Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter ett par dagars infekterad debatt om huruvida Gustav Vasa använde snöskor eller skidor övergår jag till en fråga som även den är som gjord för att göra en och annan läsare provocerad. Men jag har fått frågan till mailboxen för flera veckor sedan, och nu är det dags att besvara den.

Vilket folk grundade Jerusalem? Vilka levde där innan israeliterna/judarna kom dit? Eller var israeliterna först på plan?

Den här typen av ”vem var först?”-frågor tillhör de politiskt mest känsliga, och i förlängningen farligaste, av alla historiska spörsmål. Det finns gott om exempel från hela jordklotet på att fynd har dolts eller förvanskats av samtidspolitiska skäl, för att påvisa att vissa etniska grupper har levt i ett område längre än ett annat. I Mellanösternkonflikterna använder samtliga parter historien som argument för varför de själva har större hemortsrätt till platserna, i synnerhet Jerusalem, än övriga folk. Varje fynd, varje textställe, blir följaktligen föremål för debatter och inte sällan försök att misstänkliggöra fyndomständigheter och textproduktion. När det gäller just Jerusalem har historiker till och med försökt radera ut en av stadens mest ryktbara härskare genom tiderna, kung David, och framställa honom som en helt fiktiv gestalt. De flesta försök i denna riktning upphörde dock när Davids namn dök upp på en arameisk stele som hittades i Tel Dan år 1993, daterad till 700- eller 800-talet f.Kr.

Det enklaste svaret på frågan om vem som grundade Jerusalem är att vi inte har en aning, eftersom platsen var bebodd redan på 4000-talet f.Kr., långt före uppkomsten av både kilskrift och hieroglyfer. I slutet av 3000-talet f.Kr. utvecklades bosättningen till en muromgärdad by eller småstad på en kulle, men inget tyder på att byn var permanent bebodd under den tid som följde.

Möjligen kan man tidfästa den egentliga stadens grundande till ca 2000 f.Kr. Text på lerföremål, som har påträffats inte långt från egyptiska Luxor, nämner vid denna tid Ursalim (eller Rusalimum), vilket kan tolkas som en variant av Salem, Shalem och Jerusalem. Under de sekler som följde kom huvuddelen av det område som idag utgör Israel och Libanon att domineras av kanaanéer, som uppförde flera städer och utvecklade en livlig handels- och hantverkskultur. Det råder inget större tvivel om att det var kanaanéerna som var ansvariga för framväxten av ett stadssamhälle i Jerusalem med citadell och stadsmur samt torn, damm och kanal runt Gihonkällan.

Kanaanéernas härskare i Jerusalem blev på 1400-talet f.Kr. beroende av Nya riket i Egypten, uppenbarligen i rollen som vasallkungar. På 1300-talet f.Kr. får vi för första gången en konkret inblick i deras verklighet tack vare bevarade brev (hittade i ett fornegyptiskt arkiv) från kung Abdi-Heba av ”landet Jerusalem” och staden ”Beit Shulmani” till farao med bön om militärt bistånd i kampen mot farliga grannar. Framför allt klagar kungen över att hans land har intagits av habiru. Detta tolkades länge som en tidig form av ordet för israeliter, hebréer, men faktum är att termen förekommer över hela Mellanöstern som allmän beteckning för landstrykare och rövare (något som självfallet inte hindrar att de historiska hebréerna härstammade från en av dessa många grupper).

Utbyggnaden av Jerusalem fortsatte, men vid okänt tillfälle (före eller efter Abdi-Hebas regeringstid) kom den i jebuséernas händer. Forskarna är djupt oense om jebuséernas (och om Abdi-Hebas) etnicitet – enligt vissa rör det sig om kanaanéer, enligt andra om hettiter, enligt en tredje grupp om amoriter, enligt en fjärde hypotes om hurriter. Först i nästa skede, ett par sekler senare, miste jebuséerna i sin tur staden till det expanderande israelitiska kungariket. Till saken hör att de gåtfulla jebuséerna har fått en renässans i modern tid, eftersom ledande palestinier, bland andra Arafat, har gjort gällande att palestinierna härstammar i rakt nedstigande led från detta folk.