Barnabas och Gaddafi

Under de senaste dagarna har jag gjort den kristna påsken till tema och skrivit blogginlägg som uppenbarligen har upprört en och annan läsare. När jag ser över kommentarerna finner jag att vissa i läsekretsen menar att vi historiker överhuvudtaget inte skall ägna oss åt att studera gamla legender och skrönor. Faktum är att vi använder sådant material hela tiden, inte för att finna ”sanningen” utan för att forska om trosföreställningar och mentalitet i gången tid – hur folk föreställde sig världen och makterna, hur man relaterade till begrepp som ont och gott, hur man skapade syndabockar och målade upp fiendebilder, osv. I vilket fall som helst är påsken snart över, och då lämnar jag detta tema tills vidare. Men idag är det ännu en helgdag, varför ni som upprörs av att jag skriver om nytestamentliga protagonister får stå ut i några minuter till.

Mitt avslutande nytestamentliga blogginlägg fokuserar på en av de mest beryktade förfalskningarna i hela genren, det så kallade Barnabasevangeliet. I centrum för texten står Barnabas, som i Bibeln dyker upp först i Apostlagärningarna, dvs. en bra stund efter den första kristna påsken. Där anges att han stammar från Cypern, är medlem av den kristna församlingen i Jerusalem och blir följeslagare åt Paulus. I det evangelium som bär hans namn framstår emellertid Barnabas som Jesu främsta lärjunge.

Enligt en spridd (men antagligen osann) historia skall Barnabasevangeliet ha upptäckts av en slump i slutet av 1500-talet. En italiensk munk, Fra Marino, satt en dag i förtroligt samtal med sin vän, påven Sixtus V. De befann sig i påvens privata bibliotek. Sixtus blev trött och slumrade till. Då upptäckte plötsligt Fra Marino en bok med ett evangelium som han aldrig hört talas om – Evangelium enligt Barnabas. Han läste boken, stal den, tog till sig budskapet och konverterade till islam.

En av Barnabasevangeliets stora skurkar är Paulus. Enligt författaren har Paulus saboterat den sanna kristendomen genom att ljuga ihop en historia om att Jesus skulle vara Guds son. Paulus har också hittat på att omskärelsen är onödig och att det är tillåtet att äta oren föda. Dessutom har Paulus förtigit åtskilligt, till exempel att Adam, enligt Jesus, kort tid efter jordens skapelse skall ha sett orden ”Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans budbärare” skrivna i skyn.

Enligt Barnabasevangeliet blev Jesus aldrig korsfäst. Judas (som är ännu skurkaktigare här än i de övriga evangelierna) försöker visserligen förråda honom, men Gud räddar Jesus, med följd att Judas grips av misstag (eftersom Gud ser till att förändra hans utseende) och korsfästs i Jesu ställe. Jesus återkommer sedan och förklarar att människorna hädanefter skall leva i den falska tron att han dog på korset, men att Muhammed skall avslöja sanningen.

Det äldsta kända exemplaret av Barnabasevangeliet är en italiensk handskrift från andra hälften av 1500-talet. Det skrevs troligen av en italiensk munk (dock knappast skrönans Fra Marino) som blivit muslim, antingen på 1300-talet eller på 1400-talet. Texten upptäcktes sedermera av den preussiske rådsherren J.F. Cramer. I början av 1700-talet köpte han manuskriptet i Amsterdam. Senare hamnade det i Nationalbiblioteket i Wien, och där finns det ännu.

Det är lätt att bortförklara Barnabasevangeliet som en muslimsk förfalskning, men faktum är att texten på 1900-talet har blivit mycket känd och ofta hänvisas till inom islam. Muslimer nyttjar det gärna som argument mot kristendomen. Enligt en vanlig muslimsk uppfattning var texten accepterad som kanoniskt evangelium i Nya testamentet ända till år 325, varefter det förbjöds och låg fördolt i mer än tusen år.

Som exempel kan nämnas en religionskonferens i Libyens huvudstad Tripoli i februari 1976. Arrangören, landets diktator Muammar Gaddafi, lät lägga ut två verk till samtliga deltagare: Koranen och – som kristen motsvarighet – Barnabasevangeliet. Efteråt berättade en av Vatikanens utsända att Gaddafi, uppenbarligen ärligt nyfiken, hade frågat hur länge det skulle dröja innan påven erkände Barnabasevangeliet, som hans företrädare hade dolt för världens blickar i flera sekler.