Enköpings äldsta hävder

Det händer ofta att jag får frågor om specifika svenska städers ursprung. Idag väljer jag att besvara ett spörsmål om Enköping, som ofta påstås vara en för svenskt vidkommande ovanligt gammal stad. Stämmer det?

Jo, det kan man nog säga, även om vi har äldre exempel på städer, som Sigtuna och Skara. Enköping växte fram vid en vik av Mälaren, på sluttningen av en ås, någon gång under äldre medeltid. Numera har landhöjningen förflyttat Mälaren ett par kilometer bort, men på 1100- och 1200-talen var ortens läge vid vattnet mycket gott. Åsen hade sedan förhistorisk tid fungerat som vägsträckning tvärs genom Fjädrundaland, den del av Uppland som Enköping kom att fungera som centrum för. På 1200-talet blev centralorten så stor att vi kan kalla den stad.

Enköpings första kända borgare återfinns i dokument från 1200-talets mitt, vilket är mycket tidigt, sett ur svenskt perspektiv, fullt i klass med den källmässiga situationen för Kalmar och Söderköping. I en tiondeöverenskommelse mellan Enköping och ärkebiskop Jarler på 1250-talet nämns cives Enecopie (”borgare i Enköping”) samt hospitibus ibidem residenciam hyemalem facientibus (”gäster som gör uppehåll för vintern därstädes”). Med de senare avsågs vinterliggare, det vill säga gotländska eller tyska köpmän som valde att övervintra (lat. hiemare) på goda handelsplatser.

Det medeltida Enköping fick så småningom tre kyrkor, varav en, Sankt Olof, låg i själva stadsområdet. Vårfrukyrkan, som uppfördes i stadens periferi och ännu finns kvar, var Enköpings främsta kyrkobyggnad och troligen säte för prosten. Dessutom grundades ett franciskankonvent här år 1250, och ett hospital omnämns 1279.