X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Detta är en allt annat än liten och lättbesvarad fråga. Det är inte svårt att finna material till att skriva digra volymer om antisemitismens ursprung. Men eftersom bloggen inte bara är till för lättviktare om gräsmattor, engelska palats och allehanda historiska filmer viker jag idag lite tid åt tidig antisemitism.

Svaret är beroende av definitionen. Om man med antisemitism menar själva användandet av termen hamnar vi på 1800-talet, närmare bestämt år 1879, då tysken Wilhelm Marr myntade begreppet. Detta var vid en tidpunkt då många mer eller mindre grumliga idémässiga strömningar gavs sken av vetenskaplighet för att legitimeras, och det var i denna anda Gobineau, H.S. Chamberlain med flera kom att föra de antisemitiska rastankarna vidare in i nutiden. Det nya med 1800-talets antisemitism var framför allt det uttryckligen rasbiologiska elementet. De övriga idéer som Marr sammanfattade under termen antisemitism var betydligt äldre än så.

Om vi studerar de stereotypiska uppfattningar av juden som karaktär och judarna som folkgrupp, som ofta hamnar i fokus för antisemitismen (till exempel girighet), finner vi att de har successivt byggts upp under minst två millennier av antijudiska skriftställares verksamhet. Vissa uppfattningar kan beläggas redan under antiken. Romerska författare som Tacitus och Juvenalis kritiserade judiska sedvanor och religiösa bruk, exempelvis förbudet mot svinkött, och det förekom att man anklagade judarna för att vara ett särskilt farligt folk som hatade alla andra folk. Det senare har varit en antisemitisk standardanklagelse, med mängder av konspirationsteoretiska variationer, ända in i modern tid (se bara på Sions Vises protokoll och andra förfalskade skrifter som har anspelat på judiska försök att ta över världen – de var legio även på medeltiden; se nedan). Det är fullt möjligt att vissa antisemitiska inslag fanns även långt före Kristi födelse, till exempel hos de seleukidiska härskare som bekämpade mackabéerna, men här tvingas vi i regel endast sätta vår lit till Gamla testamentets tendentiösa skrifter, vilket försvårar forskningen.

Om vi nöjer oss med utvecklingen efter antiken står det helt klart att de antisemitiska argumenten har ökat i kraft och omfång ju starkare och mer organiserade de konkurrerande religionerna har blivit. Efter det att romarriket antagit kristendomen som statsreligion ökade diskrimineringen mot judarna betydligt (förbud mot att inneha statliga ämbeten, attacker mot synagogor, etc.). Liknande strömningar är belagda i de tidigmedeltida kungarikena i Västeuropa. Allra värst var situationen i det visigotiska Spanien på 600-talet. Under kung Reccesvint (649–672) frångick den visigotiska centralmakten sin tidigare taktik att enbart avskärma och försvaga judarna. Firandet av den judiska påskhögtiden förbjöds, liksom judiska bröllopsceremonier, omskärelse och specifika judiska regler rörande livsmedel. Judar miste rätten att inleda juridiska processer mot kristna. Det nionde toledanska kyrkomötet år 654 ålade judar som blivit döpta att tillbringa samtliga kristna helgdagar samt de judiska helgdagar de firat före sin omvändelse tillsammans med sin lokale biskop. Man litade inte på att de verkligen blivit kristna i själ och hjärta. Från att ha angripit judarna enbart i deras egenskap av religiösa avvikare började lagarna nu motiveras av en fruktan, ett underliggande hat, mot judar såsom medlemmar av en främmande, fientlig ras. Under kung Ervig (680–687) förbjöds alla judiska ritualer överhuvudtaget, även sabbaten. Judar på resa ålades att registrera sig hos biskopen i trakten. Under Egica (687–702) gick visigoterna ännu längre. I november 694 stiftade kungen och biskoparna en lag om att alla judar utom de som hade turen att leva i Septimanien (den militärt utsatta gränsprovinsen norr om Pyrenéerna) skulle försättas i slaveri. Varför? Förutom standardanklagelser om judarnas allmänna skurkaktighet förekom idén att det fanns en judisk världssammansvärjning mot de kristna. Rykten om judiska revolter i ”andra delar av världen” togs som belägg för denna gigantiska konspiration.

Generellt sett behandlades judarna bättre i islamiska länder än i kristna medeltidsmonarkier, men även där är det lätt att finna länkar mellan religiösa och ideologiska renlärighetsoffensiver och förföljelser av judar. Det almohadiska Spanien under 1100-talets andra hälft är ett dystert exempel härpå.

Den specifika västerländska antisemitism som 1800-talets rasbiologer kunde knyta an till utvecklades successivt mellan 1000-talet och 1500-talet. Den fick näring av korstågen, som ofta hade en antisemitisk slagsida (judar i Europa angreps samtidigt som andra krigare for till Heliga landet), och av jakten på syndabockar under digerdödens era. Åren 1349 och 1350 organiserades veritabla utrotningskampanjer mot judar i nuvarande Schweiz och västra Tyskland, med tortyr, inspärrningar i nyuppförda lägerbyggnader, masskremeringar och propagandaskrifter som leder tankarna till Tredje riket. Dessa tankar nådde även till Gotland, men i brist på verkliga judar (det bodde inga på ön) brände man istället kristna, i synnerhet stockholmare, som man misstänkte hade mutats av judarna att sprida pesten, och som erkände efter tortyr. I Spanien uppkom på 1400-talet idén att judarna inte hade rent blod utan tillhörde en lägre grupp människor. Denna tanke på ”det rena blodet ” (sp. limpieza de sangre) skulle sedan utgöra en av hörnstenarna i utvecklingen av antisemitism som en raslära.