Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en helgonfråga. Det cirkulerar mängder av uppgifter om var Maria Magdalena, det kvinnliga helgonet som fick en populärkulturell renässans tack vare Dan Brown, skall ligga begravd. En kyrka i Bourgogne pekas ut, men där finns inga reliker. Andra gör gällande att hon ligger i Provence eller någonstans i Turkiet. Vad är sant?

Den kyrka som frågeställaren syftar på är säkert kyrkan i Vézelay, som i mitten av 1000-talet övergick från att vara helgad åt Jungfru Maria till att bli helgad åt Maria Magdalena. Kulten av helgonet på orten är känd från april 1050, tack vare omnämnande i en påvlig bulla. Redan 1058 bekräftade påven Stefan IX hennes roll som klostrets beskyddare och accepterade klosterfolkets påstående att hennes reliker fanns hos dem. Av allt att döma hade hela historien om Maria Magdalenas viloplats i Vézelay introducerats och spritts ut av den dynamiske abbot Geoffroi från Cluny, som sökte förbättra klostrets anseende efter en tids vanrykte. Snart strömmade pilgrimerna till, och Vézelay blev ett av Västeuropas andliga centra. Frankrikes största romanska kyrka byggdes på orten. Det var ingen slump att Bernhard av Clairvaux predikade andra korståget just här år 1146 eller att Thomas Becket 1166 valde Vézelay som plats för att bannlysa den engelske kungen Henrik II.

Problemet var att munkarna i Bourgogne inte hade någon helgonkropp att visa upp för de troende. Pilgrimerna fick helt enkelt lita på att munkarna talade sanning, något som fungerade i ett par sekler. När frågan dök upp hur Maria Magdalena överhuvudtaget hade hamnat i Vézelay fabricerade man en historia om att hon först tagit sig till Provence, predikat evangelium och begravts där men förflyttats norrut för att skyddas från saracenska sjörövare. Enligt vissa versioner av berättelsen skulle reliktranslationen ha skett på 700-talet, enligt andra på 800-talet.

I mitten av 1200-talet stod det dock klart att man måste visa upp reliker för att övertyga folk. Klostrets ekonomi hade drabbats av en kris, och en nysatsning var nödvändig. Natten mellan den 4 och 5 oktober 1265 ”återupptäcktes” därför Maria Magdalenas reliker i Vézelay. Men det fanns gott om tvivlare. Vi vet att munkarna såg sig tvungna att förfalska dokument för att stärka relikernas autenticitet. De rekryterade kung Ludvig IX av Frankrike till sin hjälp, och han deltog villigt i en stor procession i Vézelay 1267.

Till ingen nytta. Ty vad man gjort i Bourgogne kunde man även göra i Provence. Redan 1279 arrangerades en spektakulär gravöppning i kryptan till Saint-Maximin-kyrkan nära Aix-en-Provence. De lärda experter som furst Karl tillkallat kom till slutsatsen att man hade hittat Maria Magdalenas äkta reliker. Klåparna i Vézelay kunde säga vad de ville. Helgonet hade aldrig lämnat det land där hon predikat Guds ord. När Karl sedermera blivit greve av Provence och kung i Neapel gav han dominikanerna i uppdrag att vårda helgonets grav. År 1295 ställde sig påven Bonifatius VIII öppet på Saint-Maximins sida.

I Vézelay var man självfallet rasande och gick till offensiv. Munkarna sammanställde en omfattande dokumentsamling som var ämnad att överlämnas till påven och därmed stärka klostrets anspråk. Saint-Maximins motdrag var förutsägbart: omkring 1315 förelåg en stor mirakelsamling med udden riktad mot Vézelay. Därefter inleddes ett längre skyttegravskrig mellan de båda orternas kyrkor. Ibland gick det så långt att den ena sidans supportrar slog ihjäl den andras. Folket i Provence fick 1567 oväntat flankstöd från hugenotterna, de franska protestanterna, som plundrade kyrkan i Vézelay. Två sekler senare gjorde franska revolutionens män detsamma.

Likväl har kulten överlevt både i Vézelay och i Saint-Maximin. Helgonet firas högtidligen den 19 mars – för att hedra överföringen av relikerna från Provence till Bourgogne – och den 22 juli, den egentliga festdagen. I Saint-Maximin vilar Maria Magdalenas förmenta ben i en porfyrgrav krönt av en bronsskulptur av Alessandro Algardi. Det pampiga monumentet härstammar från 1600-talets mitt, då relikerna överfördes från det gamla relikvariet i närvaro av Ludvig XIV.

För den källkritiske historikern är det lätt att avfärda både de burgundiska och de provensalska legenderna om Maria Magdalena som typiska medeltida bluffar, vars utveckling lätt kan följas från dokument till dokument. Dessutom ignorerade både folket i Bourgogne och folket i Provence det faktum att det redan existerade en reliktradition i östra Medelhavsområdet, vilken var accepterad även i stora delar av Västeuropa. I öster hade Maria Magdalenas reliker först kommit att förknippas med Efesos, där hon enligt en historia skall ha avlidit och där hon var föremål för stor kult på 500-talet. Kejsar Leo VI (886–912) förflyttade de förmodade relikerna till Konstantinopel, där de förmodligen plundrades under fjärde korståget 1204. Det finns skäl att anta att delar av hennes förmodade kropp då avlägsnades och hamnade i tyska Halberstadt, detta på initiativ av stadens biskop Konrad. Andra reliker tycks ha hamnat i Rom.

Men var Efesos-Maria den äkta? Även här finns det starka skäl att tvivla. Legenden om hennes död och begravning i den mindreasiatiska staden är kända från senantiken, även det för sent för att de skall kunna betraktas som källkritiskt hållbara. Enligt andra gamla legender, även de föga trovärdiga, skall hon ha åkt till Rom för att informera kejsar Tiberius om vad Pilatus och Kajafas hade haft för sig i Jerusalem, något som ledde till svidande efterräkningar för dessa.