Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en stor fråga som kräver utrymme att besvara. Det gäller ättesamhället. Har det överhuvudtaget existerat? Lydde våra förfäder under stora släktkonfederationer innan dessa tvingades inordna sig i de medeltida rikena?

Jag har redogjort för svaret i min bok Jarlens sekel, men eftersom den publicerades för över ett decennium sedan och är svår att lokalisera i bokhandeln kan det vara på sin plats med en sammanfattning av resonemangen i detta forum.

I äldre tid menade forskarna att järnålderns och medeltidens människor levde i ätter, tänkte i ätter, stred för ätter och dog för ätter, vilka ibland kunde vara identiska med kungliga dynastier (”erikar”, ”sverkrar”, etc.). När akademiker under andra hälften av 1800-talet och största delen av 1900-talet redogjorde för medeltida släkter och familjer var det närmast obligatoriskt att hänvisa till ”ättesamhället”. Man trodde att samhället kännetecknades av ett system i vilket släktskapsbanden spelade en dominerande politisk och social roll. Ätterna skall ha skänkt de enskilda individerna det skydd och den hjälp de behövde i tider av nöd.

Idén är inte gammal, och den är lätt att spåra. Hypotesen om ett forntida ättesamhälle växte fram i Tyskland så sent som på 1800-talet, främst bland rättshistoriker. Ätten i egenskap av social enhet sågs som en föregångare till ständer och klasser. Tanken blev snabbt populär, även i Norden, där ättesamhället försöksvis rekonstruerades med hjälp av landskapslagar och isländska sagor. Ett känt exempel är uppfattningen att bördsrätten till jord skall ha varit en gammal rest av en ursprunglig kollektiv – ättemässig – äganderätt till jorden. Det fanns visserligen inga bevis för att det förhöll sig så. Men man ville gärna tro det.

Det var då. Idag är 1800-talsidén om ättesamhället saligen insomnad. Systemet framstår som ett typiskt akademiskt påhitt som omöjligen kan beläggas i källor. När släkter dyker upp i bevarade dokument från europeisk medeltid framstår de aldrig som avgränsade sociala enheter med specificerade juridiska funktioner. För det första kunde en enskild människas släktkrets inkludera alla som härstammade från en gemensam anfader eller anmoder, vilket torde ha inneburit att en och samma individ tillhörde ett flertal ”ätter” samtidigt. För det andra kunde släkt räknas utifrån enskilda personer, så att alla människor man själv på ett eller annat vis var befryndad med räknades till ens egen ”ätt”. För det tredje kunde ”ätten” skarpt inskränkas till specifika släktgrupper, till exempel alla som enbart härstammade från en enda specifik anfader.

Det finns inga som helst belägg för att någon av dessa ättetyper vid något tillfälle förfogade över kollektiva jordar, utgjorde produktionsgemenskaper eller hade ättespecifika religiösa kulter. Släktingarnas skyldigheter och rättigheter gentemot varandra växlade alltefter sammanhang och situation.

Att spekulera om ett uråldrigt svenskt ättesamhälle är alltså vetenskapligt nonsens. Det fanns inte heller, såvitt källorna låter oss bedöma, några medeltida svenska släkter som räknade anor till en gemensam stamfar. Släktskapssystemet var snarare bilateralt, det vill säga släkt räknades både på moderns och faderns sida. Vi vet inte vilken av dessa grenar som var viktigast eller ens hur medeltidsmänniskorna själva definierade en ätt. Ta bara en sådan sak som att vissa stormän brukade matronymikon istället för patronymikon – till exempel Karl Ingeborgsson, lagman i Tiohärad, som avled tidigast 1266. Varför gjorde de så? Troligen för att deras mödrar var mer högättade än deras fäder, och de valde att prioritera kvinnolinjen i sin personliga släktmedvetenhet.

Vår okunskap gör att bevarade skriftliga uppgifter som släktsystem är ytterst svåra att tolka. Som exempel kan anföras landskapslagarnas uttalanden om frigivande av trälar. För att en f.d. träl skulle bli accepterad som fullvärdig medlem av det svenska samhället måste den f.d. trälen ”ättledas”, det vill säga upptas i en ätt. Men vad betydde detta i praktiken? Att han upptogs som medlem av husfaderns närmaste familjekrets? Eller att han kunde räkna bondefamiljens släktingar i tre-fyra led som sina egna? Vi vet inte.