X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det är väl känt att Gotlands och Ölands medeltida bönder konkurrerade effektivt med städernas borgare när det gällde sjöväga handel. Men hur var det med Sveriges övriga bönder? Det normala i senare tid var ju att statsmakten försökte förbjuda deras handel, så långt det var möjligt, i syfte att kanalisera merkantila näringar till städerna.

Faktum är att en mycket stor del av den handel som ägde rum i det medeltida Norden låg i böndernas händer, både vad beträffar handel på land och handel på hav. Skärgårds- och kustbönder bedrev med framgång köpenskap på detta sätt, trots att statsmakten ställde sig alltmer fientlig till företeelsen. I mitten av 1300-talet sökte Magnus Eriksson avskaffa den självständiga bondehandeln (”landköp”) och tillerkände bönderna endast rätt att handla sinsemellan med ”ätande varor”. Allt annat skulle föras till städerna, där borgarna skulle ha monopol på handeln, i synnerhet utrikeshandeln. I praktiken saknade dock kungen de nödvändiga maktmedlen för att genomdriva sådana beslut. Alltså fortsatte bondeseglationen att blomstra. För medeltidens slutfas, liksom för 1500-talet, kan vi i detalj studera dess omfång och former i hanseborgarnas skuldböcker, Stockholms tänkeböcker, tullräkenskaper, med flera dokument. Det bör framhållas att denna verksamhet pågick i hela Östersjöområdet. Av källor framgår exempelvis att bönder från nyländska och karelska kustsocknar under 1300-talet upprätthöll nära förbindelser med Reval (Tallinn) på andra sidan Finska viken, och längre västerut gick en liknande trafik på Stockholm.

Bondeseglationen var av en livsnödvändighet för åtskilliga fattiga skärgårdsbönder och norrlandsbönder. Det var ofta enda möjligheten att skaffa spannmål till familjens försörjning. Bönderna bytte egna varor, till exempel fisk, mot säd och salt. För välbärgade storbönder blev seglationen på främmande hamnar dessutom en källa till rikedom. I sina små båtar hade de pälsverk, fisk, ved, tjära, sparrar, bräder, smör, hudar, skinn, ibland även levande djur, vilka med god förtjänst såldes till städernas borgare.

Även den gamla svenska stadslagen, Bjärköarätten, som tillkom mot slutet av 1200-talet, nämner sjöfarare som kommer med varor till städerna. Produkterna måste föras i land före försäljning, men för vissa varor medgavs undantag. Sill, lärft, säd och säl fick säljas ombord. I den bevarade 1300-talsavskriften av Bjärköarätten, som var avsedd att brukas i Lödöse, kallas handelsmännen ”Lödösefarare”, men med all säkerhet kan vi även tänka oss dem som ”Stockholmsfarare” – hälsingar och andra fjärranväga kustbönder som sökte sig till metropolen för att bli rika, och som det låg i stockholmarnas intresse att locka till sig. Att en allt större del av den bottniska handelstrafiken kanaliserades till Stockholm framkommer bland annat i besluten om Olofsgärden 1314.