Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När elaka tungor önskar förlöjliga folk som yttrar sig offentligt på ett sätt som möjligen kan uppfattas som på ett eller annat sätt positivt för överheten används gärna benämningen ”hovnarr”. I dagens Sverige räcker det med att skriva en kritisk recension om en bok om kungen, så mailbombas man omgående av folk som kastar uttrycket ”hovnarr” i ansiktet på dig. Det hände mig senast i november.

Men vad är en hovnarr? Har det verkligen funnits sådana? Och är den ovan beskrivna användningen av ordet historiskt relevant?

Narrarna är fullt historiska, kända sedan antiken. Romarna kallade dem scurrae. Under medeltiden hade de en yrkesdräkt som skilde ut dem från mängden. Mössan kunde ha åsneöron eller tuppkam. Det yttersta skälet till deras existens var bristen på alternativ underhållning i förfluten tid. I den radio- och tv-lösa eran tvingades man sätta sin lit till mänskliga underhållare, och eftersom kungar och herremän hade råd med skickligare lustigkurrar än övrigt folk kom yrket att utvecklas mest i deras salar.

I medeltidens Europa, liksom på landsbygden ända fram till 1900-talet, var underhållningsyrket generellt sett lågt aktat, något folk uppskattade (att andra höll på med) men samtidigt föraktade. Med proffsen vid de kungliga hoven förhöll det sig dock annorlunda. De var fast anställda och jämförelsevis privilegierade yrkesmän.

En viss typ av narrar roade herrarna och damerna med vad vi idag skulle beteckna som lyteskomik. De var ofta mycket småväxta – det talades till exempel om ”kungens dvärgar” i 1600-talets Sverige – och gärna puckelryggiga. (I utvecklad form, för vanligt folk, kom dessa egenheter att utnyttjas i kringresande freak shows på 1800-talet och under första hälften av 1900-talet.)

Narrarnas elit, de egentliga hovnarrarna, var dock inga freaks. De var på en och samma gång professionella komiker och kungliga rådgivare, och de vann sina positioner på meriter. Hovnarrarna måste kunna underhålla ett hov med glada infall och lustiga skämt, men de förväntades också utnyttja uppkomna situationer till att kritisera kungen eller kejsaren på ett sätt som ingen annan kunde eller vågade. En verkligt effektiv hovnarr kunde därmed fylla en central politisk funktion. Den mest kände hovnarren av denna typ är Stańczyk, som var verksam vid det polska hovet på 1500-talet.

Väl att märka är denna vinkling dåligt analyserad av forskningen. Några egentliga analyser av hur långt en hovnarr kunde gå i sin kritik av makten och dess innehavare finns, mig veterligen, inte.

Hovnarrens storhetstid inföll under senmedeltiden och renässansen. Under 1600-talets andra hälft började yrket försvinna. Narrarna passade inte in i den förfinade salongs- och hovkultur som växte fram i den absoluta statens tidevarv, till exempel i Ludvig XIV:s Versailles. I Östeuropa fanns de kvar förhållandevis länge, i nuvarande Rumänien till 1800-talet.

Sett i ett brett humorhistoriskt perspektiv är den klassiska hovnarren ett exempel på att det alltid är legitimt att sparka uppåt, att med glimten i ögat kritisera dem som har det bättre ställt än man själv. Vi får också räkna med att en skicklig hovnarr, som i praktiken var en del av det kungliga etablissemanget, använde sig av en stor dos självironi, även det ett klassiskt maktknep. Jag kommer spontant att tänka på hur sossarna gjorde en smart poäng av Hasseåtages (förvisso lite elaka men helt korrekta) konstaterande att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet (i revyn Under Dubbelgöken 1979–1980) och använde skoformade partiledarkarikatyrer i sin propaganda. Självironi, även med lyteskomiska drag, kan vara ett effektivt politiskt vapen.

De lägre aktade narrarna – till exempel puckelryggarna – är ett exempel på motsatsen, på vår historiska fascination för att skratta åt folk har det sämre ställt än vi själva.