Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På många håll kan man läsa att de kristna lärofäderna under antiken och medeltiden accepterade slaveriet som en del av naturens ordning. Hur går det ihop med aposteln Paulus yttrande att alla är lika inför Gud, såväl jude som grek, såväl slav som fri? Se exempelvis Galaterbrevet 3:28.

Motsägelsen är endast skenbar. Paulus var inte motståndare till slaveriet. Han var en kristen tänkare som var påverkad av hellenistisk filosofi. Liksom hellenistiska filosofer ställde sig Paulus bakom idén att det fanns mer än en typ av slaveri. Det kunde vara både juridiskt och andligt. En vis man är aldrig slav, medan en dum och okunnig person är slav under dumheten och okunnigheten. Ytterst, när människan konfronterar Gud, upphävs dessutom alla skillnader människor emellan och även de juridiska olikheterna blir oväsentliga. Dessa resonemang ligger till grund för Paulus bemödanden att få kristna slavägare att behandla sina ofria som medmänniskor – men han är inte ute efter att tvinga dem att släppa slavarna fria.

I de brev som har tillskrivits Paulus, till exempel Efesierbrevet och Kolosserbrevet, står klart och tydligt att slavar och herrar skall visa varandra ömsesidig kärlek och hänsyn: ”Ni slavar, lyd era jordiska herrar ärligt och uppriktigt och med respekt och fruktan så som ni lyder Kristus. […] Och ni som har slavar, handla på samma sätt mot dem och använd inga hårda ord. Ni vet ju att de och ni har samme herre i himlen, och han tar inte hänsyn till person.” (Ef 6:5, 9). ”Ni slavar, lyd i allt era jordiska herrar, inte som inställsamma ögontjänare, utan ärligt och uppriktigt, i fruktan för Herren. […] Ni som är herrar och har slavar, låt dem få vad som är rätt och skäligt. Tänk på att ni också har en herre – i himlen.” (Kol 3:22, 4:1.)

Paulus gör alltså skillnad på förhållandena på jorden, där slaveri är en självklarhet även för honom, och relationen mellan människan och Gud. Faktum är att slaveriet som institution inte angrips på ett enda ställe i Nya testamentet. Kyrkofäderna var av samma åsikt, eftersom slaveriet var en naturlig del av deras samhälls- och människobild. Även den störste av alla västerländska kyrkofäder, Sankt Augustinus av Hippo, som uppfattade slaveri (liksom allt annat herravälde) såsom något av ondo, accepterade institutionen som ett gudomligt straff för människans syndfullhet. Epokens kristna såg det förvisso som en from och lovvärd handling att frige slavar, men det var inget man officiellt yrkade på.