrkomän och världsliga stormän åtminstone till andra hälften av 600-talet (då källäget försämras, troligen för att hovets betydelse som maktcentrum minskade).

Ett annat belysande exempel på lekmannaliteracitet stammar från södra Alperna. Någon gång på 720- eller 730-talet sökte en lokal storman vid namn Toto från Campione (numera en italiensk exklav i södra Schweiz) med våld tvinga en viss Lucius att utföra slavsysslor. Lucius drog saken inför rätta och förevisade ett dokument från konung Cunincperts tid (680–700), i vilket det förklarades att han hade befriats från slaveri av Totos släktingar genom en särskild kyrklig ritual. Motsidan påpekade då att denna ritual endast erhållit laga kraft genom ett påbud från kung Liutprand år 721, långt efter det att Lucius dokument hade skrivits. Lucius förlorade målet. Min poäng är att båda sidor argumenterade med hjälp av skriftliga belägg, vilket säger åtskilligt om literacitet och juridisk vardagskultur i dåtidens Norditalien.

Särskilt gott är källäget i den toskanska staden Lucca, där vi har så många bevarade dokument att vi kan göra statistiska beräkningar. På 760-talet förmådde 47 procent av vittnen till dokument signera med sina egna namn, på 820-talet 62 procent och på 890-talet 83 procent. Om vi endast betraktar präster, ämbetsmän och liknande relativt högutbildade personer blir siffran för 760-talet 69 procent och för 890-talet 100 procent. För ”vanliga” lekmän (hantverkare, jordägare, köpmän etc.) är siffran 11 procent på 760-talet och 77 procent på 890-talet. Även om vi beaktar att endast män från någorlunda besuttna familjer torde ha agerat som vittnen i dessa urkunder är procentsiffrorna imponerande. De är mycket högre än den gamla mytbilden om tidigmedeltida analfabetism ville göra gällande. De tyder dessutom på att läs- och skrivkunnigheten tidvis, och på vissa platser, rentav ökade betydligt jämfört med tidigare.

Fler bloggar