Historisk biodling

Häromdagen fick vi en burk honung av en av mina svärföräldrars grannar, som ägnar sig åt biodling. Dessutom finns det en stor artikel i dagens SvD om bin (IDAG, s. 24 f. – om bikuporna på Kulturhusets tak och hos olika företag i Stockholm). Frågan har därför inställt sig hur länge man har ägnat sig åt sådant i Sverige och hur biodlingen gick till under den äldsta epok för vilken vi har goda källor. Detta ger mig en osökt möjlighet att rekommendera en bok i ämnet, Erik Husbergs Honung, vax och mjöd. Biodlingen i Sverige under medeltid och 1500-tal (Göteborg 1994). Huvuddelen av nedanstående resonemang kommer därifrån.

Ett sätt att införskaffa honung var att hämta det från naturens egna bin. Sådan honung kallas vildhonung, på medeltidslatin mel siluestre. Det är emellertid säkerställt att en stor del av behovet täcktes av bondgårdarnas egen biodling. Att bina har varit populära på gårdarna i tusentals år – allt tyder på att så har varit fallet – beror bland annat just på vårt behov av sötningsmedel. Socker slog igenom på allvar först på 1600- och 1700-talen, varför honung i flertalet historiska kulturer i vår del av världen har varit mycket viktigare än denna relativa senkomling. Honung användes också i mediciner och till att brygga mjöd. I en svensk läkebok från senmedeltiden förekommer honung i omkring 50 recept, i en annan i 77. Dessutom bidrog bina med vax till ljustillverkning. För senmedeltiden och 1500-talet kan vi i detalj beräkna åtgången av vaxljus i några svenska kyrkor, och resultatet visar att biodlingen (samt importen av vax, särskilt från Baltikum) måste ha varit stor. Lägg därtill att den skriftliga dokumentationskultur som växte fram på 1200- och 1300-talen krävde vax. När man beseglade brev skedde detta med sigill och bivax.

Det råder inget tvivel om att både vildhonungsletande och biodling var vanligt förekommande i de södra delarna av det medeltida Sverige. Lagarna ägnar stort utrymme åt reglerna rörande äganderätten till hittebin ute i skogarna. Särskilt Östgötalagens byggningabalk ger oss god information. Avtal träffades mellan markägare och bijägare, som vandrade ut i skogen för att leta upp djuren. En möjlighet var att bruka fångststockar (”skruvar”) för att locka fram dem, men de verkligt skickliga hade en annan metod. Med sig på markerna hade jägaren ett kärl försett med lock, i vilket man hade rört ihop en blandning av honung och vatten, vars doft lockade till sig bin. När bina tagit sig in i kärlet satte jägaren på locket och väntade en kort stund. Sedan tog han bort locket och iakttog vart de frisläppta bina begav sig. Då trädet påträffats måste bisamhället omlokaliseras till gården. Trädet fälldes, eventuellt efter att man först rökt ut bina. Sedan kapades trädet ovanför och nedanför binas hem. Den ihåliga stocken försågs med botten och koniskt barktak, varpå den ställdes upp vertikalt i bigården där hemma.

En kritisk punkt i biodlingen inträffade när bina började svärma. Vid denna tidpunkt lämnar bidrottningen bisamhället med omkring hälften av sina undersåtar. (Först samlas svärmen i en klunga nära den gamla bostaden, men efter ett tag flyger de iväg för att sätta nytt bo.) Under medeltiden trodde man att det var binas kung som gav sig ut ur stocken. För att hindra honom sökte man överrösta hans befallningar genom att föra oväsen, till exempel slamra med kärl.

Omsättningen på bin var hög. Det hände visserligen att man skattade bina, det vill säga blåste rök på dem så att de drog sig undan medan man tog honungen från stocken, men det var vanligare att bina slaktades, till exempel genom dränkning eller genom att de bedövades av brinnande svavel och sedan begravdes i jord. Vid både slakt och skattning avslutades processen med att biskötaren kramade ur vaxkakorna med en linneduk. Väl att märka är skildringarna av bislakt jämförelsevis sena, från 1700-talet. Vi saknar goda källor till hur det gick till dessförinnan.

Detta brutala sätt att skaffa fram honung kunde endast fungera eftersom svärmningsfrekvensen var hög och det fanns gott om vildbin. En biodlande bonde kunde ständigt fylla på beståndet genom nya expeditioner till skogen.