De dödas julotta

Även om kyrkobesökandet är i avtagande torde alla läsare av denna blogg veta vad en julotta är för något. Här och där möter man emellertid även begreppet ”de dödas julotta”. Vad är det?

Det rör sig om en gammal legend, närmast av karaktären spökhistoria, inom ramen för allmäneuropeisk folklore. Kontinentala varianter av historien är kända ända sedan 500-talet. I Sverige är historien om de dödas julotta omvittnad på 1600-talet, men den är troligen äldre än så.

Centralt i den föreställning som ligger bakom historierna är tron att även de hädangångna har behov av att fira Jesu födelse genom att bänka sig i kyrkan för julottan. Eftersom denna av hävd skulle firas före gryningen (något man, som bekant, har börjat ändra på under de senaste åren, då man i vissa kyrkor inleder gudstjänsten så sent som vid sjutiden) måste de dödas julotta – för att inte kollidera med de levandes – äga rum mitt i natten. Man trodde alltså att de döda samlades i kyrkorna vid en tidpunkt som även i övrigt, på grunda av rädslan för mörker, gärna förknippades med spökerier.

De mest fascinerande historierna om de dödas julotta kretsar kring en eller flera personer (vanligtvis en kvinna) som anländer till kyrkan för tidigt, medan de döda ännu sitter kvar i bänkarna. Personen inser snart sammanhanget, i synnerhet när hon råkar känna igen egna släktingar, som vederbörande vet är avlidna. Tack vare bistånd från dessa undgår personen det bittra öde som annars hade väntat, nämligen att slitas i bitar av de döda, men hon brukar i regel lämna kvar ett klädesplagg i kyrkan under flykten.

För den som vill fördjupa sig i den allmäneuropeiska kontexten kring de dödas julotta kan jag rekommendera en gammal tysk avhandling: Bernward Deneke, Legende und Volkssage: Untersuchungen zur Erzählung vom Geistesgottesdienst (Frankfurt am Main 1958).