Flagellanter i Sverige?

I Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957) kommer plötsligt en grupp gisslare, så kallade flagellanter, intågande i en by och piskar sig blodiga för att blidka Guds vrede över sin egen synd, som de antar har förorsakat digerdöden. Men har verkligen flagellanter funnits i Sverige? Och vad ansåg myndigheterna om deras gisslartåg?

Svaret på den första frågan är entydigt nej. Vi har aldrig haft flagellanter i Sverige, om vi undantar de skådespelare som har gestaltat flagellanter i bland annat just Det sjunde inseglet. Svaret på den andra frågan är svårare att besvara, eftersom myndigheternas attityd varierade kraftigt från tidpunkt till tidpunkt och från land till land.

Såvitt källorna låter oss veta började gisslandet som offentlig botgöring i kollektiv form förekomma omkring 1260, men företeelsens blomstringstid sammanföll med digerdöden i mitten av 1300-talet. Flagellanterna vandrade mellan städer och byar, ställde upp sig framför kyrkorna och piskade sig blodiga för att efterlikna Kristi lidande, mildra Guds vrede och reducera det lidande de misstänkte att de skulle underkastas i livet efter detta. På våren 1348 var påven i Avignon entusiastisk över gisslarna och tog personligen initiativ till fromma processioner som påminde om flagellantmarscherna – män, kvinnor och barn, många barfota, piskade varandra så att blodet rann. Enligt en uppgift (av ögonvittnet Louis Heyligen) deltog närmare 2 000 människor, vilket möjligen är en överdrift. Liknande positiva vittnesmål finns från andra håll i Väst-, Syd- och Centraleuropa. Ett känt exempel är en krönikenotis från Neuberg i österrikiska Steiermark om fromma självplågarscener på orten under hösten 1348 och våren 1349.

Längre norrut uppstod dock en schism mellan flagellanter och myndigheter. Flagellantismen radikaliserades och blev en massrörelse som skrämde både prästerskapet och herremännen. Gisslarna nöjde sig inte med att piska sig själva utan angrep även folk som de definierade som Herrens fiender, allt från judar till präster och munkar. Abbot Gilles i Tournai (i dagens Belgien) har skildrat hur flagellanter tågade genom landsbygden i två dagspass under 33 dagar tvärs igenom Europa, barfota och i det närmaste nakna, och piskade sig ända tills de nådde Flandern. Liknande redogörelser finns hos den franske krönikören Jean Froissart, kaniken Jean le Bel i Liège, i världskrönikan från Köln och i Erfurtkrönikan. Kölnkrönikans skribent använder ordet detestabilis (”avskyvärd”) om flagellanterna. I Erfurt förvägrades flagellanterna inträde.

En av de mest berömda redogörelserna för flagellantrörelsen har lämnats av dominikanbrodern Heinrich von Herford (d. 1370). Enligt honom var gisslarna ”utan huvuden”, det vill säga utan ledning eller intelligens. De dök plötsligt upp i Tyskland 1348 och kallades ömsom korsbärare, ömsom flagellanter. Heinrich noterar att flagellanterna fäste skarpa metallbitar i piskornas knutar för att göra pinan desto större: ”Jag har sett hur dessa metallbitar ibland, när de piskade varandra, bet sig fast i köttet så djupt att det krävdes fler än två försök innan man hade ryckt ut dem.” I städerna förvandlades gisslarnas oordnade hopar till väldrillade botgörartåg på led. Gisslarna drog kåpor över sina ansikten och sänkte huvudena mot marken. De tågade fram på gatorna och sjöng sorgliga hymner. När de nådde fram till en kyrka gick de in och tog av sig kläderna på överkroppen. Därefter gick de ut genom kyrkans nordport och kastade sig till marken, varefter själva gisslandet vidtog genom att flagellanterna turades om att slå varandra. När en flagellant var färdig sade han: ”Må Gud förlåta dig alla dina synder. Stå upp.” När alla hade piskats och blivit förlåtna tågade de vidare på led, två och två, och sjöng hymner. Så fort de nådde en passage i sången som handlade om Kristi lidande kastade de sig raklånga till marken och bad. De predikade även för folket, ringaktade prästerskapet, föraktade den officiella kyrkan och struntade i sakramenten. En dominikanbroder som försökte lugna ned dem utanför Meissen stenades till döds.

Biskoparna svarade givetvis med bannlysning, och påven fördömde flagellanterna, men eftersom de i detta läge hade tagit avstånd från den officiella kyrkan ignorerade de påbuden. Gisslarrörelsen blev alltmer fanatisk under 1349 och 1350. Myndigheterna övergick nu till aktiv förföljelse och alltfler vanliga borgare vände sig emot dem. Under 1350 och 1351, då rörelsen ebbade ut, slutade många flagellanter i galgen eller på bålet.