Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under medeltiden fanns det ju en skandinavisk bosättning på Grönland. Förekom det att nordborna gifte sig med sina inuitgrannar? Eller var det vattentäta skott mellan inuiter och nordbor?

Inuiterna, som vi förr kallade eskimåer och som vikingarna kallade skrälingar (samma term användes om indianer), levde ännu inte i de delar av Grönland där nordborna slog sig ned i slutet av 900-talet, varför frågan till en början inte var aktuell. Föregångare till dem hade dock uppehållit sig där tidigare, något nordborna själva var fullt medvetna om. Belägg finns hos islänningen Are Torgilsson ”den vise”, mer känd som Are frode, i dennes Islänningabok (Íslendingabók) från omkring 1130. Are gör gällande att Erik Röde var den förste som koloniserade Grönland och att han hittade på namnet för att locka dit kolonister. Enligt Are fann nordborna rester efter tidigare bosättningar – lämningar av båtar samt stenredskap – vilket, skriver han, tyder på att samma skrälingar som bor i Vinland (det vill säga i Nordamerika) tidigare har levt på Grönland.

I själva verket fanns det inuiter på Grönland, men de levde på helt andra håll, och det dröjde innan de båda folken fick kontakt. Allt tyder på att man, när så skedde, uppfattade varandra som fullständiga främlingar. Av analyser av de skelettfynd som gjorts på platserna för de gamla nordiska bosättningarna framgår att nordborna höll hårt på sin etniska särart. I de isländska sagorna är för övrigt skildringen av skrälingar, både indianer och inuiter, mycket fördomsfull. Det var, om vi skall utgå från sagaförfattarnas attityd, folk man bekrigade och såg ned på. Inte folk man gifte sig med.

Fler bloggar