Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ingen lär kunna undgå att det i år är exakt ett sekel sedan första världskriget bröt ut. För att stämma i bäcken i flödet av den mest förutsägbara av alla frågor svarar jag redan idag på spörsmålet om varför katastrofen överhuvudtaget ägde rum.

Efter första världskriget tvingades Tyskland acceptera den kontroversiella krigsskuldsparagrafen. Enligt denna bar den tyska riksledningen ansvaret för att kriget började. På just denna punkt är den moderna historieforskningen enig: så enkelt var det inte. De tyska förhandlarna i Versailles gick endast med på paragrafen för att de var därtill nödda och tvungna, inte för att de på allvar höll med om dess innehåll. Jag vill istället framhäva tre strukturella huvudorsaker:

(1) Det i särklass viktigaste skälet till att det blev storkrig för hundra år sedan var den europeiska storpolitiska kulturen, som präglades av bräcklig maktbalans. Tyskland hade efter riksenandet 1871 varit kontinentens ledande stormakt, vilket hade resulterat i konstruktionen av allianser som band ihop både små och stora stater med varandra. Tyskland, Österrike-Ungern och Italien hade till slut kommit att utgöra den så kallade trippelalliansen, medan Storbritannien, Frankrike och Ryssland tillsammans räknades som en motvikt, trippelententen. Det som på allvar komplicerade maktbalansspelet var emellertid inte dessa stater som sådana utan de kompletterande allianser som gjordes med mindre riken, vilka lätt råkade i kläm. Allra mest explosiv var situationen på Balkan, där Osmanska rikets kräftgång ledde till mängder av konflikter mellan nya och nygamla stater, som Serbien, Grekland och Bulgarien.

(2) Därtill kom en annan viktig faktor: den både politiska och ekonomiska konkurrensen mellan de imperialistiska stormakterna. Alla ville expandera, och detta kunde på 1910-talet endast ske på andras bekostnad. Afrika och Asien hade styckats upp och det krävdes krig för att förflytta gränserna. Storföretagen och storjordbruken var inne på samma linje: man stred mot varandra medelst uppfinningar, industrispionage och tullmurar.

(3) Något man gärna glömmer är att det saknades en aktiv fredsvilja som motvikt till den aggressiva nationalismen. Européerna var, trots de fredsrörelser som fanns och gjorde mycket väsen av sig, generellt sett inte emot tanken på en väpnad konflikt. När första världskriget bröt ut visade det sig till och med att majoriteten av arbetarrörelsens medlemmar, som formellt sett utgjorde en stor internationell fredsrörelse, slöt upp bakom nationernas ledare i kampen mot fienden. Det var likadant med feminister som Emmeline Pankhurst. Varför? Huvudskälet är att européerna hade glömt hur förfärligt krig kunde vara. Sedan fransk-tyska kriget 1870–1871 hade Västeuropa besparats krig. Många européer, särskilt unga män, var entusiastiska över kriget och trodde att det skulle ta slut på några månader.

När kriget väl bröt ut var det till följd av en regional konflikt som lätt hade kunnat lösas med ett minimum av god vilja. Söndagen 28 juni 1914 mördades den österrikisk-ungerske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie i Sarajevo. Österrike-Ungerns politiker beslöt att utnyttja morden politiskt för att stoppa Serbiens ambitioner på Balkan. Den 23 juli sändes ett ultimatum till Belgrad, i vilket man krävde att serberna skulle hjälpa till att utreda mordet och samtidigt gå till aktion mot anti-österrikiska kretsar i landet. Faktum är att serberna gick med på nästan allt, och i Wien borde man inte haft några större problem att inhösta en diplomatisk vinst. Men österrikarna var inte nöjda – de ville ha krig. Serberna hade inget annat val än att rycka i sin egen allianstråd och aktivera Ryssland, som hade lovat att hjälpa dem i händelse av krig. Österrike-Ungern förlitade sig på den egna förbundsbrodern Tyskland, och ryssarna visste att de kunde lita på att Frankrike skulle rycka ut om de blev angripna av tyskarna.

När en av alla dessa potentiellt krigförande parter började mobilisera och uppträda hotfullt var det mycket svårt att dra i nödbromsen och få politikerna att besinna sig. Österrike-Ungern inledde den blodiga karusellen genom att förklara krig mot Serbien den 28 juli. Två dagar senare började Ryssland mobilisera, med följd att tyskar och fransmän båda mobiliserade den 1 augusti. Tyskland förklarade först krig mot Ryssland och två dagar senare mot Frankrike, som måste besegras kvickt om tyskarna skulle kunna undvika ett utdraget tvåfrontskrig. För att slippa att konfrontera fransmännen där de var som bäst förberedda invaderade tyskarna Belgien den 4 augusti i syfte att ta sig fram till Paris genom en kringgående rörelse, och eftersom Storbritannien lovat belgarna stöd i händelse av angrepp drogs även detta land obönhörligen in i kriget.

Därmed var det för sent att hejda tragedin. Under de månader och år som följde drogs ännu fler stater in i kriget, ibland av opportunistiska skäl, ibland för att de krigförande parterna nonchalerade deras neutralitet och tågade in med trupper.