Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I redogörelser för medeltida folk i Norden förekommer begreppet kväner. Vad var det för folk?

På denna punkt råder sedan länge stora tvister mellan både akademiska forskare och amatörforskare. Bristen på skriftliga källor gör det omöjligt att en gång för alla avgöra vad som är rätt, varför jag under inga omständigheter kan göra gällande att den åsikt som presenteras nedan nödvändigtvis är den korrekta. För den som vill gräva djupare i problematiken kan jag hänvisa till min mer utförliga diskussion om den nordskandinaviska äldre medeltiden i boken Jarlens sekel (2002).

Kvänerna dyker upp som benämning på ett folk, eller kanske snarare på olika grupper av människor vilka fick denna samlingsterm av utomstående betraktare, när vi får skriftliga kunskaper om bygderna vid Bottenviken. Svenska, norska och ryska källor är eniga om att de var på plats innan andra nybyggare dök upp i trakten. De förekommer även i muntlig samisk tradition.

Det mest sannolika är att kväner var övriga folks term för de finsk-ugriska nybyggare som hann före svenskarna till Bottenviken med ett eller två seklers marginal. De försörjde sig genom en blandekonomi av jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk. Med termen avsågs troligen alla de bofasta finskspråkiga (icke-samiska) grupper som slagit sig ned i ett geografiskt omfattande territorium vid och norr om Bottenviken. Den motsvarande finska termen är kainuulaiset, i senare källor förekommer termen kajaner. Det område kvänerna bebodde kallades Kvänland (motsvarande finska term är Kainuu), men eftersom det utgjordes av en mängd spridda bygder är det omöjligt att definiera på en karta. Politiskt var kvänerna oberoende, men vi kan inte utesluta att de stundom erkände en överherre, exempelvis furstendömet Novgorod eller norska stormän i Hålogaland. De uppskattade inte att man sökte skattlägga dem, och norska finnmarksfogdar var ej välkomna.

I svenska källor från 1300-talet brukas inte termen kväner om de svenska nybyggarnas grannar, däremot termen birkarlar. Benämningen är känd från 1328. Birkarlarna befolkade kustlandet i det som senare skulle utvecklas till Kemi, Torne, Lule och Pite socknar. Enligt en hypotes – som inte kan bevisas, men som jag finner trolig – har orden kväner och birkarlar ursprungligen syftat på samma folk; alternativt syftade birkarlar på en av alla de grupper som tillsammans kallades kväner.

Birkarlarnas ursprung är en av den svenska och finska historieskrivningens klassiska tvistefrågor. Forskarna har kommit med många olika förslag. Man har hävdat att det från början rört sig om finnar, svenskar, norrmän eller till och med tyskar. Enligt en tidigare vanlig åsikt, grundad på ortnamnsforskning, var birkarlarna finnar som härstammade från Birkala (fi. Pirkkala) i Satakunda, men detta har numera starkt ifrågasatts. Identifieringen av birkarlar som kväner är alltså en av många hypoteser. Det blir inte lättare att forska om birkarlarna om man betänker att benämningen syftade på olika yrkesgrupper. Här fanns erämän, vilka förfogade över fångstområden och fiskevatten, men också köpmän och lappfarare.

Kvänerna/birkarlarna drogs in i den svenska maktsfären under Magnus Erikssons regeringstid. De utgjorde redan bygdens lokala elit, men nu omdefinierades deras status i enlighet med västeuropeiskt sätt att resonera. De fick officiella privilegier. Den svenske kungen skyddade deras verksamhet, vilken inte fick störas av nybyggarna. Birkarlarna lär inte ha haft något emot utvecklingen. Den svenska kungamakten – alltför fjärran belägen för att vålla bekymmer – kunde i konflikter med Norge och Novgorod skänka birkarlarna stöd och hjälp. En finskspråkig storman i Tornedalen hade alltså mycket att vinna och inget att förlora på att ansluta sig till det svenska politiska systemet.

De källor vi har om birkarlarnas skatteuppbörd och lappmarkshandel tillhör senmedeltiden och 1500-talet. Här framgår att de bytte till sig fisk och pälsverk, särskilt bäver, mot vardagsföremål, som mjöl, smör, salt, kläde, vadmal, hampa och lin. Birkarlarna sålde därefter lappvarorna, samt torkad, saltad och rökt fisk, till söderifrån kommande köpmän på hamnplatserna vid Bottenviken. Som exempel på den skatt samerna erlade till birkarlarna i mitten av 1500-talet kan anföras situationen i Torne lappmark. Varje same var där tvungen att årligen leverera tre mårdskinn, alternativt tre renhudar eller sex lispund torrgäddor. Dessutom måste samerna erlägga tingsskatt i form av gäddor eller renkött för att täcka birkarlarnas uppehälle.