X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en fråga om en av de mindre kända monarkerna i kungalängden. Vad vet vi om Knut långe, en kung som detroniserade Erik läspe och halte på 1220-talet men efter några år avled, varvid den sistnämnde kunde återkomma på tronen?

Knut blev kung omkring 1229 (både detta år och 1230 förekommer i källorna), sedan den stormannagruppering som kallades folkungar gjort uppror och besegrat barnkungen Eriks trupper i slaget vid Olustrom. Ingen vet vad detta ord motsvarar idag, men det har föreslagits att drabbningen ägde rum vid Ostra i Sundby socken (Södermanland). Inte heller Knuts identitet är helt säkerställd, eftersom vi endast känner till tillnamnet ”långe”. Det har dock föreslagits, på goda grunder, att han torde ha varit medlem av den kungliga släkten och att han egentligen hette Knut Holmgersson. En rådsherre med detta namn är känd från 1220-talet, och vi vet att Knut lät döpa en av sina egna söner till Holmger (namngivning efter farfadern var vanligt förekommande). Väl att märka är det inte alls säkert att Knut långe deltog i upproret mot Erik. Det enda vi kan vara säkra på är att han valdes till kung när Erik var störtad. Knut kan alltså lika gärna ha varit kompromisskandidat som upprorsledare.

Senast år 1231 var Knut erkänd som svensk kung, och redan 1234 avled han, varpå Erik Eriksson återkom. Erikskrönikans författare, som var verksam först på 1320-talet, gör en poäng av att Knuts tid som härskare var kort och påstår att den följdes av en krigisk uppgörelse som slutade med den landsflyktiges återkomst:

Sidhan wart Knuter til konung walder / ok liffde ther epter skaman alder / liffde ther epter skaman riidh. / Ok sidhan wart ather en annor strid. / Erik konung war tha ey seen / ok kom tha i rikit ather i geen.

Mot bakgrund av osäkerheten och den korta regeringstiden är det märkligt att ett antal källor och traditioner har överlevt in i våra dagar, vilka vittnar om Knut långes verksamhet. Han var en av dominikanernas tidigaste gynnare i Sverige. Under senare hälften av 1200-talet nedskrevs en berättelse om deras ankomst till Norden, vari anges att Knut redan år 1220, dvs. innan han blev kung, upplät Sko i Uppland (nuvarande Skokloster) till dominikanerna Simon från Sverige och Nils från Lund. De hade först sökt etablera sig i Sigtuna men stoppats. Dominikanerna blev endast kvar ett par år i Sko för att därefter bege sig till Lund. Att Knut långe fortsatte att gynna kyrkliga ordnar framgår av att Sko istället utvecklades till ett kloster för cisterciensnunnor.

Det är troligt att Knut långes regeringstid sammanföll med en lagrevision. I Östgötalagen hävdas att fordringsägarens rätt att utföra självtäkt (fornsvenska nam; att själv ta sig rätten att utan myndigheters medverkan göra intrång hos annan person) hos gäldenären upphävdes på kung Knuts tid, samt att konungsräfst vart tredje år påbjöds. Det anges inte vilken Knut som avses, men vid en jämförelse med när självtäkt förbjöds på andra håll i Europa förefaller Knut långe vara det logiska alternativet. Den kyrkliga motsvarigheten, pigneratio, förbjöds på koncilier i Frankrike 1215 och 1229.

Ett av de brev Knut långe utfärdade under sin tid som kung har överlevt i vidimationer från 1300-talet. Brevet skrevs 1231 och utgör den skriftliga bekräftelsen på en tomtgåva från Knut till Sankta Marias kyrka i Aros, vilken ibland har tolkats som domkyrkan i Västra Aros (Västerås), ibland som Vårfrukyrkan i Östra Aros (nuvarande Uppsala). På tomten skulle prästens bostad – en av våra första i skrift dokumenterade prästgårdar – resas. Bland donationens vittnen återfinner vi ärkebiskop Olof basatömer, jarl Ulf fase, den näst kungen mäktigaste mannen i riket, samt lagmännen i de båda uppländska folklanden Tiundaland och Attundaland; det senare talar starkt för att det rörde sig om kyrkan i Östra Aros.

Såväl kung Knut som jarl Ulf är numismatiskt belagda. Vid en jordschaktning på Eskilstuna kyrkogård på 1870-talet påträffades mynt med inskriptionen KANVTVS (latin för Knut) samt ett speciellt med inskriptionen VLFIARL (Ulf jarl). Ett av Knuts mynt har en vapensköld med två smala bjälkar (strängar), påminnande om fädernevapnet på hans son Holmgers berömda gravtäcke från sent 1400-tal.

Slutet på Knut långes regeringstid är lika dunkelt som dess början. Enligt både svenska och isländska annaler avled Knut år 1234. I den danska 1200-talskälla som vi kallar Lundaannalerna anges att Erik Eriksson återkom till Sverige redan 1232 (lat. Ericus rex Swecie rediit in terram suam), medan den senare skrivna Erikskrönikan, som ovan framgått, gör gällande att Erik kom tillbaka först efter Knuts död. Det faktum att Ulf fase fortsatte att vara jarl även efter tronskiftet tyder på att det trots krönikans utsago gick fredligt till, och det kan inte uteslutas att Knut och Erik under en tid var samregenter.