Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom jag ofta föreläser om digerdöden och dess demografiska effekter är det inte ovanligt att jag får uppföljningsfrågor om hur katastrofen påverkade folks tankeliv. Här är ett exempel: ledde digerdöden till ett uppsving för tron att jordens undergång var nära? Eller hade folk fullt upp med att leta syndabockar?

Både under medeltiden och under senare tider har åtskilliga undergångsprofetior och förutsägelser om tusenårsriken och Antikrist, med mera, cirkulerat bland såväl esoteriska sekter som vanligt folk. Ett ypperligt exempel finns just under digerdödens era: Johannes av Rupescissa (Jean de Roquetaillade) och hans skrift Liber secretorum eventuum (”En bok om fördolda händelser i framtiden”).

Johannes var en franciskanbroder som råkat illa ut till följd av obekväma, potentiellt kätterska, yttranden. I december 1344 hade han arresterats och placerats i ett klosterfängelse. I februari 1345 hade han brutit benet och lidit svåra kval, kedjad vid en brits medan insekter krälade i hans varbildningar. Stanken var förfärlig. Dagarna och nätterna förlöpte i böner och grubblande. Varför detta lidande? Ville Gud säga något? Eller ansattes han av Mörkrets makter? Plötsligt, i slutet av juli, fick han en uppenbarelse. Han insåg att han var en martyr, ett offer för Antikrists växande makt. Under påföljande år mognade visionen. 1348, när Johannes var inspärrad i ett fängelse i Rieux, söder om Toulouse, anlände digerdöden till landet. Även Johannes insjuknade i pesten, men han överlevde. I sina visioner såg han nu svärmar av flugor, som påminde honom om bibliska gräshoppor. Johannes skrev därpå, 1349, färdigt sin Liber secretorum eventuum för kardinal Guillaume Court, som höll på att undersöka huruvida den fängslade franciskanen var renlärig eller kättare. Verket fick stor spridning. Snart översattes det till folkspråk.

Enligt Johannes av Rupescissa skall Antikrist anlända, gripa makten och härska i triumf under tre och ett halvt år före 1370. Hans ankomst skulle förebådas av tre stora gudomliga hemsökelser. De två första hade redan inträffat: svälten och pesten år 1347 samt anhopningen av otaliga lik i digerdödens år 1348. Nu stundade jordbävningar. År 1370 skulle Kristus återkomma och besegra Antikrist. Ett antal krig kommer därefter att äga rum mellan 1370 och 1415, med följd att romerska riket förflyttas till Heliga landet. Detta blir, förkunnade Johannes, inledningen på tusenårsriket, ett millennium av fred på jorden. Men mot slutet av tusenårsperioden skall värre tider stunda, och omkring år 2370 kommer, profeterade han, de fruktansvärda händelser inledas som föregår Yttersta domen.

Detta var alltså ett budskap som folk med stort intresse och synbar entusiasm tog till sig på 1350- och 1360-talen, uppenbarligen eftersom det sågs som en förklaring till dåtidens elände, och eftersom profetian gav sken av att det inom kort skulle bli bättre. Dessutom förlades jordens undergång till en behagligt avlägsen punkt i framtiden.