Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Är det sant att Spaniens störste författare genom tidern, Cervantes, en tid var slav i Afrika? Eller är det en av många författarskrönor?

Det är ingen skröna.

Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616), författare till Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, togs tillfånga av algeriska korsarer i september 1575, då han var på väg från Italien till Spanien med sin bror Rodrigo och andra soldater. Cervantes blev därmed lösenfånge, det vill säga försattes i nordafrikanskt slaveri i väntan på eventuell lösen från hemlandet. Under vintern påföljande år sökte han fly till spanska besittningen Oran, men han övergavs av sin moriske guide och tvingades återvända till ofriheten. Cervantes gav inte upp. Vid ett tillfälle lyckades han nästan: ett skepp som skulle plocka upp honom och en grupp andra slavar närmade sig kusten, men folket ombord blev nervösa och vände om. Dessutom förråddes slavarna av en spansk överlöpare. Cervantes förhördes nu av härskaren i Alger, som köpte honom och lät slå honom i järn. Flyktförsöken fortsatte, ständigt med samma usla resultat. Efter fem och ett halvt års fångenskap blev Cervantes slutligen friköpt år 1580.

Det intressanta med Cervantes är att han var ovanligt ihärdig i sina flyktförsök och att han senare kunde införliva sina minnen i en av världens mest lästa böcker. I övrigt är han inte unik. De flesta dokumenterade flyktförsök slutade som hans, i fiasko. Slavar som sökte fly landvägen gick i regel vilse eller fångades innan de hunnit sätta sig i säkerhet. Liksom Cervantes valde därför flertalet rymningsbenägna spanska slavar att satsa på sjön när de väl insett landvägens svårigheter. De hoppades komma ombord på ett skepp och fly till Mallorca eller till sydspanska kusten. Planen var ofta att komma överens med folk i hemlandet att de skulle utrusta små farkoster och möta upp på avtalat ställe vid avtalad tid. I praktiken fungerade sådana planer ytterst sällan. Om inte slavarna och farkosterna mötte upp exakt samtidigt på exakt rätt ställe var flykten i regel dömd att misslyckas.

I Don Quijote låter Cervantes en annan, fiktiv, slav berätta följande, som vittnar om vad han själv upplevde (eller påstod sig ha upplevt):

Jag fick bära bojor, mer som tecken på att jag var en lösenfånge än för att jag inte skulle fly, och så tillbragte jag min tid i fångkvarteren tillsammans med ett stort antal kristna herremän och höga personer som var uttagna och hållna för lösen. Men trots att hunger och nakenhet plågade oss mest hela tiden, var det ingenting som smärtade oss mera än att ständigt bevittna de gruvliga grymheter som min herre använde gentemot de kristna. Varje dag hängde han någon, spetsade en annan på påle, lät skära örat av en tredje, och det gjordes av minsta anledning eller ingen anledning alls, så att till och med turkarna visste att han gjorde det för att det roade honom och för att det låg i hans natur att vilja vara hela mänsklighetens bödel. Den ende som klarade sig undan honom var en spansk soldat vid namn Saavedra, som han aldrig någonsin bar hand på eller lät andra misshandla eller sade ett ont ord till, trots att den soldaten hade gjort allt för att fly och prövat flyktplaner som det talades om länge bland fångarna. Mer än en gång trodde vi alla att han skulle bli spetsad för något av sina försök, och detsamma trodde han själv. (Ur: Miguel de Cervantes Saavedra, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, övers. Jens Nordenhök, Symposion, Stockholm och Stehag 2001, del 1, kapitel 40.)