X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några månader sedan fick jag en fråga om hur stort inflytande svensken i gemen kunde utöva över bygden och landet före demokratins officiella genombrott i början av 1900-talet. Hur såg det folkliga inflytandet ut under ståndsriksdagens dagar? Hur demokratiskt var lokalsamhället ute i socknarna? Var ”vanligt folk” portade från all maktutövning?

Frågan skulle egentligen kräva en längre utredning, varför jag har dröjt med att besvara den till förmån för enklare spörsmål – vilket naturligtvis är dumt, eftersom det är en av de mest relevanta bloggfrågor jag någonsin fått. Här är i vilket fall som helst en kortare redogörelse för situationen.

Under ståndsriksdagens dagar på 1700-talet och 1800-talet hade Sverige fyra juridiskt – det vill säga genom ett privilegiesystem – avgränsade grupper, som hade rätt att sända delegater till riksdagen. Representanter för adel, präster, borgerskap och bönder möttes med några års mellanrum i var sin samlingslokal, i regel i Stockholm (men andra städer förekom också), för att ta ställning till frågor som berörde riket. Mycket viktiga ärenden diskuterades (och, i praktiken, avgjordes) dessutom i utskott. Så långt är allt lätt att läsa sig till i historieböcker. I dessa brukar det också framgå att endast en minoritet av bönderna och borgarna utövade inflytande över riksdagsarbetet. Det var vanligtvis endast rika bönder och borgare som hade tid, råd och intresse att lämna arbetet och fara till Stockholm för att prata politik. Majoriteten av Sveriges befolkning hade alltså ringa, om ens något, inflytande över rikets stora angelägenheter. Grundproblemet var, som i alla fattiga länder, inte bara att ”vanligt folk” saknade rättigheter utan också den nödvändiga ekonomin och utbildningen för att kunna delta aktivt i politiken. Detta sagt måste det konstateras att situationen var ännu mer odemokratisk i övriga stater på 1700-talet – här fanns idel kungliga envälden och adelsvälden utan tillstymmelse till inflytande för storbönder, handelsmän och hantverkare.

Om vi emellertid vänder oss bort från rikspolitiken till lokalpolitiken blir bilden en annan. Det viktigaste organet på denna nivå var sockenstämman, föregångare till de beslutande organen i dagens kommuner och församlingar (socknen delades i en borgerlig och en kyrklig del år 1862), där kyrkoherden var ordförande. Sockenstämman utövade ett vittgående inflytande över det mesta som var av vikt för ”vanligt folk” i vardagen – reparation av kyrkan, rättskipning, val av klockare, lokal ekonomi, fattigvård, undervisning, brandskydd, och så vidare. Eftersom reglerna för hur beslut skulle tas och verkställas var vaga kom de enskilda individerna ofta att spela en avgörande roll för diskussionernas utgång.

Formerna för den lokala självstyrelsen inom ramen för sockenstämman uteslöt i praktiken de fattigaste svenskarna, men den inkluderade tillräckligt många vanliga bondefamiljer för att systemet skulle vinna stark legitimitet. Även om en svensk bonde omöjligen kunde påverka utrikespolitik och försvar hade han förhållandevis stora möjligheter att göra sin röst hörd och påverka sådant som berörde honom i vardagen. Från detta till demokrati – ”folkvälde” – är steget förvisso långt, men klyftan mellan nu och då är inte fullt så stor som vi ofta inbillar oss.