Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Häromdagen bloggade jag om slaget vid Lützen. Detta har föranlett en fråga om hur förödande trettioåriga kriget egentligen var. Under 1900-talets första hälft hävdade många forskare att det inte alls var så fruktansvärt som tyskarna gärna gjorde gällande tidigare. Vilket är rätt?

Forskning om fältläger, slagfält och belägringar under trettioåriga kriget ger vid handen att omkring 450 000 soldater dog i kriget, varav 120 000 i kejserlig tjänst. Då har vi inte räknat med de soldater som stupade i kriget mellan Frankrike och Spanien mellan 1635 och 1659. Om vi lägger till dem ökar dödstalet med mellan 200 000 och 300 000 soldater bara på den franska sidan. Eftersom dödsfallen vid många fronter i Nederländerna, Italien och på andra sidan haven (det förekom krigshandlingar i bland annat Brasilien, Angola, Ceylon och i sjöslag) inte brukar inkluderas i den statistisk som utgår från dödligheten i Tyskland bör vi lägga till tio- eller rentav hundratusentals soldater utöver ovannämnda antal. Det är alltså fullt möjligt att mellan 800 000 och 1 miljon soldater stupade i alla de konflikter som vävdes in i den konflikt som började 1618.

Till de döda soldaterna kom de betydligt fler vanliga män och kvinnor som föll offer för kriget. De senaste utvärderingarna tyder på att den samlade dödligheten i trettioåriga krigets Tyskland uppgick till minst 5 miljoner människor. Rikets befolkning sjönk från omkring 20 miljoner 1618 till omkring 15 miljoner 1648, vilket ger en procentuell minskning på 20 procent. Då har vi bara räknat med dödligheten i Tyskland, inte dödligheten i Frankrike, Nederländerna, Spanien, Portugal, Sverige, Danmark, Ungern, Italien och andra länder som drogs in i konflikten. Det samlade antalet döda var med all sannolikhet betydligt högre än 5 miljoner, kanske dubbelt så stort.

Detta skall jämföras med att Europa miste 27 miljoner människor till följd av första världskriget 1914–1918, omkring 5,5 procent av 1914 års befolkning. Andra världskriget i Europa slukade omkring 33,8 miljoner liv, vilket motsvarar 6 procent av världsdelens befolkning 1939. Mot den bakgrunden finns det inga skäl att tona ned trettioåriga kriget i dess egenskap av människoslukare. Det procentuella antalet döda, enbart i Tyskland, var högre än i 1900-talets krig. Man kan självfallet invända att första och andra världskriget var betydligt mer kortvariga och att dödligheten under varje enskilt år därför var mycket högre än i trettioåriga kriget, men denna skillnad vägs upp av att 1900-talets soldater hade mycket effektivare vapen och att miljontals dödsfall under andra världskriget var följden av medvetna folkmord, en typ av krigföring som 1600-talets knektar inte ägnade sig åt.

Till de värsta drabbade delarna av Tyskland hörde Württemberg, där befolkningen sjönk från 450 000 invånare (1620) till mindre än 100 000 (1639) – och därefter följde ytterligare folkminskning. Lothringen, som även det utsattes för upprepade marscher och plundringar, miste omkring 60 procent av sin befolkning under kriget. Ett annat hemsökt område var Mecklenburg. När man åren 1639–1640 – då åtta års krigande återstod – gjorde en utvärdering av egendomar fann man att endast 360 fungerande bondgårdar återstod av ursprungliga 3 000. Även Pommern drabbades hårt av kriget, med en befolkningsförlust på 40 procent. I stora delar av Brandenburg sjönk befolkningen också med 40 procent eller mer, och hälften av markgrevskapets byar avfolkades. Huvudstaden Berlin, som hade 12 000 invånare vid krigets början, hade bara 7 500 invånare 1638. Städer och byar som hade oturen att ligga längs marschrutter led än värre. I Halberstadt sjönk befolkningen från 13 000 1625 till mindre än 2 500 1648. Det har beräknats att trettioåriga kriget sammanlagt krävde omkring 250 000 människoliv i Franche-Comté – ett strategiskt viktigt område som idag ligger i Frankrike men då låg i Tysk-romerska riket – vilket motsvarar 50 procent av regionens befolkning.

Så här kan vi hålla på länge. För folk i Hessen, Thüringen, Pfalz, Rhenlandet, Sachsen och Bayern var trettioåriga kriget ett sannskyldigt helvete. Endast ett fåtal områden undslapp härjningarna. Hit hörde Preussen, som av geografiska skäl inte hamnade i fokus för fälttåg – men i gengäld drabbades preussarna av svenska och polska arméers krigföring på 1620-talet och 1650-talet.

Om vi vänder blicken mot kejsarens länder blir variationen mer uppenbar. Värst drabbades böhmiska kronans områden: Mähren miste 31 procent av sin befolkning, Böhmen 29 procent och Schlesien 22 procent. Kring Prag och vid Elbe uppgick förödelsen till minst 50 procent. Även Niederösterreich och Oberösterreich var utsatta, med en befolkningsnedgång på 25 respektive 17 procent. De områden som förskonades från de svenska och kejserliga arméernas framfart uppvisade samtidigt en folkökning. I Steiermark och Krain ökade folkmängden med 17 procent, i Tyrolen och Vorarlberg med 13 procent och i Kärnten med 11 procent.

Om vi accepterar att dödligheten och härjningarna varierade kraftigt mellan tid och rum kan vi gott behålla den gamla visionen av trettioåriga kriget som en av Europas största katastrofer genom tiderna. Att kriget sammanföll med pestepidemier som skördade fler människoliv än krigshandlingarna i sig gör inte bilden vackrare.