X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En återkommande fråga, särskilt när jag föreläser i Västergötland och Östergötland, gäller folkungarna. Få enskilda spörsmål i svensk historia har lett till lika många hatiska mejl, telefonsamtal och påhopp från lokalpolitiker och kulturellt intresserade som detta. Jag har föranletts att uttala mig i frågan under mer än ett decennium, och varje gång känns det som att balansera på randen av en åsiktsvulkan. Men frågorna fortsätter att komma.

En av orsakerna till att ämnet är kontroversiellt  är att folkungarna är införlivade med svensk historisk kanon. Verner von Heidenstam skrev en romansvit om dem. På Stora torget i Linköping finns ett Carl Millesmonument vid namn Folkungabrunnen. Och så vidare: det finns folkungareferenser lite överallt. Vad få vet är att de personer som vi brukar kalla folkungar – dvs. Birger jarl och hans ättlingar – inte alls kallade sig så. Förhållandet var det motsatta. Birger jarl och hans familj var inte sällan dödsfiender till folkungarna. Deras egen släkt hette alltså inte Folkungaätten, trots allt som står i gamla historieböcker. Faktum är att den inte har något känt släktnamn, varför många historiker idag antingen kallar den Bjälboätten (eftersom Bjälbo var en viktig egendom i släktens ägo; vi gör på samma sätt med termer som Aspenäsätten, Finstaätten och Fånöätten) eller rätt och slätt ”Birger jarls ätt”.

Ordet ”folkung” (folk-ung) betyder ordagrant ”ättling till Folke”. Men vem var Folke? Och vilka var egentligen folkungarna? Varför har vi använt termen så felaktigt?

Orsaken är att söka i 1600-talets bristfälliga forskning. Från och med Johannes Messenius användande av termen år 1616 brukade man i historisk litteratur länge termen Folkungaätten om den kungliga dynasti som grep makten 1250 och satt kvar på tronen till 1364. Tyvärr gjorde emellertid Messenius fel. Äran av ha spräckt hans folkungaballong går främst till professorerna Sture Bolin, Erik Lönnroth och Sten Carlsson. Deras tolkningar skiljer sig i enskildheter, men de följer samma huvudlinje.

År 1936 visade Sture Bolin att Messenius terminologi vilar på en senmedeltida klosteruppteckning från Varnhem, känd från 1500-talsavskrifter. Enligt denna härstammade Birger jarl från en hedning vid namn Folke Filbyter, som hade tre söner: Ingemund, Halsten och Ingevald. Den sistnämnde blev far till Folke, som bar det latinska tillnamnet grossus (”den tjocke”). Han fick i sin tur en son vid namn Bengt Snivil, far till jarlarna Birger (brosa) och Karl (”den döve”) samt till Magnus Minnesköld, Birger jarls far. Dessvärre, konstaterade Bolin, är den uppteckning Messenius använde otillförlitlig. De äldsta generationerna i släkthistorien räknas idag som halvhistoriska sagofigurer.

Ett annat problem är att vi tidigare trodde att ordet ”folkungar” berodde på att många mäktiga män i en och samma släkt bar namnet Folke. Men så fungerade inte dylika termer under äldre nordisk medeltid. Termer som ”folkungar” var snarare benämningar på partigrupperingar än på släkter i biologisk bemärkelse. Det rörde sig snarare om intressegemenskap än om blodsband. Situationen är välkänd i Norge (heklungar, kuvlungar, ribbungar, slitungar, etc.) och på Island (sturlungar). Adolf Schück, vars tolkning av ordet ”folkungar” skiljer sig från forskarmajoritetens, har rentav hävdat att termen endast var en allmän benämning på medlemmar av hövdingasläkter. Att benämningen försvann omkring 1280 berodde, menar han, på att vi fick ”riddare” och ”svenner” istället.

Folkungarna utgjorde alltså en politisk fraktion, kanske, men bara kanske, grupperad kring en föga känd släktallians. Första gången de förekommer i källorna är år 1210, då de stred mot Sverker Karlsson vid Gestilren. Bland de stupade hörde Folke jarl, som ofta – på osäkra grunder – har utpekats som folkungarnas förste ledare och namngivare. I Uppsalaannalerna nämns att Folke stupade med multi de fulcungis, ”många av folkungarna”, i Gråbrödraannalerna att nobiles de folkongis, ”folkungaädlingar”, dog. Om Folke jarl vet vi inte mycket, men man har antagit att han var son till jarl Birger brosa och Brigida, en illegitim dotter till kung Harald Gille av Norge. I så fall var han släkt med den blivande svenska kungaätten. Det svenska stormannaskiktet var under alla omständigheter litet, och flertalet mäktiga släkter var sinsemellan förbundna genom äktenskapsallianser.

Enligt västnordiska annaler samt Erikskrönikan störtade folkungarna (”folkunga rothe”) kung Erik Eriksson år 1229, vilket ledde till Knut långes uppstigande på tronen. Erikskrönikan pekar även ut de båda upproriska bröderna Holmger (d. 1248) och Filip (d. 1251), söner till Knut långe, som folkungar. Krönikan anger att det uppror som 1247 resulterade i nederlaget vid Sparrsätra var baserat på folkungarnas militära styrkor (”Folkunga sampnado sik ok tha / ok wildo konungenom annan tiid besta. / Erik konunge lykkadis tha bäther / ok wan tha sigher i Sparsäther / Folkunga flyddo ok haffdo tapat, / then bleff döder som thet war skapat.”)

Även vid Herrevadsbro 1251 led folkungarna nederlag, nu mot Birger jarl. Detta nämns både i Erikskrönikan och i de danska Lundaannalerna (hoc anno Folkunga interfecti sunt, ”detta år dödades folkungar”). Erikskrönikan anger även att folkungarna var inblandade i 1278 års uppror mot Birger jarls son Magnus Ladulås, men sedan försvinner de ur historien – för att återuppstå på 1600-talet som en synnerligen postum och helt felaktig benämning på den kungliga dynasti som på 1200-talet gjorde sitt bästa för att utplåna de män som verkligen definierade sig som folkungar.