Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under de senaste månaderna har jag, till följd av en resa österut i januari, fått en hel del frågor om Finland och dess svenska historia. Ett av de spörsmål som återkommit gäller Erik den heliges korståg på 1100-talet. Stämmer det att vår helgonkung erövrade Finland med våld och genom någon sorts etnisk rensning beredde vägen för svensk kolonisation? Vad vet vi egentligen om korståget?

Detta är en källkritisk paradfråga i svensk historieforskning. Många som läst ämnet på universitetet och är begåvade med gott minne lär känna igen mitt svar. Men för alla ni andra kan det vara nog så överraskande.

Om sanningen skall fram vet vi ytterst lite om kung Eriks verkliga gärningar. Erik den historiske, som jag här väljer att kalla honom, för att skilja den verklige kungen från det fiktionaliserade helgon han utvecklades till efter sin död, grep makten i delar av Sverige någon gång under andra hälften av 1150-talet och dog omkring 1160. Under sin korta regeringstid dominerade han knappast hela landet, eftersom vi har en skriftlig uppgift om att Karl Sverkersson 1158 erkändes som kung av östgötarna. Med säkerhet kan vi endast uttala oss om Erik i hans egenskap av kung i Västergötland, eftersom hans hustru år 1158 råkade in i en dokumenterad tvist med det unga cisterciensklostret i västgötska Varnhem. Om kungens påstådda kvarlevor, som förvaras i Uppsala domkyrka, är de korrekta kvarlevorna vet vi dessutom att Erik dog en våldsam död, eftersom skelettet bär spår efter dödsfall i strid eller genom mord. Vem som dödade honom är ouppklarat, men personligen ser jag inga skäl att betvivla den högmedeltida tradition som pekar ut den danske prinsen Magnus Henriksson, som utövade kunglig makt i delar av Sverige omkring 1160 och 1161, innan Karl Sverkersson röjde honom ur vägen.

Men korståget då? Tyvärr, det är helt okänt i alla 1100-talskällor. Det nämns inte heller i källor från första hälften av 1200-talet. Första gången vi hör talas om kungens krigståg i österled är i Eriks helgonbiografi, som skrevs under andra hälften av 1200-talet. Väl att märka kallas det inte heller här för korståg (denna benämning dyker upp flera sekler senare) och länkas varken till korstågspredikan eller till korstågsprivilegier, något som innebär att inte ens medeltidsmänniskorna trodde att kungens eventuella expeditioner i österled hade påvlig sanktion.

Erik den heliges helgonbiografi är en schablonmättad standardbiografi som inte skiljer sig från flertalet kungliga helgons levnadsteckningar. Författaren eller författarna har utgått från färdiga och välkända mönster för hur en helig kungs leverne skulle utformas i skrift. Erik skildras som en from kung som byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten, upprätthöll lagen och värnade om kristendomen. Han skall ha späkt kroppen, skänkt allmosor, bett mycket till Gud och drivit bort sina köttsliga lustar genom att bada i kallvatten. Folket älskade honom. Därefter skall han ha övergått till nästa fas på helgonkungarnas fastlagda agenda och vänt sig mot Kristi fiender utomlands. Tillsammans med en viss biskop Henrik (som i övrigt är okänd) for han till Finland och sökte övertyga finnarna om kristendomens välsignelser. När de gjorde motstånd och uppror besegrade han dem i strid, varefter han grät bittert över de förtappade själar som stupade utan att hinna frälsas. När missionsprojektet rotts i hamn återvände Erik till Sverige, där han lömskt dräptes av dansken Magnus. I helgonbiografin anges att överfallet ägde rum i Uppsala, dåvarande Östra Aros. (Historien om hur den omvände finnen Lalli mördade biskop Henrik återfinns inte i denna text utan i Henriks egen helgonlegend, som skrevs på 1290-talet och är lika källkritiskt opålitlig som Sankt Eriks. Vi kan inte ens vara säkra på att Henrik har funnits.)

Om vi applicerar källkritik på Erik den heliges helgonlegend och försöker vaska fram Erik den historiske ur texten blir resultatet frustrerande. Ingenting behöver vara sant, varken berättelserna om kungens fromhet eller berättelserna om hans krig i öster. Till och med notisen om kungens död i Östra Aros kan mycket väl vara en efterkonstruktion, tillkommen sedan Eriks reliker högtidligen flyttats över till denna nya biskopsstad på 1270-talet. Kungen dödades uppenbarligen – en naturlig död för svenska 1100-talskungar – men vi har ingen aning om var. Om han dog vid en uppländsk kyrka är det mer sannolikt att det skedde vid den dåvarande domkyrkan i (Gamla) Uppsala än i byn Östra Aros.

Eftersom ingen samtida källa omtalar Eriks krig i öster, eftersom det dröjer mer än hundra år innan någon text överhuvudtaget hänvisar till dylika expeditioner, och eftersom helgonbiografin är starkt tendentiös och låter Erik göra allt det helgonkungar förväntades göra, kan vi inte lita på den. Detta är uppsalakyrklig propaganda från sent 1200-tal, inte historieskrivning. Helgonbiografin är utmärkt som källa till hur man lokalt sökte bygga upp bilden av en idealkung efter kontinentala mönster, men den är värdelös i utforskningen av Erik den historiske. Om inte Eriks son Knut på 1170-talet börjat propagera för faderns helgonstatus (länge med föga framgång), och om inte Uppsalas präster ett sekel senare tagit kungen till sitt hjärta, hade historierna om Eriks fromma bravader i österled knappast existerat.

Att helgonlegenden är omöjlig att använda som underlag för forskningen är inte detsamma som att Erik inte kan ha rest österut. Han kan självfallet ha härjat i Finland, liksom i Baltikum och Ryssland, utan att detta fästs på pränt i några skriftliga källor. Tack vare Novgorodkrönikan vet vi att svenska härskare (dock inte Erik) ibland angrep ryska områden med väpnat folk. Vi vet också att det motsatta gällde: sjörövare från exempelvis Ösel och Karelen var inte främmande för att härja vid svenska östkusten och röva med sig folk, särskilt svenska flickor, till ett liv i slaveri på andra sidan Östersjön. En expedition av denna art ledde år 1187 till att Sigtuna brändes, och både Saxo Grammaticus och den tysk-baltiske krönikören Henrik av Livland har skänkt oss mängder av redogörelser för dylikt elände.

Dessutom är det ett historiskt faktum att Finland successivt inlemmades i det svenska riket under 1200-talet, en process som förmodligen inleddes under 1100-talets andra hälft. Källorna från epoken omtalar i dunkla ordalag diverse krigståg och försök att utbreda kristendomen, men utan att vi kan sätta fingret på en avgörande händelse och en särskild kung. I början av 1170-talet klagade påven Alexander III över att finnarna lovade att bli kristna om man hotade dem med våld men att de började förfölja präster så fort krigarna försvunnit från scenen. Påven Innocentius III nämner år 1216 att Finland är ett land som svenska kungar har ryckt ”ur hedningarnas händer”. Mer konkret än så blir det inte före det stora tavastiska uppror på 1230-talet som föranledde påvlig uppmaning till korståg – men det är en annan historia.