Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag vänder jag mig, för ovanlighetens skull, till australisk historia. Det ryktas att folk från Australien på 1800-talet ägnade sig åt systematisk kidnappning i Stilla havets övärld för att få billig arbetskraft till landet, särskilt till sockerrörsodlingarna. Ett skepp med det svenskklingande namnet King Oscar skall ha varit inblandat. Stämmer detta?

Ja, det stämmer. Företeelsen kallades blackbirding och var ett beryktat inslag i ”arbetshandeln”, labour trade, en eufemistisk omskrivning för en ovanligt brutal form av anskaffning av kontraktsarbetare. Den mest kända incidenten är den så kallade Hopeful-skandalen.

Fartyget Hopeful lämnade australiska Queensland den 3 maj 1884 och sökte sig till Nya Guinea och Bismarckarkipelagen, med öar som New Britain och New Ireland – eller Neupommern och Neumecklenburg, som de kallades under tiden som tyska kolonier vid förra sekelskiftet. I Waracol vid Nya Guineas kust lät kaptenen 30 män komma ombord för att byta till sig tobak, men när de väl var fast på skeppet vägrade kaptenen att låta dem återvända. Melanesierna tvångsenrollerades som kontraktsarbetare. Vid Bentley Bay hotade två vita sjömän, som hade gått iland från Hopeful, att bränna ned en hel by om inte villiga arbetare anmälde sig. När ingen ställde upp brändes byn ned och lokalinvånarna kidnappades. Samma sak hände i Hilliwow och Sanoroa, där en man sköts ihjäl, en fick halsen avskuren och en liten pojke dränktes. Vid ön Coiawata trädde besättningen på Hopeful i kontakt med fem öbor i en kanot. Styrmannen Neil McNeil förstörde farkosten och kidnappade öborna.

Historien kom till pressens kännedom. Den brittiska rättvisan slog till: två medlemmar av besättningen dömdes till döden för mord och ytterligare fem dömdes till långa fängelsestraff för kidnappning. Till de senare hörde kaptenen själv, Lewis Shaw. Men straffen verkställdes aldrig. Den rasistiska opinionen i Queensland rasade över att vita sjömän skulle straffas bara för att de dödat några blacks. Efter protester omvandlades dödsdomarna till livstids fängelse, men samtliga dömda försattes på fri fot redan 1889, fem år efter händelsen.

Ett annat beryktat skepp, verksamt något decennium tidigare, hette mycket riktigt King Oscar. Under andra hälften av 1860-talet gjorde sig sjömännen skyldiga till att skjuta ihjäl melanesier, bränna ned bostäder och förstöra skördar när de mötte motstånd under rekryteringen av arbetskraft. Så fort de kommit över blivande arbetare stoppades dessa in i skeppets lastutrymme och kedjades.

Våldsamheter mellan skeppsfolk och öbor i Stilla havet är alltså väl dokumenterade, och australierna var inte ensamma om att bete sig vidrigt. Ett verkligt skräckexempel är den räd med tjugo skepp som genomfördes i östra Stilla havet 1862–1863 för att skaffa arbetare till plantager och gruvor i Peru.

Väl att märka byggde huvuddelen av labour trade-företeelsen snarare på lurendrejeri än på regelrätta överfall. Västerlänningarna lockade de presumtiva arbetarna med löften om rikedomar. De delade ut presenter. Det hände att besättningsmedlemmarna klädde ut sig till missionärer för att invagga öborna i en falsk känsla av trygghet. Sjömännen på King Oscar hade för vana att locka ombord folk med löften om grisar och tobak. När melanesierna ville återvända kedjades de i lastutrymmet. Ett annat vanligt trick var att inbilla öborna att de endast skulle behöva vistas i det främmande landet i mellan en och tre månader, medan de i själva verket tidigast kunde räkna med att återvända efter tre år. Bluffarna underlättades av språkförbistringen. När besättningsmedlemmarna höll upp tre fingrar och utförde en märklig pantomim för att visa hur man skördade sockerrör lär ytterst få ha insett konsekvenserna av vad de lurades att gå med på.