Norrlands ”erövring”

En frågeställare undrar hur det gick till när Norrland blev svenskt. ”Erövrades” området, det vill säga med arméer, eller gick det fredligt till?

För att svara på frågan måste man skilja på fyra områden: (1) det svenskspråkiga kust- och dalområdet i väster och söder, som sammanfattande kallades Hälsingland under medeltiden, (2) Jämtland och Härjedalen, (3) de finskspråkiga bygderna vid Bottenviken och Torne älv och (4) samernas land. Sistnämnda erövring hade formen av en utdragen process från medeltiden till stormaktstiden, där kampen från svensk sida först handlade om att tillskansa sig skatterätter över samerna på norrmännens och ryssarnas bekostnad, vilket på 1800-talet följdes av en juridisk och ekonomisk annektering av Lapplands naturtillgångar. Jämtland och Härjedalen erövrades med vapenhand, upprepade gånger, i de många krigen mellan svenska och danska makthavare, och särskilt Jämtland led tidvis svårt av härjningarna innan landskapen slutligen blev svenska genom freden i Brömsebro 1645. Inlemmandet av de finska språkområdena är ett omdiskuterat problem med teorier om birkarlar och kväner, vilket kräver ett separat blogginlägg. Nedan håller jag mig till det vidsträckta medeltida Hälsingland.

Gränsen för den svenska kungamaktens faktiska välde i norr gick länge vid Ödmården, det stora skogsområdet mellan Gästrikland och Hälsingland. Gästrikland räknades som en del av Uppland, lydande under svenska kungar, medan området norr därom i praktiken var självstyrande under äldre medeltid. Kristendomen nådde alltså det svensktalande Norrland innan stormännen och bönderna erkände kungens välde. Området var indelat i Alir och Sunded (vilket motsvarade dagens Hälsingland), Medelpad, Ångermanland och spridda kustbosättningar i södra Västerbotten. När vi först möter dessa bygder i skriftliga källor framstår de närmast som bonderepubliker med ytterst vag knytning till kungamakten i söder. I synnerhet på 1200-talet förekom en omfattande nyodling av tidigare obebodda områden vid älvdalarna.

Påven Innocentius II och den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa nämner i brev på 1100-talet Hälsingland som ett eget land, jämförbart med Danmark, Norge, Sverige, Färöarna och Grönland. I en norsk krönika på latin, Historia Norwegiae, skriven under andra hälften av 1100-talet, hävdas att Ångermanland (Angaria) är ett av de länder som gränsar till Norge. Även den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (omkring 1200) gör i praktiken gällande att Hälsingland ligger utanför de svenska kungarnas välde; det har i vilket fall som helst varit ett land dit en besegrad kunde fly. Den norska Sverresagan, som författades vid samma tid, skildrar hur kung Sverre av Norge under en färd genom Hälsingland möter ett uppbåd självmedvetna hälsingar som samlats till ting och beslutat att stoppa norrmännens genomfart, men Sverre skall ha övertalat dem genom diplomati.

Det är fullt möjligt att området mellan Ödmården och Västerbotten tidvis erkände främmande härskares överhöghet på 1100- och 1200-talen, men i så fall kan det såväl ha handlat om norsk överhöghet som svensk. Någon permanent ”erövring” var aldrig aktuell från någondera hållet. Det faktum att hälsingarna före 1314 erlade den så kallade Sankt Olofsgärden till domkyrkan i Nidaros, och inte till den svenska kyrkans representanter, tyder på norskt inflytande.

De svenska dokumenten blir alltmer vältaliga om Hälsingland på 1200-talet, men det är inga glada dokument. Mestadels möter vi klagande biskopar och världsliga makthavare som (förgäves) söker få folket norr om Ödmården att skänka tionde och tribut. I takt med att Mälardalen fick städer, tyska köpmän och en allt starkare kungamakt under Birger jarl och hans söner växte behovet av och intresset för de norrländska kustbygderna. Livsmedel och handelsvaror i Norrland blev mer efterfrågade än tidigare. I början av 1270-talet enades dessutom den svenska och den norska kungamakten om att dela upp Norrland i intressesfärer, vilket underlättade för de svenska kraven på hälsingarna.

Som exempel på svenska framstötar kan nämnas 1257 års krav. Domkyrkan i Gamla Uppsala hade brunnit ned och finansiering behövdes för en återuppbyggnad. Både Birger jarl och ärkebiskop Lars bad norrlänningarna om hjälp. Inget tyder på att orderna åtlyddes och bönerna hörsammades. Även Magnus Ladulås sökte tvinga igenom sin vilja brevledes. Förgäves. I brev från 1297 framgår att hälsingarna ännu inte börjat betala tionde. Dessutom saknar vi skriftliga belägg för att svenska makthavare anfallit området med härsmakt, eller ens övervägt sådana handlingar. Ett fälttåg var kostsamt, och resurserna behövdes på andra håll. Norrland utgjorde ju inget militärt hot mot svenska intressen. Här fanns inget Danmark, Norge eller Novgorod att frukta.

Men sedan hände något. I Erikskrönikans skildring av striderna mellan svenska och ryssar vid Neva omkring år 1300 anges uttryckligen att hälsingarna deltog på den svenska sidan. Enligt 1313–1314 års överenskommelse lovade folket i Alir, Sunded, Medelpad och Ångermanland att under vårvintern 1314 erlägga Sankt Olofsgärden till Uppsala och inte till Nidaros. Folket norr om Ödmården har alltså successivt accepterat svensk världslig och kyrklig överhöghet. Därmed inte sagt att kungamakten alltid fick som den ville. År 1317 slog hälsingarna ihjäl kungsåren (fogden) Lars Karlsson, när han samlade in mer tributer än bönderna ansåg legitimt. Detta skedde, väl att märka, vid en tid då kung Birger Magnussons monarki var hårt ekonomiskt pressad och skattetrycket ökade i många landskap.

Det dröjer till 1320-talet innan vi slutligen ser att de svensktalande bygderna norr om Ödmården och öster om Jämtland är fullständigt integrerade i riket. Senast nu, och under påföljande decennier, började starka kungsgårdar fungera i bland annat Norrala, Hög och Jättendal. De hade antagligen funnits redan tidigare, men nu blev de maktcentra för män som Johan Ingemarsson, kungamaktens förlängda arm i norr. Det var också i detta skede som Hälsingelagen nedtecknades. Senast på 1330- eller 1340-talen togs den i bruk. Uppgifterna om vilka naturaprodukter som ingick i skatt och gärder blir också allt tydligare.

Varför accepterade de norrländska bönderna och stormännen att bli svenska undersåtar? De tycks inte ha tvingats med våld (det kan i alla fall inte bevisas). Förmodligen rörde det sig om samma process som vi kan iaktta i landskap som Värmland, Småland och Gotland. Kungamakten har intervenerat med maktspråk – präster, knektar, rustningar, heraldiska emblem, med mera – och imponerat på stormän, bönder och köpmän. De ambitiösa familjer som anslöt sig till den svenska kungamakten har kunnat stärka sitt välde lokalt och tjäna, både statusmässigt och materiellt, på kopplingen till en överherre. I Hälsinglands fall blir detta förhållande övertydligt från och med 1320-talet, då stora kolonisationsprojekt drogs igång i älvdalarna längre norrut. Hälsingestormännens intressen i Lule älvdal reglerades 1327. År 1328 utfärdade drotsen Knut Jonsson en förordning, enligt vilken de som slår sig ned i landet mellan Hälsinglands nordgräns och Ule träsk tillerkänns fri bosättning samt skattefrihet. År 1335 har vi belägg för expansion i Pite älvdal. Och så vidare. Slutresultatet blev att hela området kring Bottenviken och Bottenhavet integrerades i det svenska riket.

Men det är en annan historia, och detta blogginlägg är redan tillräckligt långt…