X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”Den moderna svenska folkbokföringen anses väl en av de främsta i sitt slag, men det har funnits många registreringar av undersåtar/skatteskyldiga/fastighetsägare/medborgare o.d. under historiens gång. Hur var det med den skattskrivning som nämns i julevangeliet? Metoden att alla skulle bege sig till sin ursprungsort verkar otroligt krånglig för att komma från de praktiska romarna.” Denna fråga trillade in i mejlboxen för ett par månader sedan. I likhet med många andra spörsmål har den fått vänta länge på ett svar – jag lider sannerligen inte av brist på frågor att hantera.

Skattskrivningen är inte påhittad av julevangeliets författare utan fullt historisk. Den beordrades mycket riktigt av romarna och genomfördes (såsom anges i julevangeliet) av Publius Sulpicius Quirinius, guvernör i Syrien. Tidpunkten var år 6 och 7 e.Kr. Det faktum att detta rimmar illa med att Jesus skall ha fötts innan kung Herodes den store dog år 4 f.Kr. har varit föremål för åtskilliga lärda diskussioner, som det inte finns utrymme att kommentera i detta blogginlägg. Skattskrivningar av den här typen var under alla omständigheter vanliga tidsmarkörer när händelser skulle anges, varför det inte är besynnerligt att den bildar utgångspunkt för skildringen av Jesu födelse.

Bakgrunden var att romarna tidigare inte hade kontrollerat området ifråga annat än indirekt. Sedan Herodes Archelaos, den av Herodes den stores söner som regerat över Judeen, Samarien och Idumeen, avsatts år 6 e.Kr. tog emellertid Rom total kontroll över de tre regionerna, som omvandlades till en provins. Quirinius och hans medhjälpare fick i uppdrag att genomföra en folkräkning för beskattningssyfte. Flavius Josephus, som skrev om händelsen några decennier senare, berättar att skattskrivningen föranledde ett uppror under ledning av Judas från Galileen, vilket visserligen nedkämpades men gav upphov till selotrörelsen, den ryktbara judiska motståndsrörelsen mot romarna.

Det rörde sig alltså om en regional skattskrivning, inte om en skattskrivning av hela det romerska imperiet. Vi saknar konkreta redogörelser för hur registreringen i Judeen, Samarien och Idumeen gick till, men tack vare uppgifter om liknande skattskrivningar i Egypten har vi ledtrådar till hur romarna gick till väga. Den ansvarige för varje hushåll, i regel husfadern, tvingades lämna utförliga redogörelser för hushållets egendom, medlemmar, anställda, inneboende och slavar.

I Lukasevangeliet skildras skattskrivningen, såsom jag antar att alla läsare av denna blogg vet, på ett helt annat sätt. Angivelsen att Augustus skulle ha skattskrivit ”hela världen” stämmer inte med det verkliga scenariot, i synnerhet som Augustus egna skattskrivningar endast berörde romerska medborgare. Dessutom tvingade romarna inte sina undersåtar att färdas till sina släkters hemstäder för att skattskrivas; Josef borde alltså inte ha tvingats bege sig från Nasaret till Betlehem. I en romersk skattskrivning var det de registrerande ämbetsmännen, inte de registrerade undersåtarna, som måste förflytta sig från plats till plats. Maria (som inte var ledare för hushållet) borde inte ens ha varit inblandad annat än som passivt registreringsobjekt.

Lukasevangeliets författare har alltså gjort sig skyldig till ett antal misstag. Varför? Antagligen eftersom han var mer intresserad av att förklara varför Jesus (som kom från Galileen) föddes i Betlehem i Judeen (där Messias skulle födas), samtidigt som han önskade poängtera Jesu anknytning till Davids hus.