X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har ofta fått frågan, särskilt avseende 1600-talet. Varför framställde Peter Paul Rubens och de andra barockmålarna ideligen kvinnor som feta, om det inte var för att fetma ingick i dåtidens kvinnoideal? Redan i äldsta forntid avbildades ju kvinnor som fetlagda, som i fallet med den mer än 20 000 år gamla skulpturen Venus från Willendorf – varför, om inte för att man tyckte att det var snyggt?

Det vanliga svaret är att visst, fetma har ofta betraktats som tjusigt, sexigt och allmänt eftersträvansvärt, särskilt på 1600-talet. Men om vi granskar argumenten närmare finner vi inga egentliga belägg. De personer som uttalat sig i frågan har nästan alltid uppfattat fetma som ett hälsoproblem, ungefär som vetenskapen gör idag. Hippokrates, den antika läkekonstens fader, konstaterade att fetma dels är en sjukdom i sig, dels leder till andra sjukdomar. Inom kulturens sfär har man drivit med feta personer som löjliga, syndiga eller bara allmänt misslyckade – välkända exempel finns inom det antika dramat och i den medeltida kristendomens skildringar av frosseri.

Bakom uppfattningen att fetma trots detta har uppfattats som vackert finns även en strukturell företeelse: det normala var ju att folk aldrig hade möjlighet att bli överviktiga eftersom de snarare riskerade att svälta ihjäl. Före 1900-talet var undernäring ett folkhälsoproblem. Endast de förmögna, den lilla minoritet av mänskligheten som hade råd att äta och dricka mycket och gott, löpte följaktligen risken att bli tjocka. Därmed blev fetma ett tecken på rikedom och makt, vilket – har man menat – resulterade i att det utvecklades till ett skönhetsideal. I förlängningen av resonemanget har man brukat lägga in åsikten att kvinnlig fetma rimligen måste ha uppfattats som ännu mer exklusiv än manlig, eftersom en karl som hade råd att även låta hustrun bli tjock rimligen måste ha varit mycket framgångsrik.

Resonemangskedjan låter övertygande, men faktum kvarstår att den inte kan ledas i bevisning. När medeltida skribenter kommenterar dåtidens kända överviktiga, exempelvis den franske kungen Ludvig den fete, är det inte med beundran. Tvärtom. Deras fetma uppfattas som ett bekymmer och hälsoproblem, inte som något värt att efterlikna. Idealet var att folk, både män och kvinnor, skulle vara lagom välnärda – utanför svältriskens domäner – men inte att de skulle vara fetlagda. Det är ur detta perspektiv man bör tolka Rubens kvinnoskildringar. När barocktidens stormän (och deras kvinnor) likväl lade på hullet var det en konsekvens av deras livsstil, inte en följd av att de ville vara stiliga. Undantag fanns, men de var just undantag – jag har exempelvis hört sägas att Kristian IV av Danmark gärna sökte se fetare ut än han var när han skulle porträtteras, men jag har inte kunnat belägga påståendet.

I västerländsk kultur har alltså fetma ytterst sällan varit ett skönhetsideal. Om vi däremot vänder blicken mot andra kulturkretsar är det inte svårt att finna belägg för att man har förknippat fetma med hög status. Så är fallet i de historiska kulturerna i Polynesien, liksom i delar av Afrika. I Niger och Mauretanien har kvinnor rentav utsatts för tvångsgödning för att bli så feta (det vill säga attraktiva) som möjligt, en praxis som än idag fortlever i vissa stamsamhällen.