Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I många bygder berättas historier om hur pesten har ödelagt hela området och att mänsklighetens överlevnad har varit beroende av endast ett par överlevande. Ligger det någon sanning i detta eller är det skrönor?

På många orter i Sverige, liksom utomlands, har legender om pestens härjningar färgat bygdens muntliga historieberättande. På Värmlandsberg skall endast fyra personer ha överlevt farsoten. I Persnäs socken på Öland kunde enligt sägnen hela den överlevande befolkningen rymmas på en fyrkantig sten, lagd utanför södra kyrkdörren, och en liknande historia finns från Hjorted i Tjust. Enligt en sägen från Norbergs socken skall hela byn Ingolsbenning ha dött ut sånär som på ett gossebarn i vaggan, som togs om hand av en kvinna från Jälkarbyn. Enligt en sägen från Hjulfhult, i Källeryds församling strax norr om Gnosjö, utplånade digerdöden hela byn.

Några av de mest utförliga och oftast citerade sägnerna kommer från Östergötland. En av dem går ut på att digerdöden skall ha krävt flest offer i Vånga socken, där endast tre kvinnor överlevde i var sin gård. I en socken i norra Östergötland överlevde enligt historien endast en dräng, som gav sig ut på vandring efter att pesten dragit förbi. Han varseblev fotspår vid en gård i Risinge och följde dessa tills han hann ifatt en kvinna i Skedevi. Tillsammans gav de upphov till en ny släkt. Något liknande skall ha hänt i Vreta, där en överlevande kvinna gick upp på kalkstensåsen och blåste i sitt vallhorn. På en gård i fjärran hörde en ensam man hornet, varvid han besvarade signalen genom att slå på en stäva. De slog sig ihop, och Hornstäve by är uppkallad efter dem. Tyvärr för legenden är byn känd långt före digerdöden.

Hornstävesägnen är ett typiskt exempel på hur man inom den folkliga etymologin har sökt förbinda ortnamn med forntida katastrofer. Ett ortnamn som särskilt har inbjudit till spekulationer är Paradis. Liksom Adam och Eva lade grunden till människosläktet i Edens lustgård skall enligt de lokala sägnerna en man och en kvinna efter digerdöden ha givit upphov till hela bygden på de orter som bar detta namn. Så hävdar i alla fall en legend om Paradis i Ås socken (Halland), där en ensam piga skall ha gjort upp en eld och lockat till sig en man från Marks härad i Västergötland.

Jag har själv vuxit upp med den här typen av legender. Min mor kommer från Gislaved i Västbo härad. Ända sedan jag var liten har jag hört henne berätta om två små orter vid namn Käringanäs och Kållerstad, belägna inte långt från Nissastigen, strax sydöst om Smålandsstenar. Enligt en lokal västbosägen skall orterna ha fått sina namn efter digerdöden. På den ena platsen överlevde endast en man, som från en höjd varseblev rök stiga mot himlen ungefär en mil bort. Han begav sig dit och mötte en kvinna, den enda överlevande på platsen. Härav Kållerstad (”karlns” stad) och Käringanäs. Att det knappast är tillrådligt att sätta någon större tilltro till sägnen framgår redan av att det finns andra västbolegender med alternativa ortnamnsförklaringar. Enligt en sådan skall Sankt Sigfrid ha sökt kristna de inbitna hedningarna i trakten, men ingen ville upplåta natthärbärge åt honom. Det blivande helgonet sov därför under bar himmel på den kulle där ortens kyrka sedermera byggdes. Sigfrid frös om natten och konstaterade att det var ett ”kallt ställe”, varav namnet Kållerstad.

Summa summarum: nej, vi kan inte tro på den här skrönorna. De vittnar om hur folk i efterhand har försökt tämja det historiska minnet, hantera en katastrof, som har överdimensionerats till bibliska proportioner och anpassats till berättarkulturen.