Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag släpper jag fram en favorit i repris. Jag får ofta, senast den 7 september, frågan om huruvida Gustaf V verkligen menade allvar med sitt abdikationshot under midsommarkrisen 1941, eller om det bara var något som Per Albin Hansson hittade på och/eller utnyttjade för att få igenom sin vilja. Jag har svarat på liknande spörsmål förr, men här kommer det igen.

Det gäller alltså den så kallade midsommarkrisen 1941. Enligt vad man kan läsa sig till i åtskilliga verk hotade Gustaf V att abdikera från tronen om inte den svenska regeringen lät Division Engelbrecht (163:e infanteridivisionen, en stridande division med 14 712 tyska soldater) färdas med tåg igenom norra Sverige, från Norge till Finland. Frågan är huruvida detta är ett rykte eller om kungen verkligen hotade att lämna sitt ämbete.

De yttre händelseramarna är väl kända. Sedan tyskarna lämnat över sin begäran debatterade regeringen, utrikesnämnden och riksdagens partigrupper frågan. Inom de borgerliga partierna var man positivt inställd till Tysklands önskemål. Socialdemokraterna var splittrade. Många var emot, men inte statsminister Per Albin Hansson. Utrikesministern, yrkesdiplomaten Christian Günther, var även han för ett ja till Tyskland.

Gustaf V:s påstådda abdikationshot framfördes inte av kungen själv i en av dessa debatter utan indirekt, av Per Albin Hansson, när frågan debatterades i den socialdemokratiska partigruppen. Om inte socialdemokraterna slöt upp bakom partiledarens egen linje skulle kungen abdikera, hävdade Per Albin. På detta sätt sökte statsministern skapa rättning i ledet och få över flera skeptiker på sin sida – få ville ju medverka till att frambesvärja en konstitutionell kris under andra världskriget. I vilket fall som helst segrade Per Albin Hanssons linje och regeringen sade ja till Tysklands begäran. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes infanteridivisionen till Finland, under bevakning av svensk trupp.

Hade kungen verkligen sagt att han ämnade abdikera? Eller bluffade statsministern (måhända med monarkens goda vilja)? Ingen vet. Per Albin Hansson avled 1946, Gustaf V 1950, och de tog med sig svaret i graven. Personligen är jag dock mycket tveksam till huruvida hotet var allvarligt menat. Skälet är vår kunskap om hur Gustaf V brukade agera i andra krissituationer. Han abdikerade inte i samband med de interna svenska debatterna 1914–1917 (försvar, rösträtt, m.m.) eller i samband med det av honom djupt avskydda försvarsbeslutet i mitten av 1920-talet. År 1941 var kungen till åren kommen och var inte lika aktiv inom politiken som tidigare. Möjligen kan han ha blivit tillfälligt upprörd – det blev han ofta, men den politiska ilskan lade sig i regel kvickt – och sagt något till Per Albin om att ett avslag vore så idiotiskt att han kände för att abdikera. Men skulle en ålderstigen, konservativ och pliktmedveten kung på allvar ha planerat abdikation uteslutande för att låta tyska soldater åka på svensk järnväg, och därmed personligen försätta landet i en kris mitt under kriget? Knappast.

Fler bloggar