X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom många vet att jag en gång i tiden skrev en bok om digerdöden händer det ofta att jag får frågor om denna vår värsta katastrof genom tiderna, men jag gör mitt bästa för att sprida ut dem över året i syfte att inte irritera den del av läsekretsen som till äventyrs finner dylika ämnen lite väl makabra. Ett återkommande spörsmål gäller vilken enskild ort som drabbades allra värst av farsoten, och eftersom jag idag faktiskt befinner mig på orten ifråga tar jag mig friheten att besvara frågan.

Svaret är Kairo. Skälet till att Kairo drabbades allra värst är att det var en ovanligt stor stad med hundratusentals invånare. Ingen annan stad i Europa eller Västasien kunde konkurrera demografiskt med Kairo, och därför skördade pestbakterien ovanligt många offer just här. Forskaren Michael Dols har beräknat att antalet döda i Kairo under peståren 1348–1349 uppgick till fler än 200 000, vilket torde motsvara ungefär en tredjedel av metropolens befolkning. Till detta bör man lägga att många människor flydde i panik ur staden, något som särskilt drabbade förstaden Fustat, som på 1400-talet var en skugga av vad den en gång varit. Ögonvittnen har redogjort för hur både Fustat och andra delar av den egyptiska huvudstaden övergivits och rasat samman. Vad som tidigare varit folkrika kvarter var nu föga mer än ruiner.

Pesten medförde en akut brist på likbårar, varför de döda kropparna bars bort på plankor, dörrar, stegar och till och med i korgar. Liksom i Europas storstäder tvingades myndigheterna tillgripa massbegravningar; bland annat lades liken i hastigt uppgrävda diken. Från en senare epidemi i Kairo (åren 1397–1398) rapporteras att döda människor lastades på kameler och forslades ut ur staden, antingen till begravningsdiken eller till Nilen, där de dumpades. Övermåttan giriga personer var inte sena att dra nytta av katastrofen. Det behövdes folk till att recitera böner och bära lik under de otaliga processionerna till moskéer och gravplatser, för vilket relativt höga löner utbetalades. För flertalet Kairobor var dock processionerna av bårar och likkistor, ackompanjerade av vilda klagotjut och gråt, en eskalerande fasa. Ögonvittnen jämför dem med schakaler som skrämmer bort alla djur från omgivningen när de visar sig. Förutom begravningstågen organiserades böneprocessioner med läsning av Koranen. Folk samlades i moskéer för att be tillsammans eller slöt upp bakom kalifens fana för fromma vandringar genom staden.

En grupp som drabbades särskilt hårt var mamlukerna, de huvudsakligen turkiskspråkiga slavsoldater som upprätthöll makten över sultanatet. I nästan samtliga rapporter från pestutbrott i Kairo, såväl digerdöden som senare epidemier, betonas med skärpa att dödligheten var mycket hög bland ”sultanens mamluker” (mamalik sultaniyah). Soldaterna gjorde sällan några försök att fly från epidemierna utan förblev stationerade i huvudstadens barracker. Deras inflytande var beroende av närvaro i maktens centrum. Om de flydde från Kairo riskerade de att manövreras bort och mista egendomar.