X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag får frågor om den svenska adelns uppkomst brukar jag ofta göra frågeställarna lite frustrerade genom att konstatera att adel, för svenskt vidkommande, är ett begrepp som importerades från kontinenten under första hälften av 1500-talet. Begreppet fyllde en funktion genom att syfta på person och familj, medan det äldre begreppet frälse i första hand hade syftat på jord och i andra hand på person. Följdfrågan dröjer emellertid sällan: hur uppkom i så fall det svenska frälset, adelns föregångare?

Termen frälse är en sammansättning av orden ”fri” och ”hals”, det vill säga ”med fri hals”. Ursprungligen syftade begreppet sannolikt på bondens frihet i relation till trälens ofrihet, men under äldre medeltid övergick det till att syfta på de fria människor som åtnjöt särskilda förmåner. Hit räknades kyrkans folk (”andligt frälse”) och herremän som från och med andra hälften av 1200-talet bidrog med råd och dåd för att värna landet (”världsligt frälse”). Under senmedeltiden blev även bönder som ägnade sig åt bergsbruk befriade från skatt för sina hemman (”bergsfrälse”).

Som jag tidigare har konstaterat, till vissa kommentatorers vrede, har historieförfalskning via stamtavlor varit mycket vanligt i äldre svensk historia. Detta försvårar för en källkritiskt medveten släktforskares grävande efter frälsesläkters äldsta hävder. En utvärdering av kända ätter som Vasa, Oxenstierna, Trolle, Stenbock, Tott, Banér, Leijonhufvud och Sture visar att vi kan belägga deras anfäder på 1300-talet, inte tidigare. För Bielke, Bonde och Natt och Dag gäller andra hälften av 1200-talet, men längre tillbaka än så kommer vi inte, åtminstone inte med vetenskapligt säkra metoder.

Vissa forskare har hävdat att frälsesläkterna ytterst går tillbaka på de män som tjänade i den kungliga hirden, det vill säga att kungen delade ut privilegier till sina egna följesmän. Andra forskare har gjort gällande att frälset växte fram ur järnålderns bygdeelit, det vill säga från lokala hövdingar. Sanningen är troligen att båda vägarna till frälse förekom sida vid sida, och att dessa skillnader reflekteras i texterna. I de bevarade källorna framgår nämligen att de äldsta kända frälsesläkterna var mycket olika. Redan i Alsnö stadga från omkring 1280 framträder två olika frälsekategorier: riddare och ”svenner av vapen” (väpnare), som hade olika status, och då tycks inte de gamla hövdingarna och de verkliga stormännen ha inkluderats i någondera gruppen. Även senare skulle frälset bestå av olika kategorier människor – av nyadlade uppkomlingar, knapadel, inflyttade utlänningar och stormrika aristokrater.

Att frälset dyker upp i svenska källor under Magnus Ladulås regeringstid (1275–1290) berodde på att kungamakten behövde reglera de plikter och skyldigheter som åvilade krigsfolket. Kungen önskade bygga upp ett slagkraftigt rytteri enligt kontinentalt mönster och samtidigt försäkra sig om att de ryttarföljen som stormännen omgav sig med knöts till kungamaktens system, detta för att minska risken för uppror. Frälsesystemet blev kungens verktyg för att muta in krigarresursen i riket för egen räkning.

Därtill kom ett annat element: frälset utformade successivt en egen kultur. Under 1200- och 1300-talen integrerades det svenska samhället alltmer med kontinentens. Många tyska adelsmän sökte sig dessutom till Sverige och tog med sig sina vanor till det nya landet. Som en följd av utvecklingen började de svenska herremännen utforma en frälsekultur efter västeuropeiskt mönster. Sigill, vapensköldar, heraldiska symboler, herresäten, hövisk litteratur, med mera, bidrog till att ge frälset (eller snarare den förmögna delen av frälset) en särställning. Ju längre fram i historien vi blickar, desto mer måna om sin frälsestatus förefaller familjerna ha blivit. Ett typiskt exempel är de attityder som avspeglas i Erikskrönikan från 1320-talet, vars riddarromantiska scener är kryddade med höviska, allmänt västeuropeiska stereotyper. Under senmedeltiden lät de rikaste familjerna även uppföra stenhus, föregångarna till senare seklers slott, för att markera sin betydelse. En och annan släkt började även nyttja släktnamn, såsom Sture och Trolle, ett bruk som för flertalet frälsefamiljer dock lät vänta på sig till 1500- och 1600-talen.