Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På detta datum, den 29 december år 1170, mördades den engelske ärkebiskopen Thomas Becket i Canterburys katedral. Drygt två år efter sin död blev han helgonförklarad och åtnjöt under medeltiden stor popularitet, även i Norden. I Sverige återfinns ännu helgonskulpturer och dopfuntsreliefer med motiv ur Beckets historia, och faktum är att Tomegatan i Lund, som går förbi min egen arbetsplats på Historiska institutionen, är uppkallad efter honom. I hälsingska Trönö förvaras ett relikskrin av förgylld och emaljerad koppar från franska Limoges, daterat till första hälften av 1200-talet, med Becketillustrationer.

Vad var då så speciellt med Thomas Becket? Kärnproblemet i hans tragiska historia var en för medeltiden typisk konflikt: kampen mellan den andliga och den världsliga makten, mellan kyrka och kung. Eftersom biskoparna utövade stort inflytande över hela samhället, besatt en formidabel ideologisk auktoritet och hade vidsträckta ekonomiska resurser var det viktigt för kungamakten att kontrollera dem. För de biskopar som höll hårt på kyrkans frihet från världsligt inflytande var dessa kontrollförsök en styggelse som måste bekämpas, med följd att uppslitande gräl – allt från utskällningar till regelrätta krig – mellan kungar och ärkebiskopar var vanligt förekommande. Dylikt inträffade även på våra breddgrader. Mer än en ärkebiskop i Lund blev fängslad och/eller dödad på kungligt danskt initiativ.

Thomas Becket var till en början god vän med den engelske kungen Henrik II och fungerade under några år som dennes lordkansler. Sedan han upphöjts till ärkebiskop 1162 – med Henriks goda vilja, eftersom han därigenom trodde sig kunna kontrollera Canterbury – blev emellertid Thomas Becket en orädd förespråkare för kyrkans frihet, i synnerhet när det gällde domstolars jurisdiktion. Resultatet var en långvarig fejd med Henrik.

Slutet på historien är omdiskuterat. Henrik lär ha vräkt ur sig något i stil med ”Kan ingen befria mig från den där besvärlige prästen!” (yttrandet finns i många varianter), vilket några riddare – Reginald FitzUrse, William de Tracy, Hugh de Morville och Richard le Breton – tolkade mycket bokstavligt. De for till Canterbury och slog ihjäl ärkebiskopen i hans egen katedral. Beckets reliker var därefter föremål för vallfart och helgonkult ända till reformationen, då Henrik VIII lät förstöra dem.

Historien har skildrats i filmen Becket (1964, regi: Peter Glenville), efter en pjäs av Jean Anouilh. Richard Burton spelar Becket och Peter O’Toole Henrik II. Filmen är bra, men dess handling skiljer sig på betydande punkter från det verkliga scenariot. I filmen skildras Becket som en anglosaxare, medan Henrik blir en representant för de normander som erövrade England 1066. I själva verket har vi inga belägg för att Becket hade saxiska anor. Tvärtom: både hans mor och hans far härstammade från Normandie. Även själva mordet är felaktigt skildrat. I filmen går de fyra mördarna rakt in i katedralen och dödar Becket, men enligt ögonvittnen försökte de inledningsvis tala honom till rätta. Först när detta misslyckats gick de för att hämta sina vapen.