Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom jag för tillfället befinner mig i Normandie, för en gästföreläsning i Caen, tar jag mig friheten att besvara en fråga länkad till regionens mest ryktbara historiska person. Hur gick det egentligen till när hertig Vilhelm av Normandie erövrade England? Vet vi verkligen vad som hände i slaget vid Hastings den 14 oktober 1066, eller stämmer det att det finns konflikterande versioner av slagets förlopp?

Ja, det finns faktiskt motstridiga skildringar. Dessutom vilar en hel del av vad vi tror oss veta om drabbningen på gissningar, låt vara någorlunda väl kvalificerade. Hit hör uppskattningen av antalet deltagare. I många historiska redogörelser brukar det heta att varje sida förfogade över mellan 6 000 och 8 000 man. Ingendera siffran kan verifieras.

Så mycket torde dock vara klart att den anglosaxiske kungen Harold Godwinson lät ställa upp sina män på kullen, med ryggen åt det skogsområde som brukar kallas The Weald. Framför sig hade Harold en lång sluttning som övergick i ännu en kulle, Telham Hill. Men det är okänt varför anglosaxarna fick denna fördelaktiga position. Många tror att de helt enkelt kom fram först. Andra, som baserar sig på en sång om slaget vid Hastings, anser att normander och anglosaxare kom fram samtidigt och överraskade varandra, varvid de senare var snabbast när det gällde att rusa upp och besätta kullarna.

Harolds armé utgjordes i allt väsentligt av fotsoldater. Hästar fanns säkert, men de var snarare fortskaffningsmedel och statussymboler än riddjur under själva striden. Kärnan i Harolds styrka utgjordes av så kallade housecarls, yrkessoldater som permanent avlönades av kungen. De var troligen väl rustade i ringbrynjor, hade stora sköldar, tvåhandsyxor och svärd. Huvuddelen av trupperna, fyrden, utgjordes emellertid av medlemmar av det jordägande överskiktet i England. De var ålagda att tjäna kungen med sina egna vapen (svärd och spjut) under ett visst antal dagar per år, och de var betydligt sämre krigare än de professionella housecarls.

Hertig Vilhelms invasionsarmé skilde sig på flera sätt från den anglosaxiska. Vilhelm lade jämförelsevis stor vikt vid kavalleriet. Ryttarna var tungt rustade med brynja och försedda med lans och svärd. De var väl övade i att storma fram mot infanteri, men hertigen måste rimligen ha insett att stridsvana fotsoldater, om de bara hade modet att bli kvar på slagfältet med sköldar, svärd och spjut, mycket väl kunde stå emot en kavallerichock, särskilt om terrängen gynnade dem. Förmodligen räknade han inte med att använda ryttarna förrän i slutfasen av slaget, när anglosaxarna hade åsamkats svåra skador av först bågskyttarna, därefter de normandiska fotsoldaterna.

Bågskyttarna spelade sannolikt en nyckelroll för Vilhelm. De skulle försvaga fienden innan övriga krigare gick till verket, på samma sätt som artilleriet skulle komma att fungera flera sekler senare. Bågskyttarnas uppdrag var att skjuta sönder Harolds sköldborg uppe på höjden. Med undantag för dessa skyttar påminde det normandiska infanteriet om det anglosaxiska, men trupperna kom från flera olika håll – från Normandie, Bretagne, Flandern, Frankrike och Syditalien, där normandiska stormän hade erövrat betydande områden på 1000-talet. Detta medförde att Vilhelm såg sig tvungen att gruppera sitt krigsfolk var för sig, i etniska och språkliga kontingenter. Den normandiska huvudstyrkan befann sig i mitten, medan bretagnarna var placerade på vänsterflygeln och flamländarna på högerflygeln.

Så långt råder få tvister mellan forskarna, men sedan skiljer sig uppfattningarna, beroende på vilka källor man väljer att luta sig mot. Enligt den ovannämnda sången om slaget, som skrevs i ett tidigt skede, var slaget vid Hastings allt annat än ett normandiskt mästarprov. Snarare var det en rörig och oöverskådlig drabbning mellan anfallande normandiska och försvarande anglosaxiska fotsoldater, en kraftmätning som avgjordes genom att de förras huvudtrupp anlände och kastade sig in i striden. Helt annorlunda skildras drabbningen av krönikörerna Vilhelm av Poitiers och Vilhelm av Malmesbury, som skrev utförliga skildringar. Dessvärre är de partiska, till hertigens förmån, och deras texter tillkom långt i efterhand. Likväl är det dessa krönikor som ofta brukar citeras när historiker redogör för slaget:

Först lät Vilhelm, enligt krönikörerna, sina bågskyttar beskjuta fienden på kullen, något som misslyckades eftersom anglosaxarnas sköldar blockerade pilregnet. När de normandiska fotsoldaterna anföll slogs de tillbaka, varför Vilhelm kallade in kavalleriet – en besynnerlig och alldeles för tidig aktion som antingen vittnar om missförstånd från krönikörernas sida eller om en militär dumhet från Vilhelms. Även nu segrade anglosaxarna. Fiendens hästar skrämdes bort med svärd, spjut och yxor. Denna fas av drabbningen skall ha avslutats med att den bretagnska kontingenten på hertigens vänsterflygel bröt samman och flydde. Hela hertigens armé började retirera, och risken var överhängande att Harolds män skulle anfalla normanderna i flanken.

Situationen var som mest kritisk när de för tillfället segerrika anglosaxarna lämnade sina fördelaktiga positioner och rusade nedför kullen. Vilhelm själv lär i detta skede ha mist sin häst och fallit till marken, men rest sig och manat sina män till fortsatt kamp. I nästa skede slog normanderna framgångsrikt tillbaka mot de förföljande anglosaxarna. Många av de senare stupade, men tillräckligt många lyckades ta sig åter till sköldborgen för att slaget skulle kunna fortsätta.

Uppenbarligen tog nu slaget en kort paus, varefter Vilhelm fortsatte att försöka knäcka det anglosaxiska försvaret. Hur det gick till är okänt (här är krönikörerna mer än lovligt otydliga), men till slut lyckades han. Ett vanligt antagande är att Harold nu hade mist så många män att hans trupper var alltför numerärt försvagade. Om han beslöt sig för att ersätta döda housecarls med medlemmar ur fyrden är det inte underligt att normanderna lyckades bryta igenom de främre linjerna. En annan förklaring, som ofta brukar anföras i litteraturen, är att Vilhelm skall ha låtit sina bågskyttar skjuta över sköldarna, så att pilarna landade på anglosaxare i de bakre leden, något som ledde till att Harold Godwinson själv stupade. (Denna förklaring är problematisk, eftersom den får Vilhelm att framstå som besynnerligt irrationell; han hade ju mycket väl kunnat använda samma taktik i ett tidigare skede av slaget istället för att ödsla pilar på den främre linjens sköldar.)

Krönikörerna menar under alla omständigheter att slaget avgjordes i den strid som följde uppe på kullen, sedan normanderna brutit igenom vallen. Om Harold inte redan stupat för en pil dräptes han nu, sannolikt av ett svärdshugg. När slaget var över hade normanderna segrat, men de egna förlusterna var så omfattande att hertigen var beroende av förstärkningar från Normandie för att kunna fortsätta erövringen av England.