Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att den kejserlige överbefälhavaren Albrecht von Wallenstein var så rasande efter nederlaget vid Lützen att han lät avrätta sina egna officerare? Slaget måste väl ändå ha uppfattats som en kejserlig seger eftersom Gustav II Adolf stupade?

Frågan om vem som egentligen segrade vid Lützen har debatterats i det oändliga. Under själva kriget hävdade folk på båda sidor att slaget var en framgång för dem själva. Moderna historiker är oense. En vanlig åsikt är att slaget var en taktisk seger för svenskarna men en strategisk seger för de kejserliga (de kejserliga retirerade och svenskarna behöll slagfältet, men de kejserliga kompenserades till fullo av att den svenske kungens död allvarligt försvagade dennes armé och allians). Själv har jag hävdat, och menar fortfarande, att slaget var en klar svensk seger, eftersom även det strategiska målet med fälttåget – att tvinga bort Wallenstein från Sachsen och därmed rädda kvar detta land i det svenska lägret – lyckades.

Om vi begränsar oss till Wallensteins agerande efter att han dragit sig tillbaka från Lützen finner vi att han var synnerligen bitter över vissa av de egna befälhavarnas insatser, samtidigt som han gjorde vad han kunde för att få slaget att framstå som en framgång. Det senare syns tydligt i ett brev som Wallenstein skrev dagen efter drabbningen till Johann von Aldringen, innan han fick bekräftat att Gustav II Adolf verkligen stupat. Trots att Wallenstein erkänner att slaget varit en motgång konstaterar han att man tagit fler standar och flaggor från fienden än denne tagit från de kejserliga. Wallensteins kortfattade skildring lyder som följer:

Kungen [dvs. Gustav II Adolf] infann sig kort efter gryningen, och även greve von Pappenheim [Wallensteins viktigaste underordnade, som befunnit sig på annan ort] anlände med kavalleriet. Därefter inleddes slaget vid klockan tio med en kraft som ingen sett eller hört. Från klockan tio till nattens mörker var det en strid efter en annan, med den största beslutsamhet i världen. Hela fientliga regementen, som de befann sig i slaget, blev krossade, och även på vår sida föll flera tusen. De flesta officerare dödades eller sårades, och greve von Pappenheim dödades i den första striden. De säger att också kungen är död. Men när natten föll var våra män så desperata att officerarna, kavalleristerna och deras tjänare inte kunde hålla tillbaka trupperna, så jag beslöt, på kaptenernas rekommendation, att under natten retirera med männen mot Leipzig, där jag skall hålla stånd idag. Det har också rapporterats till mig att kungens män kanske också har retirerat, till Naumburg. I morgon skall jag tåga till Chemnitz, för att förena mig med greve Gallas och undersöka fienden på nytt. Jag har tagit fler än trettio standar och flaggor från fienden, han inte mer än fem eller som mest sex från mig.

I själva verket retirerade Wallenstein hela vägen till Böhmen och gick i vinterkvarter. Alldeles som frågeställaren påstår lät han sin bitterhet gå ut över folk i det egna ledet. Sjutton officerare och soldater halshöggs på torget i Prag som straff för feghet.