Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Frågan är inte helt lätt att besvara, eftersom spelens nedgång och fall var en utdragen historia som pågick i ett par sekler. Så sent som på 200- och 300-talen e.Kr. var gladiatorspelen bevisligen populära, och kejsarna gjorde en poäng av att sponsra dem. Kristna kyrkofäder, som Tertullianus, var lika flitiga i att fördöma dem som hedniska massmord, vilket indirekt gör att vi kan följa gladiatorernas historia även i deras skrifter.

Konstantin den store, Roms förste kristne kejsare, är ett utmärkt exempel på den officiella ambivalensen i förhållande till de festspel med gladiatorer och vilddjur som det romerska folket uppskattade lika mycket som kyrkofäderna avskydde. Å ena sidan dömde Konstantin på 310-talet förbrytare till att kastas för vilddjuren på arenan, å andra sidan förbjöd han dylika kamper i sin lagstiftning och förkunnade att brottslingar som dömts att bli gladiatorer istället skulle skickas till gruvorna.

Det övergripande problemet var att romarna själva ignorerade kejserliga påbud och i praktiken tvingade kejsarna att sanktionera praxis, även i lägen där kejsarna själva helst hade önskat att gladiatorerna upphörde att existera. Theodosius I, som på 390-talet gjorde kristendomen till statsreligion, förbjöd visserligen alla möjliga hedniska fester, men gladiatorspelen fortsatte icke desto mindre att arrangeras. Kejsar Honorius förbjöd dem upprepade gånger under åren kring 400, men eftersom Valentinianus III såg sig tvungen att upprepa förbudet år 438 finns det inget som tyder på att det kejserliga påbudet åtlyddes.

Närmare än så kommer vi inte gladiatorspelens svanesång. Det står klart att strider mellan vilddjur och människor på arenan ägde rum även på 500-talet, men striderna man mot man upphörde successivt att attrahera massorna – till skillnad från, exempelvis, hästkapplöpningar på hippodromerna. Bristen på källor gör det omöjligt att fastställa exakt när den siste gladiatorn var verksam, men om jag skall våga mig på en personlig gissning är det sannolikt att den slutliga ridån för gladiatorspel gick ned i kriget mellan ostrogoter och östromare på 500-talet. Det var dessa strider som drog ett streck för den romerska senaten, och det var under denna epok som de förmögna romare som bar upp festspelskulturen i den gamla huvudstaden drabbades av så stora ekonomiska påfrestningar att de inte längre kunde finansiera dylika arrangemang.