Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I äldre svensk historieskrivning är det kortvariga kriget mot det ryska furstendömet Novgorod år 1240 inte särskilt känt. Det nämns inte i Erikskrönikan eller i andra medeltida svenska källor. Likväl förekommer händelsen i många skildringar från modern tid, och det är allt annat än okänt i rysk tradition. Vad var det egentligen som hände?

Vår huvudsakliga källa till kriget är den ryska Novgorodkrönikan. Enligt denna seglade ett stort antal svenskar (ry. svei) till Nevas mynning under ledning av sin härskare (det ord som används är knjaz, vilket kan syfta på en furste, hertig eller jarl) och sina biskopar. Med svenskarna fanns gott om murmaner, sumer och yemer, det vill säga norrmän, finnar (från Egentliga Finland) och tavaster (från Tavastland). Den svenska planen gick ut på att först erövra staden Ladoga (nuv. Staraja Ladoga) och därefter lägga under sig hela Novgorods territorium. Hären slog läger vid den plats där floderna Neva och Izhera möts. Men, som krönikören skriver, ”återigen bevarade och beskyddade den storligen välvillige och barmhärtige Gud, som älskar människorna, oss från utlänningarna, detta eftersom de bemödade sig fåfängligt, utan att lyda Gud.” Furst Aleksandr av Novgorod anlände med krigare från Ladoga och Novgorod och attackerade fienden den 15 juli 1240. Svenskarnas härförare (ry. vojvod) och en i övrigt okänd man vid namn Spiridon stupade. Enligt vissa dog även en svensk biskop. Endast två svenska skepp lyckades ta sig tillbaka längs Neva till Finska viken, medan furst Aleksandr återvände i triumf till Novgorod. Som erkänsla för segern vid Neva kom han sedermera att kallas Aleksandr Nevskij och bli ryskt nationalhelgon.

Skildringen är inte invändningsfri. Ett stort problem är att den nedtecknades långt efter händelserna, på 1300-talet. Dessutom är Spiridon varken ett skandinaviskt eller finskt namn. Syftar månne namnet på en rysk förrädare? Vi har ingen aning. I en annan rysk källa från sent 1300-tal, ”Kung Magnus testamente”, namnges den svenske befälhavaren som Belgerd, vilket torde kunna uttydas som Birger. I så fall kan det, om namntraditionen är korrekt, syfta på Birger Magnusson, den blivande Birger jarl, som enligt Erikskrönikan förde krig i Tavastland och alltså tidvis befann sig på den östra sidan av Östersjön. Men det finns fler problem. Vi känner till de svenska biskoparna vid tiden för fälttåget, och samtliga överlevde år 1240. Att norrmännen skulle ha deltagit är osannolikt, eftersom det rådde inbördeskrig mellan kung Håkon och jarl Skule, en fejd som avslutades först i maj 1240. Norrmännen var alltså upptagna med egna strider och lär knappast ha övervägt en invasion av Ryssland.

Ännu mer problematiskt blir det om vi sätter in 1240 års händelse i ett större perspektiv. Vid samma tid genomförde Tyska orden en stor invasion av västra Ryssland, vilket ledde till ett utdraget krig som avslutades först efter slaget på Peipussjöns is år 1242, odödliggjort av Sergej Eisenstein i filmen Aleksandr Nevskij (1938). Var kanske svenskarnas framstöt ett led i en gemensam katolsk krigsplan? Eller är det tidsmässiga sambandet en slump?

Om dylika ting står det var och en fritt att spekulera. För den som är intresserad kan jag rekommendera forskningsdiskussionen i John H. Lind, ”Early Russian-Swedish Rivalry. The Battle on the Neva in 1240 and Birger Magnusson’s Second Crusade to Tavastia”, Scandinavian Journal of History 16, 1991. Jag har själv varit inne på ämnet i boken Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden (Ordfront, Stockholm 2005).

Fler bloggar