Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det cirkulerar motstridiga uppgifter i media och i diverse historiska referensverk om hur termerna England och Storbritannien skall användas. När upphör England att vara England och blir Storbritannien? Vilken term är mest relevant att bruka för exempelvis 1700-talet?

I skrifter som behandlar epoken före 900-talet, då de anglosaxiska rikena förenades till ett (England), bör man vara försiktig med båda termerna. Istället bör man tala om Wessex, Mercia, Northumbria, Sussex, Kent eller något av de andra rikena i det som senare blev kungariket England. Därefter gäller det att hålla isär England från de andra monarkierna som existerade på ön, i synnerhet Skottland. Det fanns även självständiga walesiska riken till 1200-talet, då det sista integrerades med våld i England. Men så långt är det inga större problem. De flesta som uttalar sig om England i historisk litteratur har inga svårigheter att skilja England från Skottland, särskilt som rikena ofta var fiender.

Från och med 1600-talet blir det svårare. År 1603, då den (walesisk-) engelska dynastin Tudor dog ut, ärvdes den engelska kungatronen av det skotska huset Stuart. Jakob VI av Skottland blev kung av England med namnet Jakob I (på engelska talar man om James VI respektive James I). Väl att märka var det inte fråga om en sammanslagning av de båda rikena. England och Skottland förblev två separata riken, men med gemensam kung – en så kallad personalunion. Även under det påföljande seklet bör man alltså hålla isär de två monarkierna.

Men 1707 hände något. Skottarna miste sitt eget parlament (de fick dock behålla sin kyrka och sin lag). Rikena slogs ihop till ett – Storbritannien. Personalunionen blev därmed en permanent realunion. När man talar om historiska händelser från och med 1707 som berör hela realunionen, till exempel när riket agerar diplomatiskt eller i krig, bör man alltså använda termerna Storbritannien och brittisk. Om man däremot avser något som endast har relevans för det egentliga England (exempelvis om man uttalar sig om den engelska kyrkan, Church of England) bör man självfallet fortsätta att bruka termerna England och engelsk.

Dessvärre är det krångligare än så, om man skall vara petig. Frankrike dyker ofta upp i de brittiska kungligheternas officiella självbild. Ända sedan 1300-talet hävdade engelska kungar att de även var rättmätiga kungar av Frankrike, en titel som inlemmades i den engelska kungliga titulaturen. Frankrike allierade sig ofta med Skottland (eftersom de hade en gemensam fiende i England), och det senare rikets mest berömda drottning, Maria Stuart, var till råga på allt även drottning av Frankrike mellan 1559 och 1560 (gift med Frans II). Alltså: de engelska kungarna gjorde officiellt gällande att de var franska kungar, medan den skotska drottningen var det i verkligheten.

Lägg därtill det irländska problemet. Henrik VIII av England kallade sig från och med 1541 även”kung av Irland” (tidigare hade de engelska kungarna kallat sig ”herre till Irland”). Denna kungatitel bars parallellt med titeln ”kung av England” (från 1707 ”kung av Storbritannien”) ända till 1801, då de båda rikena slogs ihop till ”Förenade kungariket Storbritannien och Irland”. En följd av dessa sammanslagningar är att Storbritanniens flagga består av mönster från tre flaggor: England, Skottland och Irland. I samband med att dagens irländska republik fick full självständighet 1949 började man tala om ”Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland”, vilket är den officiella benämningen idag.

Efter denna utläggning tar jag mig friheten att göra en utvikning om något helt annat. Jag har blivit nominerad som en av finalisterna i omröstningen till årets Kunskapspris, som delas ut av kronprinsessan i Stockholms stadshus den 17 oktober (se vidare på http://kunskapspriset.se/rosta/). Som nominerad får man inte veta varför man blivit utvald eller hur urvalsprocessen gått till, men det är uppenbart att bloggen, och mina övriga populärvetenskapliga ansträngningar, fyller en funktion. Detta gör mig både glad och stolt.