Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Häromdagen trillade det in en fråga i min mailbox (dick.harrison@svd.se) om det engelska landskapet Cornwall och dess märkliga språk. Stämmer det att folk på den sydvästligaste halvön i England en gång talade ett eget keltiskt språk, som i våra dagar har blivit återupplivat?

Ja, det stämmer. Cornwall var en av de landsändar i England som höll ut mot anglosaxarna allra längst. Anglernas och saxarnas utbredning började i öster på 400-talet e.Kr. och pågick i flera sekler, medan Cornwall, Devon och Somerset utgjorde det självständiga kungariket Dumnonia, i europeisk kulturhistoria mest känt som scen för Tristan och Isoldes kärlekssaga (”kung Marks rike”). Faktum är att själva Cornwall kan ha varit autonomt under egna kungar; källorna är otydliga på denna punkt. I vilket fall som helst var det anglosaxiska inflytandet föga omfattande. Så sent som omkring år 700 hade kungarna av Wessex som mest endast lyckats underlägga sig landet fram till floden Tamar, som motsvarar dagens gräns mellan Devon i öster och Cornwall i väster.

Under 700-talet och 800-talet infogades återstoden av södra England successivt under Wessexkungarnas överhöghet, men Cornwall behöll i det längsta sina egna sedvanor och sitt självstyre. Först efter den normandiska erövringen av England på 1060-talet gick ridån slutgiltigt ned för det autonoma keltiska Cornwall.

Språket, som är närbesläktat med walesiska, överlevde dock betydligt längre. Ännu på 1600-talet var det fungerande talspråk i sydvästra Cornwall, men inget tyder på att det ännu talades på 1800-talet. De flesta menar att det dog ut på 1770-talet. I början av 1900-talet vände emellertid trenden, och stora ansträngningar har alltsedan dess gjorts för att återuppliva korniskan. Idag kan man läsa korniska i skolan, och språket är ett accepterat minoritetsspråk i Storbritannien. Uppskattningsvis omkring 2 000 personer beräknas kunna tala korniska.