Spanska exklaver i Marocko

En given följdfråga på gårdagens blogg är hur det förhåller sig med de spanska exklaverna i Marocko. Hur uppkom de? Har marockanerna varit lika ovilliga att erövra områdena som fransmännen har varit att sluka Llívia?

Frågan belyser det faktum att det vid Marockos kust finns två städer och ett flertal smärre områden, vilka statsrättsligt lyder under Spanien. Det rör sig om Ceuta, Melilla och andra så kallade plazas de soberanía.

Ceuta består av en stad och ett omgivande territorium, sammanlagt 18,5 kvadratkilometer, med en befolkning på fler än 75 000 invånare. Staden grundades av fenicier och kallades Septa av romarna. Den bytte ofta ägare under tidig medeltid – vandaler, visigoter och östromare bytte av varandra – varefter den på 710-talet föll i muslimernas händer. Därefter lydde Ceuta under nordafrikanska dynastier, som ofta även kontrollerade södra Spanien. Den avgörande vändpunkten kom när portugiserna erövrade Ceuta år 1415. Under den tid då Portugal lydde under den spanska monarkin (1580–1640) flyttade många spanjorer till Ceuta, och efter det att portugiserna uppnått självständighet lyckades Spanien behålla den nordafrikanska besittningen.

Även Melilla består av en stad och ett omgivande territorium, sammanlagt 12,3 kvadratkilometer, med en befolkning på fler än 73 000 invånare. Liksom Ceuta går staden, som ursprungligen hette Rusadir, tillbaka på feniciernas kolonisation, och liksom grannstaden bytte den ofta ägare under antiken och medeltiden. År 1497 erövrades Melilla av spanska trupper, varefter staden har förblivit politiskt och militärt knuten till Pyreneiska halvön. Dess ekonomiska betydelse ökade kraftigt under andra hälften av 1800-talet, då gränsen till Marocko reglerades genom avtal, men på grund av striderna mellan spanjorer och regionala makthavare var Melillas territorium länge osäkert. Inte förrän år 1926 betraktades området som militärt stabilt.

Förutom Ceuta och Melilla kontrollerar Spanien ett antal militära utposter vid marockanska kusten, små öar och halvöar som saknar civil befolkning: Islas Chafarinas, Peñon de Alhucemas, Peñon de Vélez de la Gomera och den lilla ön Isla Perejil, inte långt från Ceuta. Områdena går under den sammanfattande benämningen plazas de soberanía, det vill säga platser över vilka Spanien äger suveränitet. De administreras direkt av den spanska regeringen, tillhör EU och har euro som valuta. Peñon de Alhucemas och Peñon de Vélez de la Gomera har tillhört Spanien sedan renässansen, medan Islas Chafarinas kom under spanskt välde i mitten av 1800-talet.

År 1956, när Spanien gav upp sina anspråk på huvuddelen av Spanska Marocko – det vill säga den territoriellt omfattande koloni på nordafrikanska fastlandet som hade pacificerats under mellankrigstiden – förblev Ceuta, Melilla och övriga plazas de soberanía spanska. Marocko protesterade, men förgäves. Franco hävdade att dessa områden var integrerade delar av Spanien och inte kolonier. Senare spanska regeringar har hållit fast vid denna inställning, men Marocko har varit av motsatt uppfattning. Detta har tidvis resulterat i politiska kriser, en gång med militära medel.

Sistnämnda kris rörde Isla Perejil (på arabiska kallad Leila Laila), som saknar permanent bosättning och endast brukas som betesmark. Klippön, som inte är större än en fotbollsplan, ligger i Gibraltar sund, 250 meter från Marocko, 8 kilometer från Ceuta och 13,5 kilometer från spanska fastlandet. Den 11 juli 2002 invaderades Isla Perejil av en marockansk trupp och en liten militärbas bestående av sex kadetter inrättades på ön. Det officiella skälet var att Marocko önskade etablera en utpost för att övervaka illegal invandring och bekämpa narkotikahandel. Spanien betraktade ockupationen som en fientlig handling och sände påföljande dag patrullbåtar till marockanska kusten. Konflikten kulminerade den 18 juli, då spanska kommandosoldater från Alicante, understödda av flottan och flygvapnet, återtog kontrollen av Isla Perejil (”Operation Romeo-Sierra”). Konfrontationen med de marockanska soldaterna blev oblodig – de kapitulerade omgående, fängslades, fördes till Ceuta och transporterades tillbaka till marockanskt territorium. Senare bytte trupper i Spanska Legionen av kommandosoldaterna, och de förblev på ön ända tills konflikten hade lösts genom amerikansk medling. Isla Perejil återgick slutligen till att vara en obebodd klippö, som både Spanien och Marocko gör anspråk på.

Alla undersökningar ger vid handen att en betydande majoritet av alla spanjorer – enligt en opinionsundersökning omkring 88 procent – önskar att Ceuta och Melilla förblir spanska. Det faktum att städernas befolkningsmajoritet är spanjorer, både språkligt och kulturellt, och inte vill styras av Marocko är en väsentlig faktor i sammanhanget. Politiskt sett är Ceuta och Melilla sedan 1995 att betrakta som ”autonoma städer”, vilket innebär att de befinner sig på en nivå mellan en normal spansk stad och ett självstyrande samhälle.