Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Är det verkligen sant att kejsar Nero lät bränna ned hela Rom, och att han spelade lyra medan förödelsen pågick, varefter han skyllde branden på de kristna? Detta händelseförlopp skildras i filmer och romaner, men har det en verklighetsbakgrund?

Roms brand under Neros regeringstid har en mycket tragisk verklighetsbakgrund. Mitt under högsommaren år 64 utbröt en våldsam eldsvåda som ödelade en stor del av staden. Tacitus – vår bästa källa – hävdar att det tog sex dagar innan de sista flammorna slocknat och att tio av fjorton romerska distrikt eldhärjades. Plinius den äldre, som också är samtida med händelsen, nämner branden i förbigående, men utan att ge oss mycket kött på benen.

Ingenting tyder på att Nero ens var i Rom när branden pågick. Tvärtom: enligt Tacitus befann han sig i Antium. Tacitus rapporterar att Nero, när han hörde talas om branden, hastade till Rom för att göra allt som stod i hans makt för att hjälpa de drabbade, att han ordnade rum åt de nödställda och skaffade fram mat för att undvika en svältkatastrof. Framför allt lät Nero bygga upp den nedbrända staden på ett sådant sätt att framtida brandkatastrofer skulle kunna undvikas, med större mellanrum mellan husen än tidigare.

Nero förefaller med andra ord ha varit oskyldig. Om vi får tro Tacitus – som inte har något skäl att hylla Nero – gjorde han bara sitt jobb som kejsare. Att rykten likväl spreds om att han varit inblandad i branden berodde på att Nero, under återuppbyggnadsfasen, tog tillfället i akt att bygga ett nytt palats åt sig själv, Domus Aurea (”Gyllene huset”). I detta läge skall Nero ha skyllt branden på kristna för att slippa vara syndabock själv och därmed ha startat den första kristendomsförföljelsen.

Eftersom Nero efter sin död blev föremål för åtskillig negativ propaganda blev det normalt att förknippa honom med branden och beskylla honom för att ha orsakat den, men historiskt sett finns det inga skäl att hålla fast vid dylikt baktaleri. Det mest sannolika är att branden orsakades av samma skäl som övriga stadsbränder – det vill säga av en olyckshändelse. Sådana var inte ovanliga i Rom. Det som gjorde 64 års brand speciell var inte att den ägde rum att den drabbade en ovanligt stor del av staden.