Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vad är egentligen en eriksgata? Hur länge har de svenska kungarna genomfört en sådan resa? Och vad betyder ordet?

Dessa är några av de vanligaste frågor jag får, både i mailboxen och när jag är ute och föreläser. Varje svar riskerar förvisso att resultera i ilskna reaktioner, eftersom det är infekterade frågor med många åsikter, men nu kan det vara dags att närma sig problemet igen.

I vår tid är eriksgatan en samlande benämning på de resor som regerande monark i Sverige utför efter trontillträdet. Det kan röra sig om ett flertal separata resor, till exempel en eriksgata i Västergötland, en i Blekinge, en i Skåne, osv. Liknande symboliska resor är kända från de senaste seklerna, men när ordet eriksgata förekommer i historisk litteratur brukar man i regel åsyfta betydligt viktigare resor, vilka är kända från medeltiden och 1500-talet. Eriksgatan var på denna tid en resa av stor politisk betydelse, en integrerad del av kungavalet och trontillträdet. Under eriksgatan erkändes den nye kungen som härskare av de olika landskapens (egentligen ”ländernas”) tingsförsamlingar. Liknande resor genomfördes i andra länder, till exempel Danmark.

Vad ordet betyder är okänt. Det kan mycket väl gå tillbaka på mansnamnet Erik. Men vilken Erik? Om termen stammar från 1200-talet eller 1300-talet är det troligen Erik den helige, helgonkungen, vars reliker förvarades i Uppsala (där resan inleddes). Om termen är äldre – ja, då har vi ingen aning. Erik Segersäll? Kanske. Men termen behöver inte alls ha något med namnet att göra. En annan hypotes går ut på att ordet ”erik” går tillbaka på ordet ”ed”. I så fall betyder termen ”edbekräftelseresa” eller ”edgångsresa”. (Det finns fler gissningar, men alla ryms inte i en blogg.)

Hur gammal är då ritten? När började kungarna rida runt mellan tingen? Eller rättare sagt: när formaliserades ritten till en institution som fick namnet eriksgata? Inte heller detta är känt. Vi vet således inte om kung Ragnvald befann sig på en regelrätt eriksgata när han blev ihjälslagen på 1120-talet som straff för att ha brutit mot procedurerna. Däremot är det belagt att Magnus Eriksson genomförde en eriksgata år 1335. I samme Magnus landslag (ca 1350) skildras och regleras eriksgatan noggrant. Därefter är källorna vältaliga om företeelsen. På 1400-talet red minst fyra monarker en eriksgata.

Huruvida någon kung red ritten före Magnus Eriksson är okänt, men det är sannolikt. En liknande ritt nämns i Äldre Västgötalagen (där den dock inte kallas eriksgata). Traditionellt brukar denna lag dateras till 1220-talet. Även i senare landskapslagar förekommer hänvisningar till eriksgatan. Ritten som sådan var alltså inget som Magnus Eriksson uppfann, även om han kan ha vidareutvecklat institutet.

Möjligen har vi en ledtråd till eriksgatans funktion i det faktum att Uppsala uttryckligen nämns som startpunkt för ritten (därefter red kungen genom Södermanland, Östergötland, norra Småland, Västergötland, Närke, Västmanland och Uppland). Uppsala var inte en (i ordets strikta bemärkelse) politisk centralort utan en kyrklig. Här residerade ärkebiskopen, först i Gamla Uppsala, från och med andra hälften av 1200-talet i den nuvarande staden, som tidigare hette Östra Aros. Det är ingen djärv gissning att kyrkan var inblandad i transformationen av den äldre kungaritten genom landet till en formaliserad eriksgata. De stridande fraktionerna i riket kan ha uppfattat Uppsala som neutral mark, helgad genom ärkebiskopens närvaro. Vi kan åtminstone spekulera i att valet av Uppsala som utgångspunkt var en kyrklig kompromiss mellan representanter för olika bygder, släkter och partigrupperingar.

Något som komplicerar forskningen om eriksgatans äldre historia är att ritten ofta redovisas ur ett regionalt perspektiv. I Äldre Västgötalagen är vinklingen självfallet västgötsk. Lagtexten uttalar sig endast om den situation som kunde uppstå när en icke-västgötsk kung red in i området, inte om situationer i vilka kungen redan erkändes i Västergötland, till exempel om han själv var västgöte. Dylika dilemman har resulterat i otaliga kontroverser mellan forskare. Vad betyder exempelvis den kryptiska formuleringen i lagen att ”svear äger rätt att konung taga och konung vräka” (swear agho konongh at taka ok swa at wraekae)? Räknas västgötar som svear eller inte? Nej, säger vissa forskare, som tolkar det som om folk i Mälardalen hade rättigheter som folk i Götaland saknade. Ja, säger andra, som uppfattar ”svear” som en övergripande term för folk i det som på latin benämndes Sueonia, ”sveaväldet”. Kontentan av diskussionerna är att vi inte vet vad källtextens svear syftar på – termen kan syfta på upplänningar, på folk i Mälardalen, på invånare i hela det svenska politiska systemet, på stormannagrupper i allmänhet, och så vidare. Nöten blir inte lättare att knäcka av det faktum att det juridiska språket ofta är konservativt. De formler som används i lagtexter från 1200-talet kan mycket väl gå tillbaka på muntliga regler från 1000-talet eller 1100-talet och behöver därmed inte reflektera maktsituationen vid lagens slutliga nedtecknande.

Fler bloggar